Bakom filmkulisserna

Södertälje saknar som bekant en egen biograf med daglig visningar. Ändå är möjligheterna att se film väldigt goda. Bio Kontrast. Filmettan. Matiné för de minsta. Vuxendagvisning. Filmstudio.

Det är, som Kulturdelen tidigare skrivit om, Estrad – Södertäljes lokal för allehanda kultur och scenkonst – som visar filmerna. Det är också där biografkedjan Eurostar, i samarbete med Södertälje kommun, visar film när det inte något annat på gång på scenen.

Så nog kan man se film i Södertälje. Och det tack vare teknikerna Pieter Hounslow och Robert Dellham.

De håller till på Estrad, innanför den avlånga gluggen i väggen bakom nacken på besökarna. Numera med sprillans ny teknik. Kulturdelen gjorde ett besök bakom kulisserna och träffade Pieter Hounslow.

Stort utrymme

Visst, öppningen i väggen är rätt liten. Men kontrollrummet innanför är stort och sitter ihop med de båda teknikernas kontor. Där, ett trappsteg upp från kontoret, står de på rad, de tre maskinerna som sprider magin, den som bara film kan skapa.

De är alla placerade med ”nosen” ut genom öppningen. Vi lutar oss mot den och tänk; Estradsalongen, som för tillfället är helt tom, ser riktigt liten och behändig ut härifrån. Fullt överblickbar.

– De här första, säger Pieter Hounslow och klappar på två stora muskedunder, gråa är de. De här första är de gamla 35 millimeters projektorerna som har stått på samma plats sen Folkets Hus byggdes på sin tid, trettio, fyrtio år, minst. De har använts sen dess och används fortfarande. För även om nya filmer numera till största delen görs digitalt så visas förstås även de lite äldre.

Blåa prickar

Till de här projektorerna kommer filmerna i stora rullar, paketerade i tunga lådor, från förra stället de visades på. Till en visning behövs två projektorer, om man inte, som förr i tiden, skulle vilja be publiken vänta medan man spolar tillbaka och byter rulle. För filmen får inte plats på en enda.

– I snitt går det åt fem rullar på en en- och halvtimmes film. Sex, sju för en två timmars, säger Pieter Hounslow.

Således: När den första rullen på maskin nummer ett körs igång laddas projektor nummer två och när det återstår tio sekunder på första filrullen visas en liten prick uppe i högra hörnet på filmduken. En prick, då är det fyra, fem sekunder kvar av rullen, fingret på startknappen på den andra, som då är färdigladdad med rulle nummer två. Två prickar. Tre. Kör.

De där prickarna, dem ser vi också som publik, men vi tänker inte på dem. Har åtminstone inte gjort det förrän kanske nu.

– Skarven ligger i någon naturscen, en kameraglidning, en transportsträcka, men aldrig i en replik, säger Pieter Hounslow. Oftast är det så. Men det finns exempel på motsatsen. I Toy Story 3, till exempel tidigare i våras, hade de inte tagit hänsyn till övergångarna och där gavs dessutom bara några sekunder för varje byte. Det var svettigt.

Tungt och bökigt

Men, som sagt, vi som njuter av handlingen i filmen märker inte skiftena, märker inte arbetet i kontrollrummet. Men medan projektor nummer två rullar med nästa pass av filmen spolas första rullen tillbaka på första, varje rulle slukar cirka tjugo minuter. När de har gått ska den första projektorn vara laddad igen, nu med rulle nummer tre. Så håller det på filmen igenom och när den är slut, när ljuset i salongen tänts upp och besökarna rest sig och sista rullen är tillbakaspolad, då ska alla hela filmen packas in i sin transportlåda igen. En aning repigare efter denna spelning som efter alla andra och skickas till nästa biograf. Det är en bastant låda, inredd med fack för varje rulle. Tung är den, tjugofem kilo närmare bestämt. Kostsamt blir det. Ofta skickas lådorna med speditionsfirmor.

Nykomlingen

Bredvid de här gamla trotjänarna, står så juvelen, den nya digitala projektorn, kronan på verket, nytillskottet sen i julas. Kopplad, den också, till en bautafläkt, ett jättelikt rör som leder rakt ut på taket. Film är och förblir eldfarligt och en digital projektor måste kylas.

Till den nya projektorn levereras filmer digitalt, antingen på en löstagbar hårddisk eller skiva. De laddas in i apparaten med ett lösenord, med angiven speltid, dag och klockslag, och behörighetskoden knappas in på ett tangentbord. Och vips, med ett tryck på en knapp tankas hela filmen över, ett par minuter tar hela proceduren.

Tätt bakom filmduken står högtalarna för höger-, vänster- och mittenkanalen. Men hur kommer ljudet genom duken?

Nu ligger filmen i projektorn, tillsammans med andra, färdig för visning. Men först ska färgerna kontrolleras, säger Pieter Hounslow, han brukar kontrollköra några scener sedan han laddat hem filmen, för att vara säker, skala upp upplösningen så att den stämmer med projektorn och funkar på bioduken. Likaså måste ljudet kollas. Uppspelningsprogrammet måste matcha inspelningstekniken. Annars kan det bli rena regnbågsmysteriet på vita duken och Helena Bergström kan låta som om hon just hamnat i målbrottet.

– Själv är jag mest förtjust i ljudet, säger Pieter Hounslow, och avslöjar att han brukar dra upp så långt möjligt när han provkör.

– Det blir maffigt. Hela salongen vibrerar. Trots kommunens riktlinje på max 90 dB, med 100 dB i peak, som mest i någon effektfull scen.

När allt det här är gjort kan Pieter Hounslow ta ut hårddisken, stoppa den i fickan och lägga den på postlådan nästa gång han går förbi, kanske flera veckor innan filmen ska visas. Eller lägga den i ett kuvert och skicka iväg.

Så bra, då kan man köra filmen lite när som, lägga upp ett eget lager?

– Teoretiskt ja, säger Pieter Hounslow, men det lösenord som följer med filmen begränsar visningen till det tillfälle som vi köpte rättigheterna till. Det är klart vi kan ha den kvar ändå, men vi kan inte visa den, den är låst. Och massor av utrymme tar den också.

Med den nya projektorn visas också 3D, tredimensionella filmer, som får hajar att simma rakt ut i publikhavet och besökarna att passera hisnande bergspass tillsammans med piloten i en skraltig cockpit. Till sådana filmer måste alla bära särskilda glasögon och på dem, mitt på skalmen mellan ögonen, finns en liten infraröd mottagare, som synkroniserar signalerna från duken. Som förresten inte behöver förnyas, påpekar Pieter Hounslow.

Jo, den har massor med små hål! Det syns om man går nära och kikar.

– Den vi har är anpassad till den här tekniken.

Enkelt och roligt

Det går inte att ta miste på hans entusiasm.

– Hanteringen, i och med de digitala filmerna, ha blivit mycket enklare och roligare, säger han, inte minst förarbetet.

Vid själva visningen öppnar han bara ridån, sänker ljuset i salongen, väntar tio sekunder och trycker på Play-knappen. Sen kan han göra något annat tills filmen är slut. Fast närvarande måste han vara. Även den mest avancerade och säkra teknik kan gå snett.

Men han är nöjd också av andra skäl.

– Tekniken ger en så pass mycket bättre kvalitet, både i bild och ljud. Och den ger stora möjligheter. Vi kan själva bygga upp en hel show, ladda in trailers och reklam tillsammans med filmen i hårddisken så att de hänger samman.

På en 35 millimeters film klipper man ihop sådant på en rulle och kör den på ena projektorn medan man laddar den andra med själva filmen.

– Så småningom kan vi göra reklam för våra program här på Estrad, ha rullande bildspel och interna filmer.

Till allt det här har Pieter Hounslow och Robert Dellham utbildat sig själva. Provat sig fram och testat utan publik.

– Det har varit, och är, jätteroligt, konstaterar Pieter Hounslow.

Billigare

Den nya tekniken innebär också besparingar. Man slipper dyra frakter och skonar miljön, i flera steg. Att tillverka en 35 millimeters filmkopia kostar mellan tjugo och tjugofem tusen kronor. För att få ut filmen till så många biografer som möjligt brukar varje film kopieras, de populäraste i så mycket som uppemot hundrafemtio exemplar och varje kopia fraktas kors och tvärs genom landet, till biografer och filmstudios från Norrland till Skåne. Med den nya digitala tekniken, dcp (digital cinema print) kallas den, kostar varje ny kopia mellan tusen och femtonhundra och det behövs färre, totalt sett.

Metropolitan nästa

Det allra senaste, de digitala livevisningarna av konserter från Metropolitan eller Operan i Stockholm eller någon annanstans ifrån är på gång. Direkt med närvarokänsla för tittarna. De ser dirigenten höja taktpinnen i samma sekund som hon eller han verkligen gör det. Utrustningen finns, dekoder och parabol för att ta in tevesattelitbilden är inhandlat och monterat. I höst någon gång ska första visningen ske. På Estrad, men med Mölnbo Folkets Hus och Park som arrangör.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

1 kommentar till “Bakom filmkulisserna”

  1. […] Läs tidigare artikel om tekniken bakom Estrads D-bio. […]

Trackbacks

  1. Opera på bio | Kulturdelen

Lämna en kommentar