Vad är egentligen kultur?

Om nån ställt den frågan till mej innan jag kom till Södertälje hade jag bara kunnat ge ett egotrippat svar. För mej var det räddningen. Efter att ha fått mina drömmar om journalistyrket krossade på Expressen återstod bara att försöka hitta ett jobb som det gick att överleva på och som inte krävde nåt av mej, eller också att hitta ett jobb som det inte gick att överleva på men som krävde allt.

Det blev det alltså teater i en fri grupp och vi kom till Södertälje.

Här hade en grupp oegennyttigt, fritt tänkande herrar haft liknande funderingar om sin stad. Antingen blev Södertälje en förort till Stockholm, det skulle inte kosta eller kräva något, man behövde bara låta saken ha sin gilla gång. Eller också skulle man rädda stans identitet med kultur. Hur dessa goda herrar fick med sej politikerna är en gåta.

Men det byggdes ett nytt bibliotek, en ny konsthall och en teaterensemble rekryterades – Oktoberteatern. Det sistnämnda lär ha finansierats efter en biltur som  kulturchefen Bengt Skoog gjorde med stans starke man Hasse Mattsson, som också satt i styrelsen för Telge Energi. -Hur gör vi nu med Oktober, var får vi pengarna ifrån? frågade Bengt. Hasse såg ut över stan, det började skymma. – Vi får väl ta och sänka ljuset i gatlyktorna, sa Hasse.

Vi kom till en stad som var i ett rus av framtidstro.

Varje vernissage, varje konsert, varje teaterföreställning var en slags manifestation över den lilla staden som slogs för sin själ och sitt hjärta. Musikskolan byggdes ut till Kulturskolan. Det arrangerades barnteaterfestivaler, telgefestivaler, kulturnämnden hade dom roligaste julfesterna i hela länet och vi låg etta som kulturstad.

Stig Parborn, kulturnämndens ordförande, blev riksbekant som något så ovanligt som en socialdemokrat som brann för kultur.

För Stig Parborn var kulturen den kraft som givit hans liv mening och gjort hans klassresa möjlig. Till skillnad mot många andra med arbetarklassbakgrund såg han inte en bok, en dikt, ett konstverk, en teaterföreställning som något snobbnöje för överklassen utan som en möjlighet att för sin egen del få tillträde till ett större liv. Denna övertygelse gjorde att han  utstod både spott och spe bland partikamrater och hånfulla elakheter från politiska motståndare.

En handfull visionära herrar, en smart kulturchef, ett storsint kommunalråd och en Stig Parborn – knappt tio personer.

Dom lade grunden för Södertäljes guldålder som kulturstad.

Den grunden skulle snart vittra sönder.

En av Parborns efterträdare deklarerade frankt att kultur var ”grädden på moset”.  Bengt Skoogs många efterträdare på kulturchefposten såg som främsta uppgift att banta budgetar. Ingen av dom hade ens vågat tänka tanken på att deras uppgift kanske var den motsatta, att sänka ljuset i gatlyktorna  för att skapa möjligheter för ett annat slags ljus.

Kultur kostar inte mycket pengar. Men den kräver fantasi, glöd och en tro på att människor har rätt till ett inre liv.

Själv är jag övertygad att det är kulturen som kommer att rädda Södertälje ännu en gång. Vi är många kulturverksamma som vet vad ett dynamiskt kulturliv kan åstadkomma. Det Södertälje vi lever i idag är långt mer splittrat, mångtydigt och svårtolkat än nån av oss kunnat ana och det kräver, ropar efter kultur som vågar ställa frågor, utmana ytlighet och envist visa på mångkulturens enorma potens. Efter decennier av defensiv hantering kommer några oegennyttigt, fritt tänkande  människor – det behövdes dock bara tio! –att åter ge stan en själ.

Text: Nine Olsson

Fotograf: Göran G. Johansson

Bilder: Magnus Mankan Nilsson i St:a Ragnhildskyrkan, Oktoberteaterns uppsättningar Kråkslottspoeten (Staffan Westerberg och Gustav Kling respektive Helen Parment och Gustav Kling) samt Guds bästa barn.

Född i Helsingborg, journalist, studentteater i Umeå och Lund, doktorand vid Drama-Teater-Filminstutionen i Lund, bildade Musikteatergruppen Oktober, ”Sven Klangs Kvintett” blev ett genombrott, deltog som manusförfattare i Tältprojektet, teatern värvades till Södertälje 1978, extraknäckade på Unga Klara och Dramatiska Institutet som dramaturg, har skrivit och regisserat ett trettiotal pjäser för Oktoberteatern och är speciellt intresserad av hur musik och mångkultur kan förnya teatern.

Etiketter:

2 Kommentarer till “Vad är egentligen kultur?”

  1. Ami Lönnroth skriver:

    En sådan strålande bra beskrivning, Ninne, av vad kultur ska vara bra för. Och vilken fantastisk insats du och Mankan och ni andra gör! Jag noterade förresten just igår kväll 12 sept att några gatlyktor i hörnet Lovisinsgatan – Järnagatan redan var nedsläckta. Låt oss tolka det som ett positivt tecken för kulturen i stan!

  2. Visst är det förvånansvärt hur lätt vi till vardags gömmer undan vårt enorma behov av kulturföda. Att nära vår själ med intryck och uttryck från andra ursprung än vår egen stressade och inrutade värld. Varje gång jag lyckats klämma in ett möte med en kulturell händelse, teater, musikarrangemang eller ”what ever” undrar alltid jag efteråt: ”varför gör jag inte detta oftare?”.

    Jag tror att denna form av möten behöver sponsras och grundläggas redan i en tidig ålder för att det ska bli en del i vårt kulturella arv..
    Att lära sig stanna upp, ta del av en annan värld och reflektera, är så oerhört viktigt.

    Pengar, är och har alltid varit ett mått på hur mycket detta möte är värt. Jag ser fram emot att se ett Södertälje där kulturen värderas i ett ökat engagemang för medmänniskorna, minskad kriminalitet och en bättre hälsa..

    Kultur är bra för själen, det har människan sedan Hedenhös… Så till politikerna önskar jag: ”Låt oss få frossa i den enorma rikedom och mångfald som Södertälje erbjuder! Det är en god investering för samhällsekonomin”.

    /Åttabarnsmamma