Ett smycke är ett smycke är ett smycke

”Bärbara kroppsrelaterade objekt” kallar Miro Sazdic Löwstedt dem, sina konstverk. De här har hon döpt till Phantom Limb Foto: Staffan Löwstedt

En konstgjord arm i normalstorlek, som för tankarna till amputation. Kan den hängas i ett band kring halsen och kallas för smycke?

Ja, om man får tro Södertälje konstnären Miro Sazdic Löwstedt. Hennes specialitet är just smycken och med ”smycken” menar hon mycket mer än de flesta andra av oss andra.

När Kulturdelen är på besök ligger en resväska halv uppackad på golvet hemma hos Miro Sazdic Löwstedt. Hon har just kommit från Belgrad, Cultural Front Grad, ett kulturcentrum som bildades efter kriget i forna Jugoslavien med uppgift att överbrygga de nya gränserna.

– Det första de gjorde direkt efter kriget var att intervjua folk från olika grupper i radio för att visa att det inte är skillnad på folk och folk. En antikrigsgrej, helt enkelt, konstaterar Miro. Själv var hon där nu för andra gången, för att presentera en utställning, med verk av sina studenter på Konstfack. Smycken, broscher.

Hon kommer själv från Belgrad, eller rättare sagt från Zemun, staden på andra sidan Donau, en bit utanför. Hon var fyra år när hon kom till Södertälje och det är här hon har sin uppväxt och skolgång. Efter några år i Järna har hon slagit sig ner med sin familj i Grusåsen, i en rymlig villa med flera meter i takhöjd och med utsikt över halva stan.

Några katter stryker omkring med högburet hållna svansar, nyfiket och lite avmätt snusar de på besökarna.

Smycken

Miro Sazdic Löwstedt är guldsmed och konstnär och undervisar på Konstfack. Hennes specialitet är smycken. Som guldsmed gör hon specialdesignade vigselringar och liknande, till privatpersoner, till gallerier. Men inga dussinvaror, tillverkningen föregås nästan undantagslöst av att hon försöker lära känna den tilltänkta ägaren.

– Ett smycke ska förstärka identiteten hos en bärare, det har sin egen historia och samspelar med bäraren, säger Miro Sazdic Löwstedt.

– Ett smycke ska förstärka identiteten hos en bärare, det har sin egen historia och samspelar med bäraren. Det ska vara ett komplement till personligheten, och då är det viktigt att man vet något om henne eller honom. För många är smycket något som kommer till i efterhand, som pricken över i:et. De väljer och provar halsband och örhängen till de kläder de bär för tillfället, ser vilket som är snyggt till halsskärningen eller färgen i tyget. Själva bärandet kommer alltså sent i hela den processen, om vi kallar den så, och blir inte integrerat med personligheten. I stället tvingas liksom personen som bär och tinget hon eller han bär ihop, det blir ingen helhet utan rätt och slätt mode.

Smycket före smycket

– För mig börjar i stället kommunikationen, som jag tycker är smyckets uppgift, innan smycket tar form. Vad vill du uttrycka? Var någonstans på kroppen ska det bäras? Kanske på knäet? I vilket material ska det göras? Kanske ska smycket sys fast på byxorna?

– Så här vill jag fortsätta utveckla smyckekonsten. Jobba på kroppen direkt, blod skulle till exempel mycket väl kunna vara ett smycke. För en tjurfäktare.

– Eller ett leende, fortsätter hon, ett smycke som får bäraren att upplevas som ett leende. Ungefär så.

Inga själv

Själv bär hon inga smycken alls när vi ses.

– Nej, det beror helt och hållet på dagsformen. Och herregud, jag kom ju hem i natt från Belgrad och är lite ruggig, har knappt hunnit klä mig. Mina egna smycken bär jag heller aldrig själv. De är för mycket jag och eftersom ett smycke för mig är ett komplement, något som förstärker personligheten så funkar inte mina egna. I dem finns redan jag så de fyller ingen funktion.

Konst

"1976" av Miro Sazdic Löwstedt. Foto: Staffan Löwstedt

Oftast när Miro talar om smycken är det varken ringar eller halsband hon menar, utan en helt annan sorts konst.Det enda gemensamma den har med örhängen och broscher och andra smycken är kroppen, men där tar alla likheterna slut. ”Bärbara kroppsrelaterade objekt” kallar hon dem, sina konstverk. Och det är tur att hon skickar med den förklaringen innan hon släpper in oss i sitt skissrum.

En av katterna tar chansen och passar på att smita med in, han brukar inte få vara där och han krumbuktar sig och river runt i ren förtjusning. På väggarna hänger stora skisser, med bilder som ser ut som kroppsdelar, rundningar och sträckningar, organiskt är det i alla fall.

Det är så hon påbörjar sina projekt, skissar och låter kroppen och intuitionen styra. Utan tanke på vad det ska bli eller varför.

– Jag följer visuellt magkänslan. Först senare försöker jag koppla ihop vad händerna visar utan att huvudet begriper, och utläsa vad det handlar om. Det är alltid spännande när man inte själv förstår.

Amputation

Hon tar fram något som ser ut som man kan tänka sig en amputerad arm, stor som hennes egna, med hoptvinnade och krumma, fingrar. Den väger nästan ingenting, är gjord av lindat papper.

– Traditionellt tänker man smycken som något som ska skapas för och användas på kroppen. Jag börjar i andra änden. I kroppen, från den egna upplevelsen. Här har jag, upptäckte jag så småningom, utgått från känslan kring gamla Soldalaskolan, den som nu är riven. Den övergivna platsen fick mig att minnas skillnaden mellan barndomen och klivet in i vuxenvärlden. Hur jag ansträngde mig för att stoppa undan delar av mig själv för att, som jag uppfattade det, passa in. Hur det är att formas till en social individ, vad man väljer att visa, respektive dölja, för att känna att man tillhör gruppen.

Processen viktigast

Det är så här hon gör hon med sina studenter på Konstfack också, försöker få dem att koncentrera sig på processen, på det som är unikt för dem, det som bara de kan uttrycka.

– De ska vara kunskapsskapare. Inte kunskapsåterskapare. En icke helt enkel distinktion.

– De får tänka fritt, inget är fel, de får ta eget ansvar. Att apa efter är inte konst, utan att skapa något utifrån sig själv, som man hämtar från sitt inre.

Alltid konstnär

Egentligen har hon alltid velat bli konstnär, fast det tog några år till hon fattade det själv. Och hela tiden har kroppen funnits där, som en lockande och pockande utmaning. Det kroppsliga, vårt förhållande till det organiska, möjligheter, begräsningar.

– När andra byggde torn av lego tillverkade jag högklackade skor av dem. När andra lekte med sina Barbiedockor sydde jag kläder åt mina och modefotograferade dem. Sen när min syster blev tillräckligt stor fick hon posera. Jag sydde mina egna kläder som ung.

– Jag har alltid varit kreativ. När jag tänker efter har jag nog fått en hel del hemifrån. Mamma är duktig att teckna och har alltid hållit på med händerna. Pappa gjorde alltid saker hemma, snickrade och byggde.

Lärling

Direkt efter Täljegymnasiet sökte hon både psykolog- och lärarutbildningarna och kom in på bägge. Men, nej, det kändes inte riktigt rätt så hon anmälde sig i stället till en kvällskurs på Medborgarskolan, i guldsmide.

– Därefter gick jag Kävesta folkhögskola utanför Örebro, där de har specialiserat sig på olika hantverk och sedan St Görans gymnasium i Stockholm med olika traditionella hantverk, som bokbinderi. Där gick jag två år, det var helt fantastiskt, fyra dar i veckan var jag lärling till en guldsmed.

Och så småningom kom hon in på Konstfack, men det egna skapandet låg ändå i träda ännu en tid.

– Efter Konstfack var jag höggravid. Jag är väldigt ambitiös och fokuserad och min sons första år ville jag inte arbeta med mitt eget skapande, det skulle ta för mycket energi. Så det blev Saltå kafé, en oerhört spännande och kreativ miljö, menar Miro.

Så hörde Stockholms hantverksförening av sig. De ville rikta sig till ungdomar och skapade något som heter Ungt skrå, med Miro som ordförande med uppdraget att bygga upp organisationen.

– I den vevan började jag arbeta lite med mitt egna också och efter ett förlösande möte med en holländsk konstnär på en workshop förstod jag att min känsla för processer i stället för produktion var helt okej.

Verkstad

Miro har verkstaden hemma i villan, det är praktiskt och ekonomiskt, konstaterar hon och visar oss in i ortrummet(ett guldsmedsbord, med oval utskärning framför magen, heter ort), med maskiner lite överallt, bandpressar och stansar, huggkubbe och slipar.

Halva sin tid tillbringar hon här, andra halvan på Konstfack, där hon undervisat de senaste fem åren.

Hennes konstnärliga bärbara objekt säljer av naturliga skäl inte så mycket, hon ställer ut och en del samlare köper. Men de är inget man hänger om halsen på en Nobelmiddag. Och det passar henne bra, hon är ingen som spottar ur sig alster på löpande band.

En kort tid arbetade hon på Nyckelskolan i Södertälje som bildlärare.

– Det är något jag verkligen skulle vilja fortsätta med, att få möta barnen tidigt och påverka deras känsla för konst och skapande så tidigt som möjligt. Att få dem att upptäcka glädjen i skapandet och den egna processen.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

.

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

Lämna en kommentar