En nära clownen-upplevelse i två akter

Karaktärena på bilden är från vänster Hamlet, spelad av Lasse Beischer, Polonius, spelad av Henri Kokko, Ofelia, spelad av Josefine Andersson, Kung Claudius, spelad av Henri Kokko och Drottning Gertrude, spelad av Josefine Andersson.

Hamlet, av allas vår Shakespeare, går visst att tolka hur som helst. I genustider är väl det vanligaste att man byter kön hejvilt. Absolut intressant, men när till och med det är gjort så är det skönt när en ensemble går åt ett annat håll. Att låta tre clowner tolka pjäsen och göra den till en show där ungefär 35 procent av innehållet håller sig textnära är verkligen ett alternativ som fungerar otroligt bra. Där resterande procenten består av en ständig publikkontakt, skämt, mimik, musik och metahumor.

En tygklädd skärm i svart och vitt står mitt på scenen. Framför den en mikrofon, en virveltrumma med tillhörande cymbal och två tomma gitarrställ som indikerar att fler instrument kan tillkomma. Mycket riktigt gör tre personer entré när föreställningen börjar med en gitarr, en elbas och två vispar att spela på trumman med. De är uppklädda i kostym respektive klänning, med clownsminkade ansikten. De kör igång en låt, en gammal käck solskensvisa som går något i stil med Det ordnar sig alltid och sen välkomnar de publiken.

Driver med publiken

Redan direkt etableras publikkontakten, de driver med utvalda personer i publiken och skapar därmed internskämt som de för in i spelet under pjäsens gång.

Rollerna presenteras för oss – kvinnan på trummor är Ofelia, Hamlets kärlek. Mannen på gitarr hennes bror Lertes och han som spelar elbas och samtalat mest med oss är Hamlet. Det vi kommer att märka är att dessa tre har ansvar för att gestalta resterande sex roller också, och de växlar proffsigt mellan dem med hjälp av sina röster, kroppar och masker.

Röstlek

Just rösterna är något man direkt reagerar på. Samtliga talar med en slags nasal, konstgjord stämma som nästan blir lite stereotypt hur man tänker att just clowner ska låta. Desto roligare blir de infall då de pratar  helt normalt, eller med en annan, bred dialekt. Det inte bara hur de säger replikerna som underhåller, utan hur de ständigt går in och ut ur rollerna för att kunna kommentera hur replikerna är formulerade. De gör sig roliga över sufflösen, som på given signal styr in dem på rätt spår igen – vilket oftast blir helt fel istället. Helt skamlöst driver de med Shakespeare, och det är väldigt roligt.

De ifrågasätter också den överenskommelse som skådespelaren och publiken har etablerat, när de genom mimik spelar på saker som inte finns, påhittade saker som skapas ur tomma intet. Något som ska vara ett brev skapar förvirring eftersom det inte finns något brev.

De hanterar både instrumenten och rösterna riktigt bra, det är inte bara roligt och underhållande. Liksom Hamlets klassiska monolog där frågan om Att vara eller att inte vara ställs. Där litar de på den välskrivna texten och skapar en gripande paus i all fart och fläkt.

Hamlet i ett nötskal

Själva grejen med pjäsen är att kungen av Danmark, Hamlets pappa, har dött och hans farbror Claudius har tagit över.  En natt får Hamlet besök av den döda kungens vålnad som berättar att kungen har blivit mördad. Claudius är mördaren och Hamlet vill hämnas. Först låter han några skådespelare iscensätta mordet som det kan ha gått till för att sätta dit Claudius, vilket tre ur publiken får improvisera ihop på plats.

Åter till handlingen. Samtidigt som Hamlet vill hämnas tänker Claudius ska sätta dit Hamlet, som hotar hans position. Misslyckade mordförsök från båda hållen leder till slut till en duell mellan Hamlet och Ofelias bror Lertes, efter missförstånd om folk som begått självmord och andra som blivit mördade. Däribland Ofelia, vilket inte läggs så stor vikt vid alls.

Grand final

Efter lite förgiftning, förväxling och ytterligare konfrontation dör faktiskt alla. Men precis innan vår Hamlet faller till marken lockas en tjej från publiken upp för att hämta en lapp som under hela pjäsen legat fastkilad i trumstället. Innan ljuset går ner läser hon upp pjäsens sista replik och den avslutar hela föreställningen.

Gruppen som stått för denna improviserade teaterfest heter 123 Schtunk och jobbar gärna med klassiker som verk av Shakespeare, på sitt eget vis. Denna uppsättning av Hamlet – som det kan vara. Eller inte vara var riktigt nyskapande och jag hoppas snart de kommer tillbaka till Södertälje för ännu en, som de själv uttrycker det, nära clownen-upplevelse.

Text och illustration: Sandra Karlung

123 Schtunks hemsida.

Sandra Margareta Karlung är 18 år och går andra året på Södra Latins Gymnasium för teater och scenkonst. Hennes lediga tid går åt att hänga med Södertälje Teateramatörer och samla på sig gamla prylar. Musik i form av reggae och progg gillas lika starkt som vegetarisk mat.

Lämna en kommentar