Lustgas onödigt vid revyfödsel



Täljerevyn 2011 blir till


De senaste veckorna har varit hektiska, men inte värre än vanligt, säger de som varit med förr. Och de har de. Allihop. Arbetet började egentligen i slutet av augusti med en första idéträff. Sedan jobbades det med manus på olika håll och först den 19 decenber – alltså för en månad sen – hade de kollationering och presenterade manus för  alla inblandade. Men säg det manus som varar beständigt! Strykningar och tillägg och omkastningar har fortsatt in i det sista. Programmet tryckt? Jaja, men det utgör inget hinder för ändringar.
Söndag den 16 januari Telgia Salonger.
Scenografin är på plats liksom musikerna. Ljudkollen klar. Scenen ser redo ut, men omkring, bredvid och på publikplats råder kaos. Flera soffor står utställda och där ligger kläder, mössor, glittriga masker, vantar, halsdukar, brämade mantlar… En klädstång står bredvid med andra kläder. Allt är mycket utspritt, men med kostymarnas hjälp får skådespelarna klart för sig vem som ska ha vad och när. Det är inte lite att hålla reda på och jag undrar hur allt detta ska få plats bakom scenen. Loge kan man väl inte kalla det trånga utrymmet, där kläder och rekvisita ska ligga i ordning –  orubbad helst. Någon påklädare har man inte.
_ Vi skulle behöva någon som höll fram grejerna i alla fall.
_ Var skulle den få plats? Det skulle vara en tvådimensionell person i så fall.
Genomdraget blir uppskjutet en stund och alla är upptagna på var sitt håll. Det  tas mått för något nytt som ska sys. Någon kollar en textrad och memorerar med blicken upp i taket. En och annan passar på att ta en kopp kaffe.
Plötsligt känner jag stämningen förändras påtagligt.  Det är inte obehagligt, men utan någon förvarning finns nu i rummet en laddning – en laddning  som Telge Energi utan vidare skulle se som ett välkommet tillskott.

Först undrar jag varför, men sedan kommer jag ihåg att det ju bara är minuter till första genomdraget och att jag för en liten stund sedan stötte ihop med Lotta Köhlin,  som sa:
– Nu har man fått mycket nytt att tänka på med kläder och rekvisita, men igår satt texterna i alla fall.
En svårighetsgrad högre alltså. Flera sinnen att koppla in, fler detaljer att tänka på, men när de väl är inrepeterade hjälper de säkert till att komma ihåg texten också, tror jag.
Första gången jag tittade in på deras repetitioner var för tolv dagar sedan…

Fredag 7 januari, Gamla Flickskolan.
Scenutrymmet är markerat med maskeringstejp på golvet i teateramatörernas repetitionssal och skådespelarna Lotta Arvidsson, Lotta Köhlin, Hasse Qviström, Owe Lidemalm och Torbjörn Westerberg, musikern/arrangören Anders Holtz och regissören Lasse Karlsson har hårdrepat i en vecka nu. Fortfarande har skådespelarna manuslappar i händerna, men försöker att inte titta för mycket på dem.

De inte bara känner varandra väl utan har också jobbat tillsammans förr. Det märks. Många diskussioner och skratt blir det,  mitt i scener och mellan omtagningar.

Lasse Karlsson lyssnar mest, men avbryter ibland med en kort kommentar. Också de andra avbryter. Det finns ingen tydlig hierarki. Som de proffs de är, lär de snabbt utantill och prövar repliker om och om igen.

– Vi tar om, men nu som om du drog det roligaste skämtet i världen, säger Lasse Karlsson.

Fortfarande får de nya texter att smaka på och träna in, kupletter, korta skämt. Häromdagen kom en rykande färsk minimusikal.

– Ska vi foka på den här, försöker Lotta A, när det blir för mycket kringsnack. Och maestro Anders Holtz går igenom stämmorna.
– Vi tar insatserna!
Och så sjunger de. Han har inte gjort det lätt för dem. Ord liknar ord, rytm liknar rytm, men är inte lika.
– Det här kommer att gå åt helvete!
– Det är rätt inställning.
De tränar om och om igen och jag, som ändå är ganska van, försöker hänga med i huvudet. Men inte då.
– Tyst nu! Bara  tjejerna!
Och under tiden vilar (eller stretchar de i själva verket?) killarna i de mest märkliga ställningar, småpratar lite.
Och regissören sitter med sin laptop och för in ändringar (och nytt?) i manus medan maestro Holtz repar stämmor.
– Ska det inte vara dragspel här? undrar Lotta.
– Nej, låten är ju redan omgjord.
– Åh, vilka fegisar ni är!
Under tiden sitter Torbjörn Westerberg och skissar på scenografin. Han har dubbla roller i uppsättningen.
När sångträningen är färdig drar de på regissörens inrådan igenom sången en gång till för att rekapitulera dagens instudering.
– Tack för idag! Vi ses nästa gång på söndag uppe på berget. I morgon har ni vilodag. Försök att tänka på något annat då! manar Lasse Karlsson.
Under den här första repetitionstitten slår det mig hur anspråkslös och tillåtande stämningen är i det här gänget. De tillåts och tillåter sig att göra fel och att erkänna det. De känner varandra, de har kul och de vill samma sak: En jäkligt bra revy.

Söndag 9/1, Telgia Salonger
Repetition på ort och ställe, men  utan scenografi. Ändå går det bra att få en uppfattning om både scen och rumskänsla.
– Scenen kommer att gå hit ut ungefär och första publikraden kommer här, visar Torbjörn Westerberg.
Mycket är annorlunda än tidigare år. Här blir det till att titta ner på publiken. På Estrad var det tvärtom.
Det märks att de är intresserade, sugna på att göra revyn i det här mindre rummet, närmare publiken
Den här dagen  repeterar de fortfarande scen för scen utan någon särskild ordning. Tar om när det behövs. Ändrar.
– Stryk från Telge och hela det här!
– Vi backar lite där…
Och så tar de om scenen.
Det blir lite förvirrat om stämmorna i den där svåra låten, som de repade i fredags, men de tar om lämpliga ställen och maestro hjälper han till med knep att hitta stämmornas starttoner.
Tiden utnyttjas effektivt. Medan Anders repeterar med fyra sångare, tittar Lasse och Torbjörn på scenlösningar. Men ingendera gruppen verkar bli störd.
När det börjar bli väl rörigt, säger Lasse lugnt men väl hörbart:
– Sidan 20 i manus. Varsågoda!
Det är lekfullt. Det är prövande. Det är tillåtande. Det är kreativt. Idéerna haglar. Man prövar, prövar på nytt och på nytt. Och Lasse Karlsson är ingen demonregissör utan använder kommandon som:
– Så skulle jag vilja pröva.
Och:
– Vill ni köra en gång till för att komma ihåg?
Anders Holtz, som ansvarar för  hur musiken flyter i föreställningen, frågar:
– Lasse,  har du någon idé om vad som ska komma efter det här?
Men det har han inte – än. Det är tio dagar till premiär.

Onsdagen 12/1 Gamla Flickskolan
De har just fått årets första djurscen av Lasse Karlsson. Och de prövar av hjärtans lust. Lotta Kaninen, Hasse Gåsen, Owe Kossan och Torbjörn Hästen. Leker, prövar. Allt är nytt och allt är tillåtet.
Under repetitionen av nästa scen blir det missförstånd och lite förvirrat och Lasse går upp på golvet och visar hur han tycker. Men Lotta protesterar:
– Vi ska ju hinna byta också.
Och det är här jag första gången inser hur mycket logistik teater handlar om. Och speciellt revy, med alla sina snabba scenbyten.
Logistik är kunskapen om att leda och kontrollera materialflöden samt till dessa kopplade resurs-, informations- och monetära flöden. Det handlar om att uppnå högsta möjliga effektivitet genom bra service och låga kostnader, för att därigenom tillfredsställa olika parter i en flödeskedja, säger Wikipedia.
På teatern handlar det om hur övergången från en scen till en annan ska ske i ett förnuftigt flöde. De som ska klä om till nästa scen, måste få den tid de behöver. Någon eller några står kvar på scenen och underhåller publiken, medan nästa scens skådespelare fipplar med knappar och kardborrband eller vad det nu kan vara i det snåla utrymmet bakom scenen. ”Lim” kallas mellansnacket. Det finns till och med ett limmanus.
Också under scenerna handlar det om teaterlogistik, slår det mig, hur rörelser, sång och placering på golvet  måste få ett förnuftigt flöde. De är så noga i sitt arbete, tränar sång och rörelse till musik, räknar steg och bestämmer vilken rörelse som hör till vilket steg och ibland vilket steg till vilket ord.
Innan de skiljs åt den här eftermiddagen har de också bestämt vad som ska hända de närmaste dagarna. Nästa gång jag kommer är det dags för första genomdraget med kostym, ljus och musiker.

Söndagen 16/1, Telgia Salonger, lite senare
– Är ljud, ljus klara? Varsågod! Börja!
Och ridån dras åt sidan för första genomdraget. Nu ska allt löpa på, scen efter scen. Och det gör det – någorlunda, men ibland avbryter Lasse Karlsson för att lägga till något eller för att han har ett nytt ”lim” till en skådespelare.
För mig är det spännande att se de olika gestalterna från repetitionerna krypa fram i ljuset med kläder och tillbehör. Nu märks det vilken betydelse kostym, ljus och full orkester har. Skådespelarna rör sig på ett ledigare sätt.
Mycket ska prövas, många detaljer, en hel del att tänka på, men regissören sätter en gräns när det håller på att gå över styr:
– Det löser vi sen.
Han har en mer aktiv roll nu, regissör Lasse Karlsson. Nu är det helhet som gäller. Och flöde, logistik. Detaljer diskuteras, som jag aldrig tidigare funderat över, detaljer som ska understödja det avtal om illusionen teater, som  gäller mellan publiken och teaterarbetare av alla slag.
Kostymarna har en viktig roll under genomdraget. De måste kolla om deras lösningar fungerar i de snabba bytena.
– Kardborrar till linnena!
– Den där måste vara större. Så litet huvud har han inte.

Genomdraget taaaaaaar tiiiiiiiid, men trots allt som blir fel eller konstigt, allt som inte är klart, allt som saknas, går det hela förvånansvärt lugnt till. Inte en tillstymmelse till irritation, trots att alla måste vara trötta nu. (Själv är jag dödstrött mot slutet). Nej, inte den minsta lilla irriterade ton har jag uppfattat under alla de timmar som jag följt revygänget.
– Tack, alla! Jag tycker att vi ligger bättre till i tid än vanligt … eller åtminstone lika. I morgon kör vi ett övergångsrep. Och sen  – i föreställningstid, alltså 19:30 – ett nytt genomdrag.

Onsdagen den 19 januari, Telgia Salonger
De har hunnit med ytterligare två genomdrag sedan jag sist var här och nu är det dags för generalrepetition. Inte vet jag hur det är med de inblandade, men jag känner mig själv lite nervös för deras skull. Nu ska ju alla repliker och entréer sitta och stämsången ska flyta som ett floddelta. Och allt ska vara fyndigt och elakt och vackert och fult och skickligt, men framförallt roligt.
Innan ridån går upp hinner jag undra vad som har tillkommit sen jag såg dem i söndags.
Text: Margareta Lithén
Foto: Göran G. Johansson


Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.

Lämna en kommentar