Ledare november

Alla dessa möten

Det kvittar hur många siffror vi läser, hur många rapporter vi tar del av, hur många blodiga bilder vi ser från krig och katastrofer. Vi översvämmas av information, får dåligt samvete för att vi blandar ihop, var det 300 som gick åt, eller 3 000? Och var det i Tahiti eller Haiti?

Inte förrän i mötet blir vi berörda, det är där verkligheten finns, där vi kan delta.

Det gav Södertäljejournalisten Nuri Kino exempel på i går i Café Blå, på kulturnatten i Södertälje. Han berättade om sin bok, Gränsen är dragen, som handlar om kriget i Irak. Han förklarade och gav en förutsättning för vårt lyssnande, drog de stora utrikespolitiska linjerna.

Journalisten Nuri Kino besökte Café Blå vid årets Kulturnatt. Foto: Olof Näslund

Bra, självklart bra, vi var med. Men det var när han började läsa som magin uppstod. Då stannade till och med fläktarna i Lunahuset (vilket säkert bara berodde på en byråkratiskt fyrkantig inställningsmiss), då glömde vi röra i våra kaffekoppar, då tänkte vi bort trängseln och surret ute i biblioteket.

För vi var där, i ett öppet nära möte med en annan människa, där sådant som nationalitet och sociala roller inte betyder ett skvatt.

Vi kände i stället hur flugorna kröp i en medmänniskas tortyrsår, såg hans sönderrivna skjorta fladdra i vinden. Vi hukade oss efter slagen på hans huvud och tappade andan efter gevärskolven som stöttes mot hans rygg. Vi märkte hur stanken spred sig när han gjorde i byxorna, iakttog med hans skräck de förtvivlade vittnenas vanmakt, tänkte på hans fru och barn. Och vi såg svärdet samtidigt som han, det blankslipade ornamenterade, insåg ägarens stolthet, hans makt. Vi väntade på hugget tillsammans med mannen på knä och vi kunde känna det varma blodet pulsera ut över den sandiga marken när det väl var över.

Vi brydde oss i den stunden inte ett dugg om att förbanna bödeln, eller Amerika eller Pentagon eller FN eller någon alls. Inte ens kriget som sådant och vad det gör med oss. Vi var där, naket närvarande.

Det är så möten går till, tror jag, fast alla – tack och lov – inte handlar om så drastiska saker som liv och död, ondska och makt. Det är just det öppna mötet som får oss att leva oss in, att bli berörda och tillåta oss att beröras. Det är väl därför vi kan läsa böcker och identifiera oss med till och med den otäckaste av huvudpersoner (som i Parfymen av Patrick Süskind). Därför vi kan få ståpäls av en aria ur La Bohème eller en visa av Cajsa-Stina Åkerström. Det är därför vi kan titta på en japansk tavla med nästan bara färg och vilja börja gråta eller ett foto med ett uttrycksfullt ansikte och bli nyfikna.

Mötena, antingen de sker i verkliga livet eller i en kulturell upplevelse, det är kort sagt de som jag tror gör oss till människor.

Ingrid Sjökvist

Chefredaktör

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

3 Kommentarer till “Ledare november”

  1. Ell skriver:

    Vilken fantastisk skildring! Jag var själv där och lyssnade och hade inte kunnat beskriva det bättre själv.

  2. Birger Svanteson skriver:

    Jag var också där på Café Blå och lyssnade på denna mycket initierade, pålästa och prisbelönta journalist. Jag kände igen rösten från radion och idag intervjuades han med anledning av ett gisslandrama i Bagdad. Det finns all anledning att höra honom när han är på radion. Nu blir det mycket intressantare när jag också har ett ansikte.
    Birger Svanteson