Toppmusiker med fingertoppskänsla

– Ruan härstammar från antiken, berättar Ying Ying, det enda instrument till och med som fått sitt namn efter en musiker. I det här fallet en som levde för två tusen år sedan.

– Jag hade hört att Södertälje är en internationell stad och det gillar jag.

Så säger Ying Ying Herrdahl, som precis har flyttat hit. Hon är professionell musiker från Kina.

Ying Ying Herrdahl kommer från Kunming i sydvästra Kina, en nätt liten stad på sju miljoner invånare, nästan lika mycket som i hela Sverige. I tio månader har hon bott i Södertälje, lite längre i Sverige och närmast kom hon flyttande från Edsbyn i Hälsingland.

Att hon valde Södertälje beror främst på att hennes man Jon kom in på KTH här. Men flytten hade hon inget emot alls. Hon är professionell musiker och längtar efter att få träffa andra musiker, så många som möjligt och från så många olika delar i världen som möjligt.

– För att lyssna och för att inspireras, säger hon.

Själv spelar hon två riktigt gamla kinesiska klassiska stränginstrument.

Det ena heter ruan och ser lite ut som en uppsvälld banjo, fast med stort och skruvat huvud och dessutom med stämskruvar i kolossalformat. Ett vackert instrument att titta på, med sirliga resonanshål och med vackert vitt snideri i huvudet, gjort av kamelben.

Det är vackert att lyssna till också, låter som en gitarr, fast ljusare och lite gällare.

Antika instrument

I Södertälje pluggar Ying Ying Herrdahl på Komvux för att lära sig svenska. Hon siktar på universitetsstudier och en ekonomiutbildning. För att ha en trygg plattform, ett jobb att försörja sig på. I Kina ingick hon i en orkester och undervisade på musikhögskolan, hon anlitades ofta för soloframträdanden. Men att komma till ett så annorlunda land som Sverige, med så annorlunda instrument, nej, här är förutsättningarna andra, resonerar hon och ger sin ruan en sista finstämning.

Hon plockar fram plektrumet, ett mjukt och mjölkfärgat, det ska gå att böja i nittio grader och vara fasat i kanterna för att maximalt locka tonerna ur instrumentets fyra metallsträngar. Hon låter ett genomskinligt kinesiskt musikstycke fylla rummet och därefter några snuttar med västerländskt inspirerad musik med inslag av både jazz och blues.

– Ruan härstammar från antiken, berättar hon, det enda instrument till och med som fått sitt namn efter en musiker. I det här fallet en som levde för två tusen år sedan.

– Av någon anledning har alla noter från den tiden försvunnit. Därför komponeras nytt och det har influerats av världsmusik från olika håll.


Vackert som en tavla

Det här instrumentet, säger Ying Ying Herrdahl och plockar ur det andra instrumentet ur sitt fodral, det heter pipa.

Det är ett andlöst vackert instrument, påminner i sin form om ett tennisrack, platt och långhalsat, men där tar likheterna slut. Pipan har ett solitt bakstycke av ett exklusivt träslag, som på kinesiska heter ungefär ”svartträ”, och knappast någon i den är delen av världen har hört talas om. Stammen man använder ska ha vuxit i hundra år och vara garanterat fritt från maskangrepp.

Även pipan har fyra strängar, en av metall, de andra av silver. Sådana går inte att köpa i Sverige och därför bestod en del av flyttpackningen från Kina av inget annat än instrumentsträngar.

– Pipa heter som det gör för att det låter så, pi-pa, säger Ying Ying Herrdahl och öppnar en annan liten burk, nu med lösnaglar som hon fäster på högerhandens fingrar med hjälp av långa plåsterlappsremsor.

– När jag slår på strängarna neråt låter det pi och när jag drar dem uppåt blir det pa.

Ljudet är betydligt gällare än från en ruan. Det ser ut att sakna resonanshål, men nej, det sitter här, säger Ying Ying dolt under strängfästet nederst på instrumentkroppen.

Vi räknar till 24 band plus sex, lite bredare, längst upp.

– Antalet har ändrats över lång tid, berättar hon, de har blivit fler och fler.

Och så ger hon ett smakprov på hur en pipa används. Hon drar strängarna (A, D, E, A) i kors över varandra, och sticker in fingrarna under strängarna så att anslaget durrar.

Pipan är egentligen en mer än tusenårig korsbefruktning mellan ett instrument från nuvarande Iran och ett från Japan.

Bara vid hovet

Både ruan och pipa är vanliga i kinesisk klassisk musik. Förr i tiden fick de bara spelas vid hovet, man hade för sig att den som inte kunde läsa, inte heller kunde förstå musiken och alltså inte var värdig att framföra den. Idag ingår de båda i kinesiska orkestrar, inte minst i opera och där förstås i Pekingoperan. Där har ruan huvudrollen, och står för harmonierna, är ett av de viktigaste inslagen i en kinesisk klassisk orkester. Och när Ying Ying Herrdahl pratar om klassisk musik i Kina så är det inte Mozart och Beethoven hon menar, utan de stora asiatiska mästarna med betydligt fler år på nacken.

Klok mor

Ying Ying Herrdahl har spelat pipa sen hon var nio och ruan nästan lika länge. Att hon överhuvudtaget började spela, i en familj som inte tidigare musicerade, har hon sin mor att tacka för.

– Hon är lärare och insåg att musiken kunde ha betydelse för min utveckling, för att jag skulle bli bra i skolan. Hon vill att jag skulle börja med fiol, men det ville inte jag.

I Sverige har Ying Ying Herrdahl hunnit framträda vid flera tillfällen, Edsbyborna bjöd hon på några solokonserter och hon har turnerat med Pipa Xing tillsammans med Musik Gävleborg och Gävle Folkteater. Hon har spelat för kungaparet tillsammans med världsmusikern Ale Möller.

Vill blanda stilar

– Svensk folkmusik är väldigt spännande, säger hon, och vilka instrument! Nyckelharpa och kohorn. Och dragspel med både knappar och tangenter.

Att framträda för svensk publik tycker hon mycket om.

– I Kina är vi mer sociala, mer aktiva också under konserter. Svenskar lyssnar noga och visar mer respekt för musikerna. Det känns väldigt bra. När jag spelar gör det inget att jag ännu inte kan svenska så bra. Musiken är ett internationellt språk och det förstår alla.

Sverige då? Hur kom hon på tanken att dra så långt norrut?

– För några år sedan deltog jag i en internationell ungdomskonferens i Kunming, som hette Nordica, ett skandinaviskt-kinesiskt kultursamarbete, jag spelade där. Och en av deltagarna var Jon, som då var dansare och han blev senare min man.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Den som vill lyssna på Ying Ying Herrdahl kan bege sig till Kafé Atlas på Tratten under kulturnatten, den 30 oktober klockan 16.30.


Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

1 kommentar till “Toppmusiker med fingertoppskänsla”

  1. | Kulturdelen skriver:

    […] enda som möjligen hade formulerat tanken var Ying Ying He Herrdahl. Att få kombinera sin egen musiktradition med andra kulturers var ett av skälen till att hon […]

Trackbacks

  1. | Kulturdelen

Lämna en kommentar