Tvåtusenårig musik på Estrad

Det låg förväntan i luften på Estrad. Folk strömmade till, finklädda, feststämda. I vimlet många av höjdarna i kommunen, politiker, tjänstemän. Flera välbekanta musiker. Susanne Bergström förberedde ett välkomsttal.

På Estradscenen, nästan en halv timme efter utsatt tid: det femhövdade bandet som skulle kompa stjärnan som alla väntade på, Abeer Nehme. Jättestor i Libanon, i hela Mellanöstern.
Och så kom hon då, svartklädd och värdig. Tog plats på scenen som stillsamt skiftade i gult, grönt och lila. Scenen som hon senare lovprisade för oss. Den är jättebra sa hon, tekniken fungera, ljudet går fram perfekt.

Behagfullt stilla stod hon, första tiden såg det ut som om hon blundade, och mellansnacket hoppade hon över. Hon var helt koncentrerad på musiken med total närvaro, luften stod nästan stilla mellan bänkraderna som fylldes av den metalliska klangen från instrumenten och den ofta vemodiga tonen i sången.

Inte fullt

Din musik skänker själslig frid alldeles oavsett vilken kyrka man tillhör, konstaterade kommunalrådet (S) Susanne Bergström, som hälsade välkommen på engelska. Hon hade lyssnat på sångerskan tidigare och främst fastnat för den del i hennes repertoar som står för kyrkomusiken.

Estrad var fyllt till enbart två tredjedelar den är junikvällen, med konkurrens från både konserten i teve inför prinsessbröllopet nästa dag och från ett hejdundrande åskväder tidigare på dagen som kunde få den mest entusiastiska att inte vilja sticka näsan utanför dörren.

Vilken röst!

Abeer Nehme visade sig ha ett enormt röstomfång. Efter att ha stått på scenen utan paus i två timmar avslutade hon konserten med opera och koloratur. Utan att man som publik en enda gång kände sig nervös för att hennes röst skulle spricka.

Men innan dess. Kyrkliga hymner, opera, folkmusik och pop, hon är känd sin musikaliska bredd. Dessutom sjunger hon på en massa olika språk, arameiska, arabiska, grekiska, syriska (”syrianska”) och turkiska.

– Den här handlar om Beirut, viskade en hjälpsam granne, medan publiken klappade i takt.

Lika poppigt lät ett av de sista numren, som enligt samme bänkgranne, handlade om Jesus återuppståndelse. Kyrkomusik, alltså. Men trots någon enstaka orgelton från klaviaturet och ett och annat amen och halleluja i texterna låg musiken så långt från västerländsk kyrkomusik man kan tänka sig, åtminstone svensk och i svenska kyrkan. Åtminstone för våra ovana öron.

Beundrarkö

Det är tredje gången Khitam Sauma hör Abeer Nehme. – Musiken är på absolut högsta nivå. Hon uttalar så bra, man kan lita på att hon kan. Allt annat runtikring försvinner när hon sjunger. Det är helt underbart.

Efter konserten var det många som stannade kvar för att träffa sångerskan, få hennes autograf, köpa en cd eller bli fotograferad tillsammans med henne. Själv såg hon ut som hon just hade klivit ur badet. Av att hon hade arbetat hårt i två timmar fanns inget spår.

En av dem som vi kände igen i folkmassan i Estradfoajén var tonsättaren och musikkritikern Elias Zazi från Södertälje. Han såg nöjd ut.

Du som kan musik, vad säger du om konserten? Var den så bra som vi uppfattade den?

– Absolut, den var av mycket hög klass.

Rik musikkälla

Vad var det vi hörde?

– De började med Qassqess waraq ur en musikal med samma namn. Den är skriven av två bröder, Asi och Mansour Rahbanis. De skriver både text och musik till Libanons stora stjärna Fairouz, hon är faktiskt gift med en av dem. Man kan kanske jämföra dem med Taube, Björn Skifs eller Per Gessle, så populära är de.

Sen sjöng Abeer Nehme ett tiotal hymner från den syrisk-ortodoxa och den syrisk-maronitiska kyrkomusiken. Men också sånger ur sitt senaste album Aroma of my prayer, bland annat Hati Yadayki, som förresten har tonsatts av hennes bror Elie Nehme, berättar Elias Zazi medan vi ber honom kontrollera att vi har antecknar namnen han nämnt korrekt.

Och, fortsätter han, så sjöng hon flera sånger av just Fairouz, som jag nyss nämnde. Bland annat Men e’z elnawm som är tonsatt av Philimon Wahbe. Det är en sång full av tarab.

Hänryckning

Vad är det för nånting?

– Tarab är ett fenomen som är utmärkande för orientalisk musik. När en bra mutribb sjunger, alltså en som sjunger sånger som är tarab, så försätter hon eller han lyssnaren i tarab-tillstånd och då menas att lyssnaren befinner sig i en hänförelse eller något liknande.

Ett rus?

– Ja, det kan man säga.

Det var kanske det de menade, de båda herrarna Nipor Issa och Adib Masso som vi gjorde sällskap ut i foajén med. De sa båda två att tiden liksom försvann när de lyssnade, att musikenpå något sätt flöt utanpå både tid och rum.

– Ja, man kan jämföra tarab med känslan från ett suggestivt gitarrsolo, fortsätter Elias Zazi, eller exempelvis den befriande Unchain my heart av Ray Charles eller Joe Cocker, eller kanske det fantasieggande pianostycket Radiance av Keith Jarrett eller någon annan förlösande sång. Klassisk musik i allmänhet är inte tarab, men visst kan något enstaka stycke fungera så för någon. Tarab-känslan är lite olika för olika människor. Uttrycket är, som du hör, lite svårt att förklara för den som inte har upplevt känslan, men det används flitigt inom musiken i Mellanöstern. Kanske låg det något i vad kyrkofadern Augustinos en gång sade att tarab skulle kunna påverka kyrkomännen att glömma Gud…

Klart godkänt

Du är alltså bara helt nöjd med konserten?

– I stort sett. Fast musikerna gjorde det lite svårt för sig emellanåt. Det var också där det fallerade ibland, säger Elias Zazi.

Han är faktiskt musikrecensent och trots att han inte var på konserten för att bedöma kan han inte låta bli. Åtminstone inte nu när han får chansen.

När Abeer sjöng duett med sin bror var tempot alltför långsamt och det sackade efter hela tiden. Jag noterade också små felsteg musikerna sinsemellan och i samarbetet med sångerskan, ibland överröstades hon av dem. Några gånger utgick hon oavsiktligt och opassande från rytmen, och det störde lyssnandet, men kanske ska man skylla allt sådant på den långa konserten, dryga två timmar utan paus.

– Ja, det kändes långt, men stämningen i lokalen förtog ändå nästan helt både träsmak och bensträckningsbehov.

– Men sångerskan själv, fortsätter Elias Zazi, jag är imponerad av både hennes röst och framförandet. Hon har en exklusiv röst som utöver de vanliga kvaliteterna också besitter andra naturkrafter.

Abeer Nehme behärskar olika genrer och gör det med bravur, men jag tycker ändå att hennes röst bäst lämpar sig för smäktande musik med långa bågar och intervallshopp som sträcker sig från låga dalar till de högsta bergen.

Musikerna är från Libanon, är det typisk libanesisk sång vi har hört?

– Ja, bland annat, säger Elias Zazi medan vi banar oss väg genom publikhavet för att kunna prata ostört.

Libanesiska musikproducenter har alltid varit enastående på att välja rätt musikstil till rätt röst, och i förhållande till landets invånarantal, det är ca 3,5 miljoner, så alstrar Libanon överlägset flest antal superstars av alla länder i Mellanöstern. Härifrån härstammar de stora, som Fairouz, Wadi Al Safi, Nasri Shams’aldin och Sabah med gulddagar under 60- och 70-talen. Likaså Tony Hanna, Samir Yezbeck, Najah Salam och Isam Ragges på 70- och 80-talet, och senare Walid Tawfiq, Ragheb Alame, Melhem Barakat, Azar Habib, Rabih Al Khawly och Majda Al Roumy.

Alla dessa namn

Ojoj, stopp, stopp. Det var många, de flesta rätt okända för oss som inte är så bekanta med österländsk musik och Elias Zazi får hjälpa till med pennan igen.

– Åja, inte alla. Idag har vi riktigt lysande stjärnor som Asi Al Hellany, Nancy Ajram, Wael Kfoury, Najwa Karam, Yara, Elissa och Wael Jassar, för att nämna några. Alla de här är riktigt stora också utanför Mellanöstern, säger han, tyvärr har vi inte sett någon av dem här på Estrad i Södertälje, än.

Har du hört Abeer Nehme tidigare?

– Ja, fast det här var första gången live. Jag var ute med mina jobbarkompisar på Astra ikväll, men jag är glad att jag hann hit. Att hon inte har slagit igenom stort än och inte bjuds in till varenda arabisk tevekanal kan bero på hennes dragning till den kristna kyrkomusiken, som ju inte kan vara så populär i ett Mellanöstern där kristendomen är i minoritet. Redan 2004 blev hon utröstad ur Mellanösterns motsvarighet till Idol, och visserligen försökte juryn få tillbaka henne till programmet men hon tackade själv nej. Kanske kände hon på sig att det fanns andra priser att hämta och där hade hon rätt. Bara för nån vecka sen vann hon guldsnäckan i Murex D’Or-galan 2010 för sin röst.

Rösten belönad

De flesta stjärnor slår igenom med en speciell låt som blir en hit, men Abeer Nehme är känd för sin röst som sådan, och det är inte lite det, även om vi fortfarande saknar den där hiten.

Vad vet du om henne mer?

– Hon har studerat musikvetenskap och orientalisk sång vid Den Helige Andens universitet – Kaslik, i Libanon och det märks att hon har en skolad röst. Och hon tillhör den maronitiska kyrkan. Hon utmärkte sig särskilt nu, tycker jag, i psalmerna Yeshoe och Qadish, Qadish Qadish, det betyder Helig, helig, helig, där var rösten fyllig och väldigt behaglig. Hennes textning är nästintill perfekt vare sig hon sjunger på arabiska eller på andra språk. Vissa hymner går lite i västerländsk stil, medan andra grundar sig på kvartstoner ur de orientaliska skalorna, men det spelar ingen roll, intonationen är klockren.

Slutet fascinerade

Avslutningen med Aa Ismack ghannayt, en hyllning till Gud och Libanon var fantastisk.

Det lät inte som kyrkomusik. Vad är det egentligen för likheter och skillnader mellan västerländsk och österländsk sådan?

– Likheterna i texterna är tydlig. Ibland förundras man ju över alla dessa språkligt konstiga meningar man är van att höra i exempelvis svenska kyrkan. Men det beror på att de oftast är direkt översatta från just arameiskan som ju användes när de första kristna fastställde sin mässa och valde att använda arameiskan som kyrkospråk. Det var då ett internationellt språk, säger Elias Zazi och gör citationstecken med fingrarna runt internationellt.

– De första kristna sjöng olika typer av sånger ur både gamla och nya testamentet, framför allt ur Psaltaren, och dessa texter är just de som förekommer även inom västerländsk kyrkomusik. Däremot är det större skillnader i musiken.

Inga orgelpipor

Tänkte väl det. Vad skulle du säga utmärker den skillnaden?

– I den här gamla kyrkomusiken använder man skalor från den så kallade akkadiska oktaven som är uppdelad i 24 kvartstoner jämfört med den västerländska som är uppdelad i 12 halvtoner. Flera av dessa skalor kom in till väst genom Pythagoras, han med den fysikaliska principen, som också var musikintresserad.

När Jerusalem förstördes år 70 flydde de nya judarna, som de kallades, till Antiokia, där Petrus redan hade grundat den första kyrkan, det var förresten först där de troende började kallas kristna för första gången. Antiokia blev ett säte för patriarkerna och där hölls det många viktiga kyrkomöten. Efter kristendomens intåg i Mellanöstern under 200- och 300-talen, standardiserade man gudstjänstfirandet, alltså mässan, för alla de kristna kyrkorna i just Antiokia. Man utgick i musiken från den här akkadiska oktaven och åtta tonarter skapades efter en viss ordning.

Växelsången mellan två körer eller mellan kör och församling var en viktig komponent inom kyrkomusiken, likaså hymnerna som var en lite populärare sångart med enklare melodik. Dessa kom att bli kyrkosångens grundstenar och mycket av den musiken som lever kvar än idag skrevs av en syrier som hette Efraim. Mot slutet av 300-talet.

Historiens vingslag

Ensemblen som spelade med Abeer Nehme leddes av flöjtisten Rami Ma’elouf och bestod dessutom av Elie Amoune på olika trummor, Elie Nehme på oud, Luka Saqer på keyboard och Maria Makhlouf på qanoun.

Det var alltså det vi lyssnade på under konserten! Nästan tvåtusenårig musik!

– Ja, det stämmer, konstaterar Elias Zazi och fortsätter på sin tidigare tankegång: _ Både hymnerna och växelsången introducerades senare i den västerländska kyrkan av en herre som hette Hilarius av Poitiers, också han på 300-talet, och av biskop Ambrosius i Milano.

På den musiken byggdes så småningom västerlandets slutliga mässliturgi, den som senare fastställdes av Gregorius I, som var påve i slutet av 500-talet. Det är därför den musikstilen kallas för den gregorianska sången.

Den har mycket gemensamt med sitt ursprung, men samtidigt inte. Kyrkofadern Augustinos tyckte till exempel att de orientaliska hymnerna innehöll alltför mycket skönsång, något som kunde få diakonen att glömma Gud och bara njuta av sången, därför tog han bort eller förkortade dessa så kallade melismer, där en stavelse sjungs på flera toner, och stöpte om melodierna. Senare försvann kvartstonerna ur den västerländska kyrkomusiken och man minskade på den så kallade frirytmiska sången, allt för att det ska anpassas bättre till körsång.

Rami Ma’elouf

Har det alltid funnits musik i kyrkorna?

– Ja, det tror jag, vid religiösa riter och mässor. Alldeles oavsett religion. Kristendomen använde musik från sina allra första ritualer i Jerusalem. Bland annat fanns det en man som hette Bardayson. Han dog år 222, det är lätt att komma ihåg. Han bildade en kör, det vet man, och skrev fina populära folkmelodier både för kyrkans räkning och för profana ändamål. Hundra år senare använde Afram, eller Efraim, från staden N’sibin i Syrien just Bardaysons melodier och skrev nya texter till dem. Denne Afram, eller S:t Afram som han senare fick heta, är oerhört populär inom den syrisk ortodoxa kyrkan men även inom den katolska och andra kristna kyrkor.

Men vi har fler upphovsmän till den tidiga kyrkomusik. Jag kommer på rak arm på Rabola och en som kallades Jakob av Serugh, och så krukmakaren Chamoun Qoqoyo. De levde nånstans runt 300- och 500-talen. På 1200-talet har vi Barhebreus, icke att förglömma. Alla dessa män skrev hymner, sånger och andra texter som än idag sjungs vid mässorna i den ortodoxa kyrkan.

Darr på rösten

En sak är ju väldigt speciellt med österländsk sång, det där darret som låter som joddling fast utan falsett? Vad är det?

– Ah, du menar orabb. Det är ett vibrato, ett slags ornament i rösten. Rent tekniskt uppstår det genom snabba förändringar i både röststyrkan och i tonhöjden. Syftet är att försköna sången, men många sångare använder sig av orabb för att orka sjunga ut långa toner men även för att gömma eventuellt falska. Det är ju svårare att hålla rätt ton med en absolut rak röst. En längre ton helt utan vibrato kan låta stel och tråkig, så vibratot blir ett fint ornament, om det sätts rätt. Säkert använde många sångare under renässansen det här sättet vid sina framträdanden, men när rösten senare skulle skolas så rensade man sådana tillägg och satsade på renare toner. Därmed blev det lite otillåtligt att sjunga med vibrato. I Mellanöstern är orabb emellertid något positivt och ger lyssnaren ett prov på röstkvaliteten hos sångaren.

Maria Makhlouf

Metalliskt

Vad heter det stora cittraliknande instrumentet som kvinnan i ensemblen spelade?

– Det är qanoun. Kan jämföras med en liggande harpa, ett 26 trippelsträngat instrument från Mellanöstern. Stämningen på strängarna kan göras om genom små metallbrytare som man fäller upp eller ner för att ändra längden på den vibrerande delen av strängen. Abeer Nehme själv spelar också qanoun.

Det där som ser ut som en luta med vinklad hals, är det det som är en oud?

– Helt rätt. Det var Abeers bror Elia Nehmed som spelade det, han som sjöng duett med henne. Oud är ett päronformat, korthalsat instrument som har fem, sex dubbla strängar av nylon eller metall som stäms i kvartar liksom gitarrens flesta strängar. Den mörkaste, lägsta bassträngen brukar oftast vara enkel och kallas ibland för boom, eftersom den mest används som ett stöd, en baston i spelet.

Tonerna ebbar ut

Elie Nehme

Oud är väldigt vanligt i arabisk musik och spelas med en reeshe, det arabiska ordet för plektrum. Numera tillverkas de av plast, tidigare av trä eller till och med örnfjäder. Oud kom till Europa genom Andalusien och från namnet Al Oud, som betyder trästicka, träpinne, och syftar på plektrumet, försvann första vokalen och Aloud blev loud – franskans lute eller luta som instrumentet heter i Sverige.

Kön framför Abeer Nehme har nu börjat tunna ut och Elias Zazi vill inte missa henne. På väg ut ur stadshuset försöker vi oss på ett orabb, men det vill sig inte utan att vi nyper tag om skinnet runt struphuvudet och skakar det. Inte ens då. Men vackert lät det när Abeer Nehme sjöng, vackrare och vackrare för varje stycke.

Text: Ingrid Sjökvist

Fotografi: Göran G. Johansson

Film: Tomas Azis/TS Produktion

Maronitiska kyrkan, är en orientalisk kyrka, nära den romersk-katolska. Överhuvud är en patriark. Kyrkan har uppstått ur en rörelse kring den helige Maron, som levde på 400-talet, vår tideräkning, i staden Antiokia i nuvarande Syrien, men bosatte sig i bergen för att leva ett asketiskt liv. Efter hans död uppförde munkarna som följde honom ett kloster. Med tiden började de undervisa människorna i området om det kristna livet. Så småningom fick de fler anhängare och de kallade sig maroniter.

Den maronitiska kyrkans liturgiska språk är traditionellt arameiska/syriska, vilket de allra flesta anhängare inte förstår eller talar aktivt, ungefär som latinet i katolska kyrkan och det arabiska språket har fått en större roll i kyrkans liv med tiden. Maroniterna finns i huvudsak i Libanon, med förgreningar i bland annat Sverige.

Källa: NE och Elias Zazi

Elias Zazi i Södertälje har recenserat klassisk musik, jazz, opera och orientalisk musik i tio års tid.

– Hon är ett mirakel, med änglaröst, konstaterar fader Abdul Massih Touma Khoury efter konserten. Att den gamla kyrkomusiken är samma som förr tycker han är fantastiskt. Att den finns är ännu mer fantastiskt. Det var St Afram som förde in musiken i kyrkorna, för att få fler besökare. Kanske något för svenska kyrkan att ta efter, tipsar han.

Arameiska är ett semitiskt språk och därmed en del av den afroasiatiska språkfamiljen. Stora grupper arameiska modersmålstalare finns bl.a. i Syrien, Irak och USA, ochsammanlagt talas arameiska av ca 1 miljon människor. Sverige har ca 19 000 arameiska modersmålstalare.

Arameiska talades vid floden Eufrat och i Syrien och Mesopotamien ca 800–600 f.Kr. I Gamla testamentet finns några texter på arameiska, s.k. riksarameiska. Efter islams frammarsch blev arameiska återigen talspråk och ersattes i många sammanhang av arabiska. Den arameiska skriften baseras på en variant av det feniciska alfabetet.

Idag delar man arameiskan i två dialektgrupper, den östra och den västra. Östarameiska varieteter är turabdinska, urmiska och nymandeiska.

Läs mer om arameiska: NE, Wikipedia och Omniglot (på engelska).

Läs gärna Språktidningens artikel om detta, nummer 5 2008: http://www.spraktidningen.se/art.lasso?id=08530

Källa: Linus Salö/Språkrådet

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

Etiketter:

2 Kommentarer till “Tvåtusenårig musik på Estrad”

  1. Michel skriver:

    Följ Abeer på abeernehme.com nu har hon också släppt ut en engelsk poplåt :)

Lämna en kommentar