Enhörnakören året om

Kvällens repetition är ägnad nästan helt och hållet åt Mozart.

Det känns ruggigt att åka ut till Enhörna en höstkväll som den här. Vägen ligger mörk och lite fuktig, skogen tornar upp sig som en hög skugga vid vägkanten. Men resan ska visa sig vara värd besväret, flera gånger om. Invid kyrkan lyser det i fönstren på församlingshemmet. Då har vi kommit rätt.

Det är fler som ska hit, hela Enhörnakören med Helena Cronholm som ledare. En efter en droppar de in. Sätter sig på sina platser i det ljusa rummet, där stolarna är placerade i en halvcirkel över en rund röd matta.

Gammal som gatan

Den här kören har funnits åtminstone sen början av 30- talet, berättar Helena Cronholm, och från början hette den Enhörna kyrko- och hembygdskör.

– Men när vi ett år var med på körhelg i Skinnakatteberg och Cindy Peters skulle läsa upp vårt namn från scenen visade det sig att det inte hade fått plats på raden på hennes papper. Enhörna kyrko- och hemb, sa hon och då bestämde vi oss för att döpa om oss till rätt och slätt Enhörnakören.

Enhörnakören har idag över tjugo medlemmar.

De övar minst en gång i veckan året runt med bara en och en halv månads uppehåll på sommaren. På repertoaren står både sakral och profan musik.

Kvällens repetition är ägnad nästan helt och hållet Mozart. Söndagen den 5 november ska de uppföra hans Requiem tillsammans ned två andra körer i St Ragnhildskyrka i Södertälje; Dur och Moll under ledning av Martin Olsson och Chorus Nouveau som leds av Magnus Ericsson. Men innan dess ska de sjunga för biskopen och hinna öva in en del musik inför diverse julframträdanden. En kör som den här har att göra året om.

Efter en lätt uppvärmning sätter sig Helena vid keyboarden.

– Och så gäspar vi, uppmanar hon, det ska vara öppet hela vägen bak i halsen.

Därefter några skalor och finurliga melodisnuttar för att stämbanden ska tänjas ut ordentligt för att klara Mozarts bjärta kast med både höga och låga toner.

– Jooojaaa, jooo jaaa.

Helena Cronholm leder också barnkörer; Småfåglarna med barn från fem år, Sångfåglarna där man ska vara åtta för att få vara med och Näktergalningarna som är till för tonåringar.

Kyriet

De långa vita gardinerna för fönstren vajar lätt, där utanför oktobermörkret.

– Glöm inte motrörelsen ju högre upp ni kommer, manar Helena.

– Nujanujanuja.

Efter några inledande musikstycken är det så dags för dagens huvudperson, Mozart. Medlemmarna öppnar sina gröna noter, tjocka nothäften med hela requiemet mellan sina pärmar. I många år fick det stycket finna sig i en relativt undanskymd tillvaro vid sidan om konkurrerande requiem, som förresten också ibland kallas dödsmässa. Men efter filmen Amadeus uppmärksammades musiken och har därefter varit ett återkommande inslag i konserter i hela landet.

– Börja inte med Kyriet, vädjar en kvinna på sista raden och får medhåll av resten av medlemmarna. Det är Solveig Hell och vi pratar med henne senare i pausen. Hon är en av tenorerna, en annars traditionell mansstämma och Kyriet, verkar vara det svåraste partiet i hela musikstycket.

Lacrimosa

Nej, det blir Lacrimosat de börjar med, den välkända harmoniska delen och hela rummet fylls av musiken, av de fyra välklingande stämmorna, av känslan de lägger både i och mellan toner och takter. Allt sveps in.

– Jatack, avbryter Helena, som vid uppförandet i november ska vara en av solisterna. Idag både sjunger hon och kompar på sin keyboard.

– Vi tar uppgången från takt sju en gång till.

Per Lundström har under tiden kommit in i salen, ingen har egentligen tagit någon större notis om honom, det är inte så långt kvar till konserten och här gäller det att fånga upp alla möjligheter till utveckling

Kyriet kräver koncentration.

Per är lärare på kulturskolan till vardags, med violin som huvudinstrument. Det är han som ska dirigera trippelkören i St Ragnhildskyrkan. Senast han gav sig i kast med Mozarts Requim var 2004, också då med Enhörnakören. De har gjort den tre gånger tidigare.

Varför i hela fridens dar gör man det, frågar vi Helena senare i pausen. Ett stycke som verkar vara så svårt!

– För att det är så häftig musik förstås, säger hon och ser nästan förvånad ut över frågan.

– Hälften av körmedlemmarna är dessutom nya så för dem är det nytt. Det är en helt otrolig grej, en enorm upplevelse att få vara mitt i en kör med Mozarts Requiem.

Dirigenten

Men än är det långt till paus. Per Lundström sänker nu sitt notställ och slår upp partituret, det ser ut som myror som slagit sig ner hippsomhapp på bladsidorna.

– Ingen fara, lugnar Helena, man läser uppifrån och ner och då blir det ordning.

Han väljer rätt glasögon och höjer armarna.

– Försök hålla ihop la-a för att komma upp till a:et utan någon lucka, uppmanar han efter bara några takter och en del av körmedlemmarna tar fram sina pennor och antecknar i nothäftena.

– Här står ju piano, fortsätter Per, men ibland betyder piano inte svagt utan mjukt och det här är ett sådant ställe.

Återigen fylls rummet av musiken, den här kan, ingen tvekan om det. Men Per slår av igen, fast han sagt att han inte skulle bråka med dem så mycket.

– Soto vocce står det. Sjung! Bara sjung ut!

– Ja, annars krymper ni ihop i halsen, sufflerar Helena från sin keyboard.

– Tror ni at ni klarar takt 7 och 8 utan att andas, undrar Per Lundström.

Coolt

En av basarna, Jakob heter han, smyger ut och börjar dona med kaffe och mackor, han är rätt ny i kören och Mozarts Requiem är än så länge för svår för honom.

– Basarna, manar Per under tiden och visar genom att slå med snabbt pekfingrarna i luften. Takt 9 är stackato, bra. Fortsätt med det. Och kom ihåg, man sjunger inte e utan ö, röquiem.

Det börjar bli svettigt, en del tröjor och koftor åker av. Per Lundström vänder blad i partituret, körmedlemmarna håller reda på takten med pennor och fötter, koncentrationen är total.

– Altar, i takt 12 gör det inget om ni drar lite, ta det lugnt.

– Så man ska vara cool där? undrar någon.

– Ja, precis. Laid backs.

En stund senare är det sopranernas tur:

– Blås på jättelegato nu, säger Per.

– Glöm inte att det är opera, skämtar Helena, ta i ordentligt!

Tempot

Totalt blir de 60 sångare vid uppförandet den 5 november. Och kanske, säger Per Lundström kommer vi att kunna dra ner på takten där, vi får se när vi övar. Det ska de göra helgen efter vårt besök, på ort och ställe tillsammans med de båda andra körerna. En hel dag och de ska ta med sig både matsäck och dricka så de klarar sig, Mozart suger energi. Och de ska ta med sig gradänger så alla kommer upp och kan se dirigenten. Och så småningom musikerna, en hel orkester ska vara med.

– Vi får se om det funkar med lugnare tempo, i så fall skulle åhörarna få möjlighet att njuta av volymen och klangen det ger.

Det börjar lukta kaffe från rummet intill, men ännu återstår några omtagningar.

Det är inte bara struparna som behöver värmas upp inför repetitionen.

– Man kan sjunga med framåtlut eller bakåtlut, här är det bakåtlut, fortsätter Per Lundström en stund senare när han åter igen har slagit av kören. En del av sångarna är så inne i sina stämmor att de först inte märker att han pockar på uppmärksamhet

– Sist i takt 42 och 43, säger han, där kommer pukor och trumpeter in, pang bom. Där måste vi braka igenom.

Så är det då oåterkalleligt dags för Kyriet.

– Visserligen inte Bengt Hallberg, konstaterar Per, men det får svänga ändå och fortfarande vara Mozart.

Det låter svårt, tonerna flätas in i varandra och musiken blir uppbruten och hetsigare än i Lacrimosat.

Per slår av igen och kören tittar uppmärksamt på honom.

– Forte. Altar och tenorer, ni ska komma in som nålar. Pång. Pång.

Starka upplevelser

Så blir det då paus, den dryga timmen från start har rusat iväg och musiken ligger kvar i kroppen som en mjuk filt. Medlemmarna brer mackor och häller upp kaffe och bänkar sig för lite mellansnack.

– Jag kom att tänka på det är med starka musikupplevelser, säger Helena Cronholm, och särskilt de man är med om som ung. Jag är uppvuxen i Jönköping och där hade vi en organist som tyckte att jag skulle vara med i kören och sjunga Bachs juloratorium. Jag stod vid sidan om en alt som sjöng så gudomligt. Jag var helt såld, mitt i musiken och där stod jag, femton år gammal. Jag fick chansen. Jag har tänkt på det många gånger, att jag önskar att fler skulle våga gå och lyssna på sånt som man inte tror att man förstår. Bara lyssna, dras med och njuta.

Helena är kantor och kyrkomusiker i Enhörna och det ingår i hennes arbete att leda en vuxen- och en barnkör.

Enhörnakören har hon lett i tjugo år, de var 14 när hon började och idag över tjugo, något fler kvinnor än män.

– Barnen är så stora nu så vi kan delta i en återkommande aktivitet, säger Stig Linde som tillsammans med sin altsjungande hustru är med i Enhörnakören.

Återigen denne Mozart

Stig Linde är en av dem, han har varit med sen 2004.

– Jag och min fru, som också är med i kören, var och lyssnade på just Mozarts Requim när de uppförde den senast och vi blev så förtjusta att vi gick med direkt efteråt. Det är ett lurigt stycke, särskilt takten i Kyriet. Men jag står vid sidan om tonsäkre Uffe, det känns tryggt.

– Det är kul att sjunga, som att spela volleyboll, man måste ha hela gänget med sig. Det fascinerar mig, det där att hitta samspelet. Alla pusselbitar måste finnas på plats.

Solveig Hell valde Enhörnakören med omsorg. Bidragande till hennes val var att det fanns utrymme för henne i tenorstämman.

Solveig Hell instämmer.

– Det är roligt att höra sin egen stämma samspela med de andra och hur de tillsammans blir till musik.

Att hon sjunger tenorstämman var lite av en nödlösning från början, det rådde mansbrist i en av de körer hon varit med i genom åren.

– Min röst är rätt låg. Det visar sig att stämman passar mig precis, jag trivs med tenorerna, har försökt mig på altstämman sen dess, men det är inte där jag hör hemma.

Hon hittade Enhörnakören efter att ha varit körlös ett tag och åkt runt och lyssnat på olika alternativ. Kräsen var hon, hade sjungit både jazz, gospel och barbershop tidigare.

– Enhörnakören var helt enkelt bäst.

Så bra att hon varje vecka åker dit från centrala Södertälje, i ur och skur och det gör nästan hälften av körmedlemmarna.

– Ibland när det är dags för repetition känner jag mig trött, men efteråt är jag helt upplyft, säger Solveig Hell, medan hon ställer ifrån sig kaffemuggen för att ta sig an Kyriet igen.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Not

Uppförandet av Mozarts Requim sker lördag 5 november klockan 18 i St Ragnhildskyrka.

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

Lämna en kommentar