Ekologisk graffiti

Ruben Wätte – Den Fule

Ful är den som destabiliserar, låter meningen och sanningen flyta och hålla sig öppen. De enkla svaren intresserar inte Ruben Wätte, konstnär från Järna. På så sätt är han alltså ful.

– Tack för boken, hörs det från himmelen.

Ruben Wätte behöver ett ögonblick för att identifiera var rösten kommer ifrån. Vi befinner oss på 40-gården, en del av miljonprogramsområdet Norrtuna i Järna. Det är lunchtid en söndag i slutet av augusti.

Kvinnan som ropat lutar sig ut genom fönstret på översta våningen, hon ler vänligt och vinkar. Ruben Wätte ler och tackar så mycket tillbaka.

Boken heter Visit Norrtuna. Ruben Wätte färdigställde den under sitt tredje år på Konstfack. Den är en turistguide, en självbiografi, en vetenskaplig studie och ett reportage på samma gång. I centrum befinner sig författaren själv, Norrtuna och Järna.

– Hela det här projektet är en slags kontextuallisering. Kanske i första hand av mig, där jag kommer ifrån och hur det blev som det blev med mig. Men också av dem jag växte upp med och området. hur det har blivit som det blivit. Det växte fram i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Redan innan det byggdes, så fanns det ett kompakt motstånd mot det. Man ville inte ha de här billiga lägenheterna och folket som skulle bo i dem.  Sedan är det en kontextuallisering av själva orten, för Järna är också ganska så speciellt. Kommer man utifrån så tycker man antingen att det är något bra med flummigheten eller något dåligt. Men den bilden av Järna som jag vill förmedla är att det är både ock.

Visit Norrtuna har fått positiv uppmärksamhet, både på kultursidor och bland Norrtunabor.

– Det började med att den togs emot väldigt väl i den ”lilla” kretsen. De som jag skriver om, de som har bott där eller har någon annan koppling till Norrtuna.

Men efter ett tag så började även berömmet komma från personer som inte hade något alls med Norrtuna att göra. Ruben Wätte säger att då visste han att den var bra. Fina recensioner, som den i DN, ser han som en bonus.

I ett rum innanför fiket Åsgatan 2 står ett pingisbord. Alla är välkomna, det ligger bekvämt precis intill järnvägsstationen. Väggarna är utsmyckade med målningar gjorda av Ruben Wätte och hans vänner. Det är reproducerade bilder från Visit Norrtuna som målats i halvtäckande klara färger. Det är rött, blått, gult och svart. Allt som behövs för att ihop med det vita underlaget skapa alla tänkbara nyanser. Men det är inte sprejfärg på väggarna. Färgerna kommer från rödbeta, blåbär, gulrot och björkaska. Ekologiskt odlade.

– Det började som en nödvändighet. Jag tål inte lösningsmedel längre och var tvungen att hitta andra grejer att måla med. Men jag gillar att det är ett möte mellan gatukulturen och den fina matkulturen som finns här i Järna. Båda sidorna finns här. Graffitin har varit framstående här länge samtidigt som den biodynamiska, giftfria delen också är viktig här. Jag gillar när de grejerna får mötas.

Onsdagen innan intervjun målade Ruben Wätte med vännerna från boken samtidigt som Niklas, från kafét, lagade mat av samma råvaror. Samma sak på väggen som på tallriken alltså.

Ruben Wätte lånar ett resonemang från konstvetaren Sinziana Ravini.

– Hon pratar om den dokumentära strategin i konstprojekt. Man kan visa på det goda fältarbetet och visa på männsklighetens goda sidor. Eller så kan man visa de mest cyniska sidorna, de mörka labyrinterna. Eller så kan man göra som den fule konstnären och destabiliserera de enkla svaren. Det är den positionen som jag helst vill ha, där allt inte är så himla uppenbart, inte så entydigt. Det blir ointressant om man köper de enkla svaren.

Ruben Wätte är intresserad av sammanhangen, av vad som påverkar vad. Det gäller på alla plan, i möten med människor, områden och platser. Kontraster är en annan sak, att ta två bilder och visa en tredje bild. En bild från Norrtuna kan ställas i kontrast mot en bild från Södertuna. I Visit Norrtuna finns en bild på ett gäng barn son leker i en klätterställning på Norrtuna och en bild på hoppställningar i varenda villaträdgård i Södertuna, men ingen hoppar i dem. Det viktiga, enligt Ruben Wätte, är att det kan generera frågor som hur väljer vi att leva våra liv? Hur väljer vi att bo? Hur organiserar vi sättet som våra barn leker på? Han värjer sig mot att han polariserar, kanske rent av för hårt, men håller fast vid att det finns en poäng med att göra jämförelser och säger att i mötet mellan två, så uppstår något tredje som kan vara intressant.

Reportern, fotografen och konstnären tar en promenad runt Norrtuna. Utgångspunkten är trapporna upp till området men vi går istället till vänster. Mot Logsjön. Förbi garagen som inte finns längre, men som brukade härbärgera såväl bilar som dödsmetallband.

Det finns fortfarande en vattenspegel, trots att Logsjön obönhörligt växer igen som ett resultat av urdikning och andra till buds stående metoder för att sänka sjöar under 1800-talet.

En stund senare står vi vid den gamla slalombacken som ligger bakom bostadsområdet. Storhetstiden är inte så långt borta som man kan tro när man ser hur växtligheten tar tillbaka det som en gång var deras.

Sedan vägen upp till hyreshusen och vidare upp förbi 30-gården och närbutiken. Vägguppen, som är det enda som är kvar från ambitionen att lyfta området, låter sig inte fotograferas. De är för tillplattade och kommer inte att synas på bild.

En sväng in på 40-gården och vidare mot lägenheten som är utgångspunkten för Ruben Wättes bok. Efter det ner för trapporna igen. Under hela promenaden så finns det historier att berätta om personer och om saker som hänt.

Det är förresten något konstigt med de där trapporna. De ägs inte längre av någon. De ska ha trillat ut ur köpekontraktet i samband med något ägarbyte och ingen har sedan dess gjort anspråk på dem. Det var några som gjorde ett konstnärligt projekt av detta för ett par år sedan.

Ruben Wätte om den nya järnvägsstationen.

I början, när den var ny, och några år framåt skrotades den nya stationen fullständigt med jämna mellanrum. Alla fönsterrutor slogs noggrant sönder och filtpennor och sprejfärg tog hand om resten.

– Det beror på flera saker. Men jag tror att det inte går att bortse ifrån känslan av svek som kommer ifrån att man rev det gamla tegelhuset, det gamla stationshuset, mitt i natten. Att man gjorde det på ett sådant fult sätt. Alla Järna-ungdomarnas föräldrar kände att de hade opinionsvinden i ryggen. Man kände att man skulle vinna: nu kommer det bli ett ungdomshus här. Sedan valde man att riva det mitt i natten, utan att säga någonting och schakta bort tegelmassorna redan på morgonen. Det gjorde att man körde in kniven och sedan vred man om. Vi är alla barn till våra föräldrar. Alla har färgats av den grejen, även fast det var i mitten av 90-talet. Det nya huset har ingen själ, det är bara byggmaterial. Glas, betong och stål. Det gamla huset hade ingen gått på, ingen hade attackerat det på samma sätt.

– Ett annat svar, som kanske är mer uppenbart, är att SL gick in ännu hårdare med noll-tolerans. Med Kjell Hultman som säkerhetschef. De satte tonen. Svaret har dels blivit att klimatet blivit snabbare i graffitikulturen, det har blivit fler throw-ups och tags än stora färgmålningar för att man har mindre tid och större press. Men dels så har jag också märkt att man tar det lite mer personligt. Det här kriget, som de valde att starta, resulterar i att man får utlopp i krossat glas eller målat kakel. Det krävs en hel del omsorg för att slå sönder en hel station. Jag kan inte tala för någon annan, men jag tror att om man blir visiterad flera gånger om dagen och förföljd utanför sitt hem av personer som inte ens är poliser, utan som är hyrda väktare. Då tror jag att den ilskan sitter ganska djupt. Sanningen är att noll-toleransen inte har avskaffats i och med att Falck blev av med kontraktet. Det gick vidare till Securitas och sedan till Commuter Security Group (SCG) som än idag surrar omkring i sina bilar på Norrtuna och letar efter Järnas writers. Det är samma personer. De har bara bytt uniform, de byter bara bolag. Så egentligen har ingenting hänt.

Text: Daniel Johnston

Foto: Göran G. Johansson

Daniel Johnston är frilansande journalist, musiker och scentekniker. Utexaminerad från JMK, Stockholms universitet, 2010. Jobbar även deltid på ABF Södertälje-Nykvarn med kultur och annat i kommunens södra delar.

3 Kommentarer till “Ekologisk graffiti”

  1. […] Kulturdelens föregående artikel om Ruben Wätte. Läs bland annat om ekologisk graffiti. […]

  2. Rob D skriver:

    Intressant med färgen, lösningsmedel fanns noll respekt för som ung graffitimålare (vem hade det). Men idag – över 20 år senare målar jag med blandteknik spray/akryl på duk och saknar BRA alternativ då även jag nu är mycket känsligare för lösningsmedel…

    Väktare.. minns sent 80-tal tal när ABAB vakterna med mörkgrön basker var T-banans fruktade legoknektar. Känns lite kult idag faktiskt, men var blev de av sedan?

    Konst är som bekant upp till betraktaren!

  3. Kenneth Pettersson skriver:

    Grafitti är kulturterrorism!