Kafé Atlas

Fungerande mötesplats för kulturen

Daniel Nilsson är brandman till vardags, men därutöver är det dragspelet som gäller. Spelar med i Telge Spelmän och solo på bröllop och begravningar, inte för pengarna, utan för att det är kul. Han är bara 28 år gammal och valde dragspel redan i lågstadiet, när klassen fick besöka Kulturskolan och prova på olika instrument. Dragspelet såg så udda ut så det fick det bli. Trattens innergård fyllde han med Scott Joplin, valser i moll så det bara rök ur bälgen Ebbe Jularbo och så förstås, på begäran, dragspelens Number One: Novelty Accordion.

Att skapa en generös mötesplats. Det var utgångspunkten när Olof Näslund drog igång sitt allra första Kafé Atlas, Södertäljes öppna scen för musiker av alla slag.  Det är fortfarande grundidén. Nu, snart sex år senare.

– Jag minns det allra första Kafé Atlas, berättar Olof Näslund. En svinkall januarilördag.  Jag hade avtalat med ägaren på kafé Tratten att vi skulle få spela några stycken och i gengäld kunde han räkna med rätt många betalande kafégäster. Jag gick runt på övervåningen och konstaterade att det är absolut rätt ställe, som ett vardagsrum, opretentiöst med den gamla kakelugnen och ett piano, med soffor och sittgrupper och en inbjudande atmosfär.
– Och så kom både artister och publik, förväntansfulla, lika förväntansfulla som jag själv. Tre, fyra framträdanden blev det. Bland annat en rysk trubadur, han pluggade på Komvux ett tag och var där med sin lärare.

Mer än svagdricka

– Det funkade från början, vi lyckades skapa en trygg och avspänd stämning, det är den som har burit genom åren, annars vet jag inte om vi hade hållit på så här.

Ett av de band som framträdde den där januaridagen var Pivo (döpt efter den legendariska svagdrickan som en gång bryggdes i stan), där Olof själv spelar munspel. De har varit med som husband varje kafé sen dess, trettiotvå hittills.

– Jag lutar mig mot dem, Idén står inte och faller med mig som person, betonar Olof Näslund.

Åskan ramade in

Näslund med trutorgel

Vi träffas på det allra sista kaféet före sommarlovet, utomhus på Trattens gård. Mellan borden pinnar servitriser med bakelser och sallader. Åskmolnen som tömde sig över halva stan strax före kaféets utsatta starttid håller sig i schack. Classe vid ljudspakarna skiner som sola, det här är sommarens höjdpunkt konstaterar han och sänker volymen lite, det ska vara njutbart för alla. Ljudförstärkning har de bara utomhus, inne är det akustiskt som gäller.

Den här dan är programmet fullspäckat, kanske lite för späckat, tycker Olof Näslund, som helst vill ha lite luft mellan framträdandena, så att folk hinner snacka med varandra.

En del ur publiken rycker Olof i ärmen och antecknar sig för nästa gång.

Generös ambitionsnivå

Själv är han fotograf. Musikalisk sådan, alltså, och med stort intresse för alla sorters musik, och alla sorters musiker. Proffs eller amatör, det spelar ingen roll, äldre och ungdomar, från olika kulturer, med olika sorters musik och instrument, alla är välkomna.

– Ribban ligger lågt och det ska den göra. Det är lusten framför kvaliteten som ska styra.

Den prägeln har han satt på Kafé Atlas. Scenen är öppen, för alla. En av dem som inspireras just den här dan är en ung man som kliver fram till mikrofonen och ber att få läsa en egenhändigt skriven dikt.

– Jag heter Kjell Ove, börjar han, och jag har skrivit en dikt. Vill ni höra?

– Så jättekul, kommenterar Olof, det här med diktläsning har bara uppstått. Utan min påverkan. Egentligen kan ju scenen användas till mycket mer än musik. Till ståuppkomiker, jonglörer, vad som helst. Det är ju mötena som är det viktiga.

Nya förmågor

Så rumsteras det på scenen, det vill säga under det hopskjutbara markistaket, någon testar micken och sladdar dras om. Det är klart för gruppen Mellanslag att göra entré, ett av de band som repar i Spinnrocken.

People say we would be better off dead, sjunger de, men publiken håller inte med.

– Det här var vår allra första utespelning, avslöjar Rasmus Njammi efteråt, en av vokalisterna, tillika gitarrist.

– Vi har bara hållit på nån månad. Det var schysst att få börja med en så generös publik, alla är så positiva.

Kanske var deras första framträdande blodad tand att fortsätta.

– Hoppas det, säger han och skyndar iväg med sin gitarr till en väntande skjutsare utanför på gatan.

”... men man drar sig i det längsta för såna metoder” (Olrog)

En som inte är ny på scen är Magareta Lithén. Rösten är det många som känner igen från hennes år på Radio Södertälje. Eller från någon av alla de talböcker hon har läst in. Att hon dessutom är en mångsidig sångerska vet nu ännu fler än de som tidigare har hört henne med bland annat ett Ferlinprogram som hon turnerade med för några år sedan tillsammans med en dragspelare. Hon bjöd nu på ett mångsidigt program, med bland annat Ulf Peder Olrog och Fröding.

Glömde ta bussen

Bästa Atlas hittills? undrar vi. Men nej, det går inte att få Olof att peka ut något särskilt.

– Efter varje gång tänker jag: Det här var det allra bästa hittills.

Det är själva öppenheten, mötena som är grejen. Visserligen är det fortfarande till övervägande del svenska musiker som kommer, men inte bara säger han och drar sig till minnes: En rumänsk gatumusiker, chilensk gitarrist och norsk sångerska. Klassiskt, blues, irländskt, balalajkor, vispop, syriansk oud, bosniskt dragspel. Under åren har han gett utrymme för över hundra olika artister. Allt från spröda vokalister till brassmusik och körer.

Och så de västafrikanska trummisarna.

– De skulle framträda alldeles efter ett gäng cittraspelande pensionärer från Nykvarn. De fick tränga ihop sig, satt bokstavligen i knäet på varandra och nykvarnarna glömde till och med att skynda sig till nästa buss hem.

Munktoner

Just den här dan har Pivo förstärkt sin instrumentuppsättning med ett mycket udda instrument, en skål köpt i Indien, en sådan som tibetanska munkar använder. Den är gjord av tio olika metaller, berättar Olof medan han för en liten knubbig kläpp utmed skålens kant.

– Bland annat järnmalm från meteoriter.

Och ur skålen ljuder en märklig ton, som växer och vibrerar sig stark mellan husen på Trattens gård. Till och med fåglarna stannar upp och lyssnar. De som annars har fullt upp med att hålla koll på om någon av gästerna lämnar en bit wienerbröd efter sig.

Eftermiddagens Trattentimmar flyger iväg, några nya samtal inleds kring borden runtikring oss, några nya kontakter knyts och programmet som vi tillsammans avnjuter bjuder på en ytterst varierad kompott, med dragspel, säckpipor, svenska folkvisor, amerikansk countryrock, medeltida visor. Allt i en salig blandning.

Bandet Falska gäss sjunger gärna falskt, för att det inte ska bli så pretentiöst, berättade en av sångarna, Pierre. Han travade med resten av sina kompisar in med specialtillverkade tyska säckpipor, med sound från medeltiden. Tack och lov, kanske grannarna eller flanörerna kring torget skulle tänka, instrumenten har en något mildare ton än de skotska och irländska. En av deras låtar handlade om en varg, en räv och en vessla. Det var så man sjöng på medeltiden, före pressfrihet och meddelandefrihet och demokrati. En tidig satir, där djuren fick symbolisera olika formerar av överhöghet. Öppet kunde man ju inte kritisera om man ville behålla sitt huvud på rätt plats. Men musiken och poesin, denna kombination gav oanade möjligheter! Då som nu.

Alla vinner

Hela Kafé Atlas är ett nollsummespel, om man tänker ekonomiskt. Trattenägaren får servera, Olof och Pivo behöver inte betala något för att få vara där, artisterna får inget betalat (okej, en fika för insatsen), det enda som kostar är affischerna som Olof trycker upp och klistrar över stan, dem får han hjälp med av kommunen.

– Det behöver inte vara så svårt att skapa mötesplatser, konstaterar han. Ju enklare desto bättre.

Från början bjöd han in till ett Atlas i månaden, numera något mer sällan.

För att han själv ska tycka det är kul.

– Den känslan vill jag behålla.

Magdalena Ribbings Klavertramp visade sig vara en synnerligen spelglad sextett på durspel, med tillhörande fotstamp och taktfasta drag i bälgarna. – Durspel är som ett munspel, med två rader, två tonarter, olika toner för ut och in, berättade de.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Nästa Atlas blir på kulturnatten, den 30 oktober. På Tratten. Som vanligt.

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

Lämna en kommentar