Hasior: Mötet

Det bortvända ansiktet

Flambering av Solspann i juni 1976. Foto: Michael Borchers.

Jag mötte Władysław Hasior  – en av 1900-talets verkligt stora, polska konstnärer – flera gånger vid hans unika utställning i Södertäljes konsthall, i början av 1970-talet Konsthallen låg då i en tidigare lokal för bilförsäljning, i närheten av Folkets hus och Estrad-scenen.

Att Hasior, denne internationellt uppmärksammade konstnär kunde fås att ställa ut i Södertälje, det är bara en av många märkliga bedrifter som Södertäljes karismatiske konstintendent då Eje Högestätt lyckades med. En annan var att få den textila världsstjärnan Magdalena Abakanowicz att komma över från Polen i ett polskt militärplan, tillsammans med sina ”Abakan”, textila mästerverk i sin art, skolbildande på 1970-talet världen över.

Rekviem över det förlorade

Władysław Hasior var en märklig man, en av de där konstnärerna som man inte glömmer – vare sig hans person eller konstverk. Han var inte lätt att få kontakt med. Han var en man av få ord – på en  egenartad blandning av polska och franska. Han var en från nuet bortvänd människa. Det var som om hans focus fanns i det förflutna, hos de döda, i allt det lidande, all den smärta som övergick Polen under andra världskriget.

Nej, Hasior var verkligen inte lätt att kommunicera med – i motsats till dagens alla Facebook- och Twitter-fixerade. Först av allt var han trogen sitt verk, sitt livs främsta uppgift. Hans konstverk som de mötte oss, besökare i Konsthallen, formade sig till ett gripande, engagerande rekviem över det förlorade, över ett av nazisterna våldtaget Polen.

En minnets konstnär

Han var en minnets konstnär, en återskapare, en ropare – som ville han ropa de dödas namn ner i det förflutnas brunn och väcka dem till liv. Eller åtminstone – få oss att minnas dem. Jag tänker ofta på Hasior när jag läser Nelly Sachs lyrik – även hon ett vittne, en visionär, men i ord. Två stora konstnärer som hör till de omistliga – för att vi inte skall glömma.

Det sakrala anslaget

Jag minns särskilt Hasior under en improviserad pressvisning i Konsthallen. Skyggt rörde han sig bland sina konstverk, rättade till en spegel, ändrade varsamt, med en sorts ömhet, en dockas position, strök bort några skrynklor på ett klädesplagg. Orden var få, men hans händer talade – i en egen gestik, till dem som förstod.

Kommunfullmäktiges ordförande Lennart Andersson, konstintendent Per Drougge och konstnären Władysław Hasior, vid flamberingen 1976. Foto: Michael Borchers.

Så plötsligt drog Hasior fram en tändsticksask. Han tände en sticka, såg länge på den lilla, darrande ljuslågan. Så började han tända alla de ljus som fanns utsatta runt hans konstverk. Då såg jag, då förstod jag det sakrala anslaget i Hasiors konst. I den milda värmen från ljusen var det som att vandra bland altarbilder.

Det svärtade, sargade träet, den stympade dockan, de tomma klädesplaggen – poetiska tecken för en grym tid. Djupt berörd rörde jag mig genom Hasiors visionära värld, hans speglingar av Polens lidanden. Och jag tyckte mig börja förstå något väsentligt hos denne unike konstnär – av stort allvar och poetisk fantasi.

Ur släntens svarta jord

En annan av minnets bilder av Hasior: Det är höst. Han står ensam uppe på kanalslänten i Södertälje. Vinden biter till, med en föraning av vinter. Glöden virvlar iväg från Hasiors cigarett.

Han ler litet tjuvpojksaktigt innan han fortsätter att gräva. Jag ser att han grävt som den yttre gestalten av en häst.

Ja, det var så de kom till, Hasiors berömda och så omdiskuterade Hästar. En för Sverige helt unik, skulptural utsmyckning – inte minst i sin egenartade gjutteknik. Hasior grävde ut hästarnas gjutform direkt i släntens svarta jord – ibland med litet hjälp. Järn bockades, böjdes till hästarnas form – och så i med betongen

Eld och poesi

1997 anordnades fackeltåg till Solspann. Frälsningsarmén spelade delar ur Georg Friedrich Händels Feuerwerksmusik och pyrotekniska pjäser detonerades enligt partitur! Foto: Leena Tuomi

Sedan kom en av stans små traktorer och ryckte upp hästarna ur jorden. De stagades upp till rätt vinkel – och så hade Södertälje fått en off-skulptur att samlas kring. Och så blev det! Konsthallens nye intendent Per Drougge ordnade poetiska happenings kring Hästarna. Fackeltåg och uppläsningar. Och hästarna flamberades. Flammorna steg mot natthimlen från Hästarnas små oljebehållare – för så var ju Hasiors grundläggande vision. Eld och poesi – mot en mörk bakgrund.

Nu har Hasior lämnat sina Hästar sedan drygt tio år. Men de står ännu kvar på Kanalslänten – och vi som mötte Władysław Hasior kommer aldrig att glömma honom.

Text: Christer Duke

Teater Sláva gav en bejublad föreställning. Foto: Leena Tuomi

Henrik Qviström utförde förfärade eldkonster. Foto: Leena Tuomi

Skrev i dagspress under gymnasietiden på Södra Latin på 50-talet. Dikter i Medan Lagrarna Gro, Bonniers unglitterära tidskrift, noveller i Vi. Journalist på allvar, på 60-talet. Kom till Länstidningen 1966 och blev snart tidningens förste kulturredaktör, fram till pensioneringen 1997. Arbetar sedan decennier med kulturutbyte mellan Sverige och Japan. Omfattande resor i Japan sedan mitten av 70-talet, skriver nu från Sverige för dagstidningen Mainichi i Tokyo.

Etiketter:, ,

5 Kommentarer till “Hasior: Mötet”

  1. Kristina Möller skriver:

    Hej Ingrid! Det var den här artikeln jag menade. Kan vi dela den på Facebook? tycker jag vore bra för man ser tydligt solvagnen i marken och artikeln är toppen

  2. Göran G. Johansson Göran G. Johansson skriver:

    Att du får hedniska associationer är väl inte orimligt? Solspanns förebild var ju ”bronsålderns föreställning om den vagn, vilken med solens hjälp drogs över himlavalvet av förspända hästar”. Men var ser du det ritualiserade våldet?

    • Jonas skriver:

      Våldet ligger i tanken om offret som elden symboliserar i det här fallet. Bronsålderns ritualer var troligtvis offerritualer.

  3. Jonas skriver:

    Just detta med elden har jag alltid haft svårt för. Hästarna är fantastiska, springer upp ur jorden så vackert på just den platsen – där jord och vatten möts och även en del himmel. Men varför elda? För mig ger det bara associationer till hedniska offerriter, blot och ritualiserat våld.

    Gärna poesiläsningar, gärna samlingar av människor vid hästarna, men ingen eld…

Lämna en kommentar