Gnolets betydelse

”Måsahomlan” brukade mormor kalla mig redan i min 2 – 3 årsålder. På mörkaste småländska betyder det humlan på mossen eller kanske snarare över mossen, för humlor surrar ju, när de hovrar över mossar.

Mormor tyckte helt enkelt att jag lät så, har bror min berättat, för jag satt och gnolade, gick och gnolade,  sprang och gnolade, satt på pottan och gnolade ….överallt gnolade jag. För det mesta menade nog mormor något positivt med mitt smeknamn, men ibland ville hon helt enkelt ha tyst på mig.

När jag blev något år äldre övergick gnolet i sång med ord och så har det fortsatt genom åren. I småskoleåldern gick jag omkring på vägarna i Rönninge och sjöng slagdängor högt och rent.

Också gnolandet har fortsatt och någon gång i 50-årsåldern la jag märke till ett underligt fenomen, som roar, förundrar och till och med hjälper  mig . Mitt gnol är nämligen ingentingslumpartat. Allt mitt gnolande har en helt logisk förklaring.

Så här går det till: En melodi gnolar upp i mitt huvud och efter en stund undrar jag: Var fick jag den här melodin ifrån? Varför gnolar jag på den just nu? Sedan försöker jag komma på vilken melodi det är och hur texten går. När jag kommer på det, står sambandet klart för mig. Jag har omedvetet kommit att gnola på en melodi, som passar exakt in i det sammanhang, där jag befinner mig. Ett exempel:

Häromdagen åkte jag pendeltåg från Stockholm i sena eftermiddagen. Efter en stund kom en – för mig mycket ovanlig – melodi upp i huvudet: ”Åh, Carl-Gustaf, ljuva Carl-Gustaf”, ni vet den som Kjerstin Dellert sjöng, när kungen och Silvia skulle gifta sig. Men varför i hela friden skulle jag sitta på pendeltåget i oktober  år 2010 och gnola på den? Jag, av alla människor, som inte är speciellt intresserad av kungahus och annat blåblod. Detta måste sannerligen utredas, tänkte jag och började fundera om jag mindes något av texten.

Det tog sin tid, men någonstans i Tumbatrakten kom jag på sambandet.  Precis när tåget lämnade Stockholm brann himlen av den nedgående solen och versen till ”Åh Carl-Gustaf” börjar: ’Kärlek, kärlek, himmelska låga…’ Det var alltså den himmelska lågan som fick melodin att rinna upp i mitt huvud.

Detta var långt ifrån första gången jag kunnat följa mina musikaliska associationer tillbaka till ett klockrent, för att inte säga solklart(!) samband.

En gång när jag åkte buss 787 från Överenhörna till Södertälje,  började min inre röst gnola på Nils Ferlins ”Kärleken kommer och kärleken går”, men jag kunde inte för mitt liv begripa varför. Den har jag sjungit många gånger både hemma och på scen, men varför nu? Inte var det bussens chaufför, som fick mig på de tankarna. Nej, jag fick gå igenom texten ända till slutet av andra versen, för att förstå.

Kärleken är så förunderligt stark,

kuvas av intet i världen.

Rosor slår ut ur den hårdaste mark

som sol över mörka gärden.

Där var det! Åskmoln hängde tunga över åkrarna samtidigt som solen sken, dvs sol över mörka gärden!

Oftast pågår gnolet inne i mitt huvud, men ibland kan det höras ut också. Jag minns en gång, när jag flanerade i Stockholm tillsammans med en man, som jag började bli förtjust i. Vi bara gick där, gjorde inget särskilt, pratade inte, men jag njöt av att bara få vara i hans närhet. Plötsligt fick jag höra mig själv gnola på en melodi, som vore alltför avslöjande i detta skede av en eventuell relation. Jag tystnade tvärt, när jag insåg att gnolet var ”Hon och Handuetten” ur Mozarts Trollflöjten, där texten går:

Av kärlek lindras alla plågor

och kärlek genomtränger allt.

Naturen fylls av kärlekslågor,

i kärlek tar allt liv gestalt.

Jag tror fortfarande inte att mannen ifråga hann känna igen duetten, men han var inte ointresserad av opera. Hursomhelst talade vi aldrig om saken och någon kärleksrelation blev det inte. Himla tur att jag tystnade.

Det märkliga med dessa mina musikassociationer är att det ofta tar en stund för mig att komma på sambandet mellan gnolet och situationen jag befinner mig i. Men om jag bara kommer på  vilken del av melodin jag började gnola, så är det bara att följa texten fram till det ord som är nyckeln. Det är alltså inte orden som kommer först i mitt huvud utan de toner som någon har satt på dem.

Märkligast var nog ändå den gången för några år sedan, då jag – en av de där dagarna i livet, när man inte vet hur man ska orka till nästa – fann mig gnolandes på en psalm mitt i Stockholmsmyllret. En psalm? Jag? Jag som aldrig gick i kyrkan!

Först kunde jag inte komma på vilken psalm det var, men vi fick ju lära oss psalmverser utantill i småskolan, så efter en stund hittade jag orden: ”…som din dag, så skall din kraft ock vara…”. Någonting fick mig alltså att börja gnola på just den delen av ”Blott en dag”, när jag behövde nyckelorden som allra mest.

Mitt gnol kan alltså vara till stor nytta för mig, men också för den som hör mig. Vet ni vad jag gnolar på, kan ni läsa mina tankar. Och när jag rodnar, har jag kommit på dem själv.

Margareta Lithén

Teckning: Ingemar Nyström

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.

8 Kommentarer till “Gnolets betydelse”

  1. Åke Ahlberg skriver:

    Tack för en intresant och tänkvärd artikel. Jag gnolar också rätt mycket, inte högt utan tyst inne i mitt huvud. Mest vislar jag och det har jag gjort sedan 4-5 års ålder, rent och klart all sorts musik som jag hört och hör. Det kan vara påfrestande för omgivningen har jag fått veta.

    Hälsningar
    Åke

  2. Lisa Hansson skriver:

    Roligt och intressant. Jag ska börja analysera mitt gnolande lite mer i fortsättningen. Och så ska jag strax gå och hämta en måsahomla;mitt lilla barnbarn som går i skribentens fotspår.

  3. Birgitta H skriver:

    Vad härligt med alla dessa förklaringar om Gnolets betydelse. Undrar vem som uppfann det ordet. Att gnola. Jag gör det ständigt och det konstiga är, tycker jag, att det oftast är gamla visor, och skillingtryck och sånger som man sjöng i skolan, gamla psalmverser som kommer in i huvudet. Ibland nästan hopplöst att få bort.

  4. Jonas skriver:

    Buss 787 och Nils Ferlin är för mig ett fullkomligt självklart samband. Den 16 augusti 1997 gifte vi oss i Ytterenhörna kyrka och våra vigsellöften var just orden ur den gnolade sången: ”Dig vill jag följa i vinter och vår, och alla min levnads dagar”. Det är klart att melodin hänger kvar längs den busslinjen…

  5. Marie skriver:

    Mmm… Och jag kommer definitivt att gnola mer i framtiden. Mycket fin och innehållsrik betraktelse, eller vad man ska kalla detta… gnol.

    • Margareta Lithén Margareta Lithén skriver:

      Tack för fina kommentarer! Nu hör jag framför mig ett Södertälje som surrar av ”måsahomlor” och öron som spetsas i intresse.

      • Margareta Fränne skriver:

        En underbar artikel om gnolets betydelse! Tack!Lyckliga alla Ni som utan att tänka på det gnolar!
        Jag tror att det skapar en meningsfullhet i tillvaron, som berikar mycket – för den gnolande själv! Vi andra kanske kan bli störda, som mormor i artikeln, om det ständigt pågår och vi själva inte får samma associationer. Men kanske det vore ett bra sätt att involvera oss i att hitta sammanhanget, så berikar det vår tillvaro också!

  6. Ingrid Sjökvist skriver:

    Jag kommer att lyssna på mitt egna gnolande såväl som andras på ett annat sätt hädanefter. Tack för det.