Kultur – för tufft för killar

Dagens Nyheter intervjuar regissören Suzanne Osten. Där berättas om hur Barnet har stått i fokus för hennes gärning i alla tider. Hon har gjort barnteater, ungdomsteater, skrivit om sin egen barndom med en sjuk och försummande mamma. Hon låter klok i den där intervjun, om förhållandet mellan föräldrar och barn.

Det är en sak som griper tag särskilt i mig. Hon säger att föräldrar ägnar för litet tid med att lyssna, att verkligen lyssna på sina barn. Det låter ju lite platt och klichéartat. Och hon säger att det låter enkelt men kan vara det svåraste som finns. En del föräldrar kollapsar när de försöker. Det finns pappor som blir deprimerade av att närma sig sina barn, hävdar hon.
Och visst är det så. Att vara tillsammans med barn, känna med barnet, betrakta världen med ett barns ögon och öron innebär att kontakta sitt eget inre barn. Och att vara barn var ju inte alltid så jävla kul.

Plötsligen slås jag av ett minne. Kan det vara därför? Jag minns nu att det kröp i mig när jag skulle sitta i sandlådan eller leka med dottern eller sonen och deras leksaker. Det kröp oroligt och rastlöst inne i kroppen och jag förstod inte vad det var för en känsla. Men det var väl de där mindre ljusblått ljuvliga minnena från min egen barndom som kröp fram som små svarta troll i mig. Att känna sig borttappad, övergiven, kritiserad, trampad på. Att vara utan verbal rustning, oskyddad och lättblödande. Lätt hänt att jag reste mig från låtsasleken och gjorde något vuxet istället. Planerade matinköp eller kontrollerade kanalinställningar.
Kvinnor får mycket mer träning i att hantera och begripa sig på relationer och människor. De kan bli galet bra på det. Suzanne Osten är inte den enda.
Att umgås med barn är ett  tufft jobb, kanske för tufft för en man. Det kan göra för ont.
Det slår mig att kulturen gör ungefär samma saker med oss som barn gör. Filmen, teatern eller musiken sätter oss i förbindelse med känslor som vi inte visste att vi hade. Känslor som vi inte vill veta av. Sorg. Ömhetstörst. Ömklighet.
Och så ser jag mig omkring i teaterlokalen. Idel medelålders kvinnor i publiken som vanligt.
Text: Roland Cox
Foto: Göran G. Johansson

Roland Cox är frilansande journalist och manusförfattare som bor i Södertälje sedan slutet av 70-talet. Har skrivit manus till Sommarteatern, bland annat för pjäser som ”Telgehus”, ”Badet” och senast ”Historien om Oliver”. Född på 50-talet. Har följt fyra barn genom skolsystemet. Amatörmusikant bland annat i Hinkens Orkester.

Lämna en kommentar