Cirkör i Järna

Foto: Mats Bäcker.

Undermän, ett under av män

Cirkus Cirkör. Pionjär inom den så kallade nycirkusen i Sverige. Flaggskepp i Botkyrka kommun. Känt över hela världen. Dess grundare och initiativtagare, Tilde Björfors bodde en tid i Järna.

Cirkus Cirkörs grundare, Tilde Björfors, kommer från Lund. När hon skulle börja gymnasiet i mitten av 80-talet – före friskolereformen – tyckte hon inte att det fanns något där hon ville gå och därför startade hon helt sonika tillsammans med några kompisar ett alldeles eget, och det i Järna. De hyrde lokal och anställde de lärare de ville ha, och på schemat fanns massor av kultur av olika slag, blandat med de andra ämnena.

Det berättar Susanne Reuszner, som är kommunikationsansvarig hos Cirkus Cirkör.

Inte Södertälje

När så Tilde Björfors flera år efter gymnasiet och när Cirkus Cirkör redan fanns och höll till i Medborgarhuset i Stockholm, aktivt sökte en kommun som ville vara med och satsa på nycirkusen, ja då hörde inte Södertälje av sig. Men det gjorde Botkyrka, som just då hade bestämt sig för att satsa på det som så prosaiskt brukar kallas upplevelseindustri och byggt sitt Subtopia, det numera myllrande upplevelse-, kreativitets- och kulturhuset i Alby. Dit kom cirkusen år 2000.

Här får hjärtat plats

Cirkör, cirkusens efternamn alltså, är en kombination av cirkus och det franska ordet för hjärta, coeur. Frankrike är den så kallade nycirkusens vagga och det var också där Tilde Björfors, som då var skådespelare – på Orionteatern och med Peter Oskarsson på Folkteatern i Gävleborg – och 20 år gammal, blev inspirerad att importera konstformen till Sverige. Hon var i Paris för att gå en teaterkurs, Pekingopera stod på schemat. Och i Paris kom hon i kontakt med nycirkuskulturen, bodde med cirkusartister i stort tält i utkanten av stan, följde med till deras öppna scener, till showerna i nedlagda biografer, gamla fabriksbyggnader och på andra otippade platser.

Tänjda gränser

– Hon fascinerades av kreativiteten, av gränslösheten, berättar Susanne Reuszner, hur de hela tiden utmanade det som egentligen var omöjligt. Och inte minst upplevde hon en helt ny sorts närvaro, både i föreställningarna och i kontakten med publiken.

I tältet tränade dessutom superproffs tillsammans med både barn och amatörer och inspirerades av varandra, även det något nytt.

Allt det här ville Tilde Björfors skulle finnas i Sverige. Hon övertalade de svenskar hon lärt känna att följa med hem och göra en egen Cirkus Cirkör. Första föreställningen, Skapelsen, var ett experiment och sattes upp på Vattenfestivalen 1995 och blev omedelbar succé. De gjorde 70 föreställningar och blev inbjudna till Tyskland året efter. Bollen var satt i rullning, Cirkus Cirkör fött.

Vuxit sen dess

De gjorde nya föreställningar, de var ute i skolorna och tränade med barn, vilket de fortfarande gör, 20 000 – 30 000 barn om året har fått den möjligheten. Numera har de fördjupat sin närvaro i skolan med cirkus på schemat, där konsten integreras i de vanliga skolämnena som, matte och även svenska. De har grundat ett cirkusgymnasium i Hallunda och dessutom en treårig utbildning på högskolenivå, numera integrerad i dans- och cirkushögskolan, som till för bara några veckor sedan hade sitt säte i Alby, men nu flyttar in till resten av skolan i Stockholm.

De har cirkusskola i Alby, fritidsverksamhet, de medverkar på företag och har i höst till och med tecknat avtal med Scania i Södertälje. Se där, där får Södertälje ändå vara med på ett hörn! De får en disponera en stor långtradare av Scania för sina turnéer under två år mot att de hjälper dem i ledarskapsutveckling, där just cirkusen kan vara ett verktyg för att utveckla koncentrationen, för att stärka modet att våga sträcka sig mortom det som verkar möjligt, för att öva balanssinnet och inte minst för att våga misslyckas – som clownen.

– Det är spännande, konstaterar Susanne Reuszner. Vi kommer att lära oss mycket av varandra.

Statistikavdelningen

Och så lite siffror: Cirkus Cirkör har 21 anställda, i huvudsak administratörer och lärare, och i fjol 251 korttidsanställda artister, som – om man räknar om deras insatser till heltidsjobb – motsvarar 48 på ett år. Inom den här genren är man som artist projektanställd. Drygt 200 föreställningar har de gett i år. Därutöver ett sextiotal Cirkörevents, deras kommersiella del, som riktar sig främst mot företag. De var med på världsutställningen i Shanghai med 450 framträdanden.

Professor

Tilde Björfors själv är en upptagen kvinna. Hon innehar Sveriges enda dans- och cirkusprofessur. Just nu skriver hon på en avhandling, med titeln ”Cirkus som gränsöverskridare i konsten och samhället”. Den presenteras i början av nästa år och den har hon med stödforskare från ämnen som ekonomi, psykologi, pedagogik och hjärnforskning, avslöjar Susanne Reuszner.

Det är just gränsöverskridandet som präglar den föreställning som Kulturdelen såg för några veckor sedan. Undermän, när den gavs i kulturhuset i Ytterjärna. Det lite galna, oerhört professionella och samtidigt opretentiösa och avslappnade förhållandet till både scenen och publiken. Inte en elefant så långt ögat kan nå, i nycirkusen är det mänskliga resurser som räknas, akrobatik, teater, testandet av det möjliga.

Undermän turnerar just nu runt om i landet, med siktet inställt på en internationell turné. Därav den engelska som talas i föreställningen, i den mån det talas alls.

Männen under

Underman. Det är benämningen på den person i ett akrobatpar som alltid står underst, den som tar emot och lyfter och bär sin partner. Oftast är det en man.

Många akrobatpar är också par i det civila och den dag en av dem försvinner, tröttnar eller söker sig andra banor blir den kvarlämnade inte bara övergiven utan också utan någon att arbeta med. För att byta ut en akrobatpartner gör man inte i en handvändning, de två har ofta tränat i månader och år för att hitta samstämmighet och smidighet och hittat tilliten till varann, den är nödvändig, det är rätt farligt att göra fel när man kastar eller kastas upp i luften. Den övergivne förlorar i ett slag karriären, kontraktet och identiteten som parakrobat. Kvar står han med sina muskler, sina inövade nummer och hela sin erfarenhet och kunskap, som nu alltså inte kan uttryckas.

Sprucken relation

Det var precis det som hände Mattias Andersson, en av killarna i Undermän. Om det berättar han och om det handlar hela föreställningen. Han och hans akrobatpartner turnerade som bäst i Las Vegas när relationen sprack. Så trots att de helst inte ville se åt varandra, än mindre ta på varandra, var de tvungna att genomföra sin turné, kropp mot kropp, hud mot hud.

När han senare berättade om sin belägenhet insåg att han inte var ensam i sin situation.

Det här noterade också regissören Olle Strandberg. Han samlade ihop tre undermän utan partner och de bestämde sig tillsammans för att koncentrera sig på vad de nu kunde göra, inte tvärtom. De har alla lång erfarenhet, utbildning och mycket styrka. De bestämde sig för att testa gränserna för vad de faktiskt kan göra som ensamma undermän, visa vad de kan göra tillsammans, bara undermän.

Ojojoj så bra

Resultatet är en finstämd och hisnande föreställning. Tre killar, i rutiga skjortor för att understryka vanligheten, de är män rätt och slätt. Och med jeans, väl stretchbara för att tåla alla krumsprång, det tog lång tid och många klädinköp innan de hittade rätt märke, avslöjar de så småningom för oss.

På scenen berättar de sin historia samtidigt som de lever den på scenen. En hyllning till manlighet, till kraften och den egna styrkan, resonerar vi när vi rätt omtumlade lämnar kulturhuset för att vänta på en buss i den svarta natten och marschallerna uppifrån från huset börjat sucka.

Manlig sårbarhet

En av de starkaste scenerna är när just Mattias Andersson genomför ett av sina akrobatnummer fast nu utan partner, greppen sitter där och medan han rör sig över scenen bland dansande strålkastarkäglor, kan man med bara ett uns av fantasi också se partnern som han bär och fångar upp.

Eller när en av killarna låter en lös fågelfjäder följa med runt den stora ring som hans själv lätt ringlar sig över scenen med, då är det dödstyst i Järnapubliken.

Eller för den del när musikern Andreas Tengblad, som också ingår i ensemblen, spelar cello, knästående och med total närvaro. Det är känsligt och vackert.

En sensuell föreställning konstaterar vi, där vid busshållplatsen, kraftfull och lite sorgsen. Varje del som en honungskaramell.

Muskelberg

Vi fick ett samtal med Peter Åberg, en av undermännen, när han hade pustat ut efter föreställningen. Med honom och musikern Andras Tengblad, som tillsammans med undermännen har bildat ett eget band, för just denna föreställning. Kvar på scengolvet, som vi dinglade våra ben från, framför oss stod några kettlebells, järnklot med handtag, en sorts träningsredskap som akrobaterna jonglerade med. Det såg tungt ut, de talkade sina händer innan de lyfte dem och det dammade när de satte ner dem. Men inte förrän vi själva försökte rubba dem insåg vi att de här killarna måtte ha rätt stora muskler. Mellan 35 och 50 kilo väger kloten.

Testade sig fram

– Vi har övat sen september förra året, berättade Peter Åberg och Andreas Tengblad när de torkat bort den värsta svetten och pustat ut några minuter.

– Det är drygt ett år sedan jag fick ett mejl från Olle, säger Peter Åberg. Han hade en idé, sa han. I två dagar diskuterade vi, vi var alla engagerade i olika kontrakt, som frilansare hoppas man in i föreställningar lite här och där, världen runt. Själv var jag i Finland och Mattias i Las Vegas som sagt. Vi tillbringade tre dagar i studio, vi filmade och testade oss fram. Dansen utan partner var den vi satte först.

– Vi prövade att hoppa på varandra, avfärdade inte en idé innan den var testad, nu skulle vi ta fram all vår erfarenhet och kunskap. Se vad vi kan. Och samtidigt: Hur gör man för att duga? Vad är manligt?

De är vana att bära, att lyfta och visst går det att göra det även med bara undermän. Som när Matias Salmenaho helt sonika lyfter ut sina två medspelare, paketerade som resväskor, med rak rygg kånkar han ut dem, över hundra kilo i varje näve.

Fler är med

Fyra killar på scen i Undermän. Tre tjejer bakom; ljusteknikern, ljudteknikern och turnéledaren. Ljussättaren, som inte var med i Järna, Eero Auvinen ska ha en eloge. För han tillförde ytterligare en karaktär på scengolvet, när han lät ljuset ta form.

Undermän beräknas turnera nåt år, kanske mer. Se den, om ni kan!

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson (när det inte står nåt annat under bilden förstås)

Cirkus Cirkörs trailer inför Undermän:

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

Lämna en kommentar