Månadens diktare

Cecilia Valdés Miranda

Cecilia Valdés Miranda är en välkänd Södertäljeprofil och en av dem som på omvägar hamnade i Södertälje efter militärkuppen i Chile 1973. Hos oss har hon gjort sig känd för sina dikter och för sina arpilleras, de chilenska tygtavlorna som ofta har en ram av virkat garn, en del av dem finns till och med söndag 17 oktober klockan 16 för allmän beskådan i ABF-huset.

Hantverket har lång tradition i Chile, men det dammades av och synliggjordes särskilt av Violeta Parra nån gång på 50-talet, hon som skrev Jag vill tacka livet. Hon sydde nämligen också, tog remsorna från högen som samlades kring benen på hennes mamma, det som blev över när beställningsklänningarna var tillklippta och färdiga.

Tavlorna är idag oftast dekorativa, men en gång i tiden var de politiskt sprängstoff i Chile, kvinnorna fick till och med ta sin tillflykt till kyrkan för att få vara ifred med sin textila och tysta kamp. De skildrade, då som nu, vardagslivet. På ytan. Men den som klev lite närmare de färgglada väggprydnaderna såg både tortyr och förföljelse, landsflykt och längtan efter fred.

En del av de arpilleras som Cecilia Valdés Miranda varit med om att tillverka i Sverige hänger nu på museum i Chile.

Och så texterna

Kampen har följt Cecilia Valdés Miranda, något som finns också i hennes skrivande.

– Jag var ett väldigt lugnt barn, läste tidigt och började skriva själv. Till en början var det  väldigt romantiserade texter, om min mamma en hel del, om de doftande eucalyptusskogarna hemmavid, om mimosaträden som jag brukade ställa mig under för att få de små gula bollarna i håret.

– Min stora förebild är och var Gabriela Mistral som, som den första kvinnan från Sydamerika, fick nobelpriset i litteratur, det var 1945. Det var en stark kvinna och feminist, feminist var också min far. Av honom har jag inte bara fått livet utan också kampen. Flickor kallades när jag var barn för chancletas i Chile, och det betyder trasig sko, det var med andra ord söner som gällde. Men min pappa var stolt över sin chancleta och jag lärde mig förstå allas värde, och att jag skulle få kämpa för mitt.

Cecilia Valdés Mirandas texter handlar också om både kärlek och om kärleken till det land hon tvingades lämna. De har uppmärksammats långt utanför Sveriges gränser. I Chile förstås, särskilt glad är hon över att finnas med i ett ambulerande bibliotek i norra Chile, där böckerna når även de avlägsna byarna. Också serberna i forna Jugoslavien fastnade för hennes texter och flera gånger har hon varit inbjuden till Belgrad på internationella författarträffar.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Månadens dikt

Över min himmelsblå klänning,

prydd med vita nejlikor,

faller dina kyssar som pärlor.

Av Cecilia Valdés Miranda

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

1 kommentar till “Månadens diktare”

  1. Jag uppskattar Cecilia Valdés dikting. Så också denna korta kärleksdikt.