Kulturpalatset

Klockan är halv tio på förmiddagen. Jag har precis slagit mig ner med kaffe och kardemummabulle vid ett fönsterbord på Saltsjön, som kaféet och restaurangen som ligger mitt i det nya kulturhuset, heter. Förr drack jag den där koppen hemma i köket i ensamhet mitt i arbetet – inte för att det gjorde så mycket det där med att jag var ensam, nätet fanns ju; Twitter, bloggar och Facebook, men vi träffades aldrig på riktigt, alla vi småföretagare i kultur.
Från min plats i kaféet ser jag hur en grupp besökare anländer, en grupp kineser, de är på väg upp till Tom Tits, men först besöker de biblioteket som ligger näst högst upp i huset; den magnifika utsikten över saltsjöinloppet, över slussen, över kanalen, läsesalen med panoramafönster mot inloppet till Södertälje, mot småbåtshamnen intill kulturhusets entré. Ja, det är ett bibliotek som gett eko långt utanför stadens gränser, inte minst på grund av just sitt spektakulära läge sju våningar upp, hissen som går genom Kulturhuset som forna tiders plaströr för internpost, den så kallade tuben. Bokhandeln på entréplanet, biografen förstås, klotterväggen, konsthallen – flödet av människor, av idéer, av kultur.

Det blev ett himla liv förstås, ett himla liv när det nya Kulturhuset skulle byggas. Den sensationella arkitekturen, fasaden med sina generösa ytor av högblank aluminium, de gigantiska glaspartierna ut mot vattnet, kaféet och restaurangen hängande över Marens vatten likt en våryster gädda, det salta, det söta; hur det skulle mötas i ett enda hus, interiören av välbränt rött tegel, ekmöblerna.

Men kritiken har tystnat nu. Förbytts i stolthet över ett hus där man ”bara” kan konsumera kultur. Ett hus som sticker ut, som sätter Södertälje på kartan, på sjökortet – och det med kultur. Ett kulturpalats, om man så vill, istället för ett hamburgerpalats, i stället för ett köppalats; ett ställe med allt det som gör ett samhälle unikt – inte ett ställe som innehåller allt det du kan finna på varje annan gata, i varje annan stad oavsett vilken landsände, eller vilket land du besöker.

Jag tar den där koppen kaffe varje förmiddag på min väg till förlagets kontor som numera ligger i den del av kulturhuset som fungerar som ett slags företagshotell för konstnärer, författare och andra kulturskapare, eller kulturentreprenörer som det numera kallas i folkmun. Här får vi småföretagare i kultur möjlighet att mötas och bolla idéer, inspireras av varandra och omgivningen – eller bara veta att vi inte är ensamma.

Och jag tänker att allt detta i all sin enkelhet inte alls är en omöjlig tanke –

Foto: Göran G. Johansson

Bild; en av grodorna i trädgårdens dammar betraktar ombyggnaden av Tom Tits Experiment 2008.

är författare och förläggare som bor och verkar på landsbygden i Enhörna. Gift med Alarik, två barn; William 17 år och Stefanie 14 år. Har gett ut tre skönlitterära böcker: Andra sidan väggen (2003), Om jag kunde skriva skulle jag skriva en bok om människans största lycka och olycka (2007), Jorden snurrar bara framåt (2009). Driver Tusculum Förlag som ger ut ny svensk skönlitteratur, och som sedan starten 2007 gett ut fjorton titlar.

2 Kommentarer till “Kulturpalatset”

  1. Peder Edström skriver:

    Visst var det bra att Föreningen Maren och alla de tusentals Södertäljebor som engagerade sig gjorde det möjligt att uppföra detta fantastiska Kulturpalats. Hade våra motståndare bestämt hade vi i stället haft ytterligare ett halvtomt varuhus placerat där nu vårt vackraste hus står. Eller…

  2. Birgitta Holmblad skriver:

    …och plopp, så vaknade jag ur denna drömska, kunde vara, sannskildring! Härlig berättelse om hur det faktiskt kan se ut om ……