Hasior: Hästarna

På språng mot solen

På en kulle vid Södertälje kanal nära slussen, som förbinder Mälaren med Saltsjön, står en grupp hästar på språng. Det är monumentet Solspann, gjutet i betong och skapat av den polska konstnären Władysław Hasior. Gruppen benämns i folkmun för Hasiors hästar. Det sägs också vara ”en galenskap” som kommunen fick leta i alla sina fickor för att få bekostad.

Det var vid Hasiors första utställning i Södertälje som idén kom att han skulle skänka staden en skulptur. Platsen och inte minst tillvägagångssättet blev unikt.

Hasior blev känd utanför sitt hemland efter en kollektivutställning på Sveagalleriet i Stockholm 1964. Därefter ställde han bland annat ut på Louisiana i Köpenhamn, Galleri 15 i Moss, Henie-Onstadsentret i Oslo och Moderna Museet i Stockholm. Framförallt var det hans deltagande i den internationella tävlingen om FD Rooseveltmonumentet, som gjorde honom världskänd. Dessutom står han för en stor mängd skulpturer i Polen och också i Sydamerika. Han deltog i Biennalen i Venedig 1970 och väckte stor uppmärksamhet, liksom tidigare vid den internationella biennalen för utomhusskulpturer i Montevideo 1969.

Utställning

Första gången Södertäljeborna fick stifta bekantskap med Hasior var vid utställningen i dåvarande konsthallen. Men redan 1965 var dåvarande museiintendenten Eje Högestätt, gift med en polsk kvinna, i Polen och bjöd in Hasior att ställa ut i Södertälje. Men det tog alltså några år tills detta kunde förverkligas.

Hasior uppmärksammades stort i kulturpressen och där beskrevs hans lidelsefulla arbete före utställningen. I Tidskriften Förtäljaren skrev Ingvar Claesson att Hasior höll på dag och natt. Han ändrade, kompletterade, mumlade resignerat om takhöjden. Han tvingades  att helt sonika  klippa av några fanor och sy ihop igen för att de skulle bli metern kortare. När allt stod klart tände Hasior, som det tycktes, hundratals levande ljus och hållarna med de små oljelamporna, som han försett verken med, “det blev som ett kyrkorum, med en aning av den polska katolicismens mysterium¨.

Under tiden Hasior arbetade med sin utställning, som hade vernissage den 6 oktober 1972, kom idén att han ville ge Södertälje stad en gåva i form av en skulptur. Den skulle också ses som en extra attraktion samtidigt med utställningen. Han tog upp det med Eje Högestätt och Per Drougge, då ansvariga för kulturen i Södertälje. De blev oerhört intresserade, då Hasior hade blivit känd för sina monumentalskulpturer internationellt. S:t Paolo i Montevideo hade av Hasior fått en liknande skulptur, som av den internationella konstexpertisen ansågs förnämlig.

Södertälje skulle därmed få en plats på den internationella konstvärldens karta. Det var med viss stolthet som det meddelades att Hasior skänkt staden sitt konstverk.

Valde plats med omsorg

Just då fanns det ingen utsmyckning planerad inom kommunen. Därför gick stadens kulturherrar och Hasior ut på vandring i staden, för att söka upp en lämplig plats som konstnären ansåg skulle passa. Hasior har nämligen ett eget patenterat sätt att göra armerade skulpturer. Det är en så kallad negativ form i relativt fast ler- eller gräsmark. Därför sökte de sig mot vattnet och ganska snart kom de fram till ”Hälsokullen”, belägen mellan Badhuset och slussbron invid Södertälje kanal. Kanalen hade då nyligen  breddats och ett stort tallbestånd tagits bort och ersatts med kullar som sluttade med grönt gräs ner mot kanalen. Där ville Hasior gjuta sin skulptur. Trots att det inte fanns några planer att utsmycka kullen, så gavs tillstånd både från ansvariga inom kommunen och Sjöfartsverket, som äger marken.

En av Hasiors Solspannsskisser.

Hasior hade valt platsen med omsorg. Det betydde också att den ursprungliga idén till gåvan omarbetades, då helt andra tankar och känslor tog form när han upplevde platsen. Förslagen som han skissade finns inramade i kommunens ägo. Det är bland annat en grupp som har titeln “Cirkuscyklister”. Där hänger också skissen till det slutgiltiga förslaget Solspann. De är utförda som tuschteckningar och pappersklippcollage. Att utse platsen, göra skisser och få tillstånd för gruppen skedde inom loppet av endast två veckor.

Hasiors utställning invigdes i Konsthallen i början av oktober. Bara några dagar efter tillkännagivandet av gåvan började Hasior samla in material till skulpturerna. Första omgången gällde tre hästar. Han inventerade industritipparna, där han sökte efter gamla maskindelar, särskilt hjulformer av alla slag, rattar, fältpropellrar, kugghjul: allt skulle vara attribut till hästarna. Många av hans fynd var tunga därför måste kranar och lastbilar hyras in. Han inhandlade armeringsjärn, ståltråd, rutnät och cement.

Unik teknik

Hasiors teknik ger visst spelrum åt slumpen. Men om han lyckades helt skulle resultatet bli strålande och det gjorde han just i Södertälje.  Solspann är unikt på så sätt att den har kommit till helt på den plats där den uppförts. Hästarna tecknades upp med vitt lingarn i det gröna gräset, sedan grävdes formarna i marken. Vissa delar måste djupare ner i marken varför grävmaskiner måste till. Sedan kom själva gjutningen med betongblandare, vattensprutor och armerade järn, så att hästarna fick ben, hals och kropp. Kranvagnar och trädställningar byggdes för att kunna lyfta hästarna, för att sedan kunna gjuta fast dem i marken så de stod stadigt. Det var ett hårt jobb och flera gånger brast delarna, så det fick göras om. Var och en av hästarna är tre till fem meter långa, har trätoppshöjd och väger mellan ett och ett och ett halvt ton.

Den första hästen lyftes redan en månad efter starten – den 5 november – lång, smal och gracil, fylld av armeringsjärn och allehanda skrot. Flera lyft krävdes och det var ett hårt jobb att lyfta den. Två hästar låg ännu kvar i marken “smyckade” med sågklinga, högaffel och armeringsjärn, som spretade upp ur cementformen. Länstidningen skrev att “det är onekligen ett fascinerande äventyr, med en av världens främsta skulptörer som regissör”. Många Södertäljebor följde arbetet vid kanalslänten av de tre första hästarnas tillblivelse de kalla oktoberdagarna.

TV2 gjorde ett reportage då den sista hästen togs ur formen och där sägs att “för Hasior är hästen ett bevingat sagodjur“.

Elden viktigast

Hasior använde sig av material från vår egen vardag och han grävde där han stått. Han använde jord, vatten och luft, nu återstod det viktigaste av de fyra elementen nämligen elden. Den var också för Hasior det viktigaste. Det är det som ger hans skulpturer liv, enligt honom själv. Fredagen den 24 november 1972 var det dags att för första gången se hästarna i ljuslågor. Rubriken i Länstidningen löd “Brännoffer till konstens gudar”.

Hästarna är försedda med en skål på ryggen nära manen, där bensin hälls och med en fackla, på en lång stång, tänds hästarna för att “flamberas”. Hästarnas kroppar slickades av lågorna och när elden falnat var de sotiga. De blev nu “svartnande konturer” i skymningen. I invigningstalet sa Eje Högestätt: “Vilket landmärke har inte Södertälje fått med Hasiors hästar – laddat och dynamiskt“. Skulpturen syns från pendeltåget mellan Stockholm och Södertälje och när man passerar in- och utfarten till Södertälje kanal.

Hasiors gåva till kommunen skulle bli billig då Södertälje fick skulpturgruppen för att i gengäld betala hans uppehälle och materialkostnader. Denna överenskommelse ställde till med stort rabalder både i lokalpress och radio. Många kritiska inlägg.

Till det kom att hästarna ansågs farliga då bland annat de utstickande armeringsjärnen “lätt kunde skada personer, exempelvis barn som klättrar på statyerna”. En polisanmälan gjordes. Kulturnämnden gav sitt utlåtande och i det påpekade Eje Högestätt “att armeringsjärnen är en del av den skulpturala kompositionen. Det är inte en klätterskulptur till en lekplats utan ett “ja” till konstnärens idé med bevingade hästar och solvagn. Konst skapad av starka konstnärer rår man inte över. Kullen med hästarna är i övrigt ingen lämplig lekplats”. Det blev inga krav på åtgärd. Detta satte givetvis ytterligare fart på kritikerna.

Sista etappen

1975 föreslog Hasior att han skulle göra skulpturgruppen klar. Den skulle då utökas med tre fristående hästar. Hela gruppen skulle bestå av sex hästar med all skrot, som enligt Hasior då uttryckte både dynamik och rörelse. Solspannets vagn formades som en vitmålad betongrelief i slänten mot vattnet. Förebild var bronsålderns föreställning om den vagn, vilken med solens hjälp drogs över himlavalvet av förspända hästar. Dessutom en solkupol och en solkorona*) ilagd i gräset allt lysande vitt. Med detta fick Hasior sin skulpturgrupp så som han tänkt den, en grupp som har världsrykte.

Proceduren tvingades då göras om, Sjöfartsverket tillskrevs och gav tillåtelse. Det gjorde också kommunen, som ville att gruppen skulle bli klar.

Men värre var det med finansieringen. Kulturförvaltningen gick till nämnden för att nyttja två fonder, vilket också beviljades. Men nämnden var inte enig, en del menade att pengarna skulle användas till utsmyckning av stadens ytterområden.

En oenig kommunstyrelse beviljade också. En av fonderna hade ett krav att Nationalmuseum skulle ge sitt godkännande till pengarnas användning. Det kom också och “Solspann” kunde därmed förverkligas. I kommunstyrelsens argument använde man sig av kostnaderna för Picassos skulpturer i Kristinehamn och Halmstad, men där var kostnaderna betydligt högre.

Unik uppgörelse

Det som vållade irritation bland konstnärer och också övriga Södertäljebor var ersättningen till Hasior. Enligt vad som sagts offentligt skulle det kosta mellan 10 och 15 000 kronor för inalles tre hästar. Den första räkningen 1972 uppgick till 20 576 kronor inklusive 5 000 i konstnärligt arvode (trots att skulpturgruppen var en gåva). 1973 var slutsumman 11 398 inklusive 2 000 kronor för det konstnärliga. Detta betalades inom ramen för kulturförvaltningens budget.

Så var hela skulpturen “Solspann” klar med sex hästar, solvagn, solkupol och solkorona och summan för denna sista etappen slutade på 57 340 kronor. Material, arbetskostnader, traktamente och husrum uppgick till 17 340 kronor. Ett arvode till konstnären på 40 000. Det betyder att Hasior fått tillsammans 47.000 kronor i konstnärligt arvode. Gåvan skulle ju betalas med material, arbetskostnad och uppehälle som nu uppgick till 44 314 kronor. Det blev dyrare än Södertäljeborna tänkt: 91 314 kronor.

Var rädd om den

När jag tänker tillbaka då jag arbetade med textmaterialet om Hasior och de diskussioner som följde om både utställning och skulpturer, så tycker jag att allt blev rätt. Inte heller var det särskilt dyrt om man betänker att Hasior är världskänd och inte minst: Jag tycker att hästarna är vackra trots skrotet – eller snarare med – och de strävar både mot himmel och hav. De är helt i Hasiors anda och passar bra i vår tid med ekologiskt tänkande. Det är en skulpturgrupp att vara rädd om.

"Brusten Himmel". Foto: Olof Näslund

Kommunen köpte in verket “Brusten himmel“, då Hasior ställde ut i Konsthallen. Tavlan, som gestaltar krigets fasa, är fylld med allehanda småprylar som fästs på bottentyget. Det man först ser är en riddare med standar – en docka – sittande på en trähäst med ett skadat ben som är lagat med garn. Alla detaljer kommer från små ting såsom en liten kniv, urverk, detalj från en svärdslida i mässing, en reflektor från en gammal cykellykta, en del av ett gripverktyg och en mattfrans. Himlen är fäst med tyg på den galvade plåten, som hela tavlan vilar på. Skyn är fylld av bombplan i plast och mitt i allt syns en månskära. Där finns också ett antal utstickande glasbitar som gör att tavlan har ansetts farlig. Därför har en kåpa av glas lagts över hela konstverket. Det är i de här detaljerna som man kan se hur Hasior har använt “sitt skrot” för att få verket att tala.
Tavlan fanns tidigare upphängd i nämndhuset vid entrén till sessionssalen. Hoppas den snart är på plats så allmänheten kan se den.

Text: Gunn-Britt Robertsson

*) Solkorona = solens yttre atmosfär. Syns som en ring eller strålkrans kring sol eller måne och orsakas av molndroppar. Hasior beskriver den ”rund eller halv ring med taggar”.

Gunn-Britt Robertsson är en riktig tidningsräv, har jobbat på Länstidningen i en herrans massa år, Bohusläningen, Dalarnas tidningar och Blekinge Läns tidning. Som reporter, redaktionschef, redaktionssekreterare (det är dom som bestämmer det redaktionella innehållet) och som projektledare för ny teknik och nya sidor.

Etiketter:, ,

6 Kommentarer till “Hasior: Hästarna”

  1. Anna-Lena Martinsson skriver:

    jobbade på Södertälje Konsthall 1970 – 1974 bara som ”vakt” eller vad vi kallades för. Ibland var vi med när nya utställningar skulle byggas – och den jag aldrig kommer att glömma är den med Wladyslaw Hasior. Han var så fin,mot oss 16-åriga tjejer, som jobbade där; hälsade oss med ”mademoisseille” (förmodligen felstavat mitt fel) – och så snälll !

  2. Anette Blomberg skriver:

    Hasiors hästar är ett enastående verk i sig men även ett monument/manifest över den tid då kultur ingick som ett självklart grundfundament i samhällsutvecklingen. Den experimentella drivkraften gavs möjlighet att spela med både gängse traditioner som framridsvisioner. En ynnest att Telge prioriterade vikten av konstens skiftande uttryck.

    För övrigt arbetade jag som mycket ung under ett par år ”extra” med vaktandet av utställningar i den konsthall som ovan beskrivs. Än i dag en fantatiskt förmånlig
    och ytterst lärorik tid.

  3. Maria Widestrand skriver:

    Roligt att läsa om hästarnas tillkomst, de är Södertäljes vackraste skulpturgrupp tycker jag. Men en rättelse, 1972 var det ingen utställning på konsthallen i Luna, det kvarteret byggdes först 77-78.
    Den kanske var på dåvarande konsthallen borta på Turingegatan (heter den så)? I huset som nu bl.a. rymmer Röda korsets bikupan?

    • Göran G. Johansson Göran G. Johansson skriver:

      Tack för påpekandet! Vi undersöker saken. Kulturdelens största tillgång är våra kunniga och noggranna läsare!

      • Ingrid Sjökvist Ingrid Sjökvist skriver:

        Mycken kraft ligger i kulturen, men knappast att hålla en konstutställning i en icke existerande konsthall. Tack för att du påpekade, vi har opererat bort missförståndet.

      • Kristina Möller skriver:

        Södertälje konsthall låg i lokalerna där City Mail numera huserar, på dåvarande Järnagatan 22 (?), numera Nyköpingsvägen 22. Där fanns denna fantastiska institution Södertälje konsthall mellan åren 1968-1978.

Lämna en kommentar

http://kulturdelen.nu/wp-content/uploads/2017/05/Affisch-Carita-220px.jpg

annonser