Mats Berggrens nya

För mig handlar Språkresan om identitetssökande, säger Mats Berggren.

Femton år. Ut och resa på egen hand. Till främmande språk. Främmande miljöer. Det är inte utan en viss bävan som Max Bergman ger sig av på språkresa. Till Whalebone Bay på engelska sydkusten, ett litet samhälle med den obligatoriska långbryggan ut i havet. Han reser ensam, för första gången någonsin. Och det är hans mammas idé.

Så ser förutsättningarna ut i Mats Berggrens senaste roman, Språkresan heter den och är den första ungdomsboken i Sverige på just det temat. Boken kommer ut den här veckan. Kulturdelen fick läsa manuset i förväg och träffade författaren, som är från Södertälje.

Huvudpersonen Max kommer alldeles ensam till England, har inga kompisar med sig, ingen känner honom. Det är inte helt enkelt, men det ger samtidigt en möjlighet att bestämma vem han vill vara, visa de sidor av sig själv som han själv vill. Max väljer att vara tuffare än han egentligen är. Han hamnar i slagsmål, föreslår de svenska killar som han lär känna att de ska köpa knivar. Han snattar, han dricker alkohol. Han blir också förälskad och gör sin sexualdebut, och han får upp ögonen för klasskillnader. Framför allt ser han sidor hos sig själv som han inte tidigare sett, mörka sidor, destruktiva, aggressiva.

Allt det här på några få veckor. När han kommer hem till Sverige är han inte samma Max som den som for. Men vem han är vet han inte. Han fortsätter umgås med Englandskompisarna, fortsätter på den tuffa linjen och sedan …, nej, det säger vi inte. Mer än att slutet är öppet, här får läsaren själv fylla i.

Valmöjligheter måste finnas

Det finns de som menar att barn- eller ungdomsböcker måste ha lyckliga slut, att det är oansvarigt att lämna unga läsare i mörker. Men Mats Berggren håller inte med.

– Man måste våga skriva också det mörka. Däremot tycker jag att texten, även om slutet är svart, måste innehålla valmöjligheter för huvudpersonen, där handlingen hade kunnat svänga åt motsatt håll.

– Berättelser som slutar i moralisk slutsats är rätt meningslösa och för mig i alla fall helt ointressanta. Likaså enkelspårigt svarta. Då tänker jag: Vad vill han eller hon berätta egentligen? Peter Weiss brukar säga ”Vi har hoppet som arbetshypotes”, det tycker jag är bra.

– För mig handlar Språkresan om identitetssökande. När man är femton år är man mitt i tonårens osäkerhet om vem man är.

Egna erfarenheter

Det var så för honom också, han minns det, och visst åkte han också på språkresa, efter åttan. Till England.

– Vi svenska killar var hotade och jagade. Jag åkte också ensam, precis som Max, och slog mig ihop med två andra svenska killar. Vi fick stryk, en av killarna så mycket att han inte ville gå ut under resten sin Englandsvistelse. En köpte knivar, inte jag. Jag var redan då genomtänkt pacifist.

Det är precis som i boken. När trion från Whalebone Bay kommer till Sverige igen fortsätter de träffas och fortsätter slåss. Fortsätter kicka på våldet. En av de andra blev en riktig slagskämpe.

Mats Berggren har i Språkresan utgått från sina egna erfarenheter, och plussat på och dragit ifrån med författarens rätt och skyldighet. Framför allt har han anpassat upplevelserna i boken till nutid, det ska gå att känna igen sig idag, allt annat skulle hans tilltänkta framför allt unga läsare genomskåda direkt. Det är så han gör, med alla ungdomsböcker och pjäser han skriver. Han är där. Ute på skolorna, pratar i klasser och träffar ungdomar, håller skrivarverkstäder och låter dem läsa manus. För att hålla den världen och det språket levande för sitt eget skrivande. Ungdomskulturen förändras, förortsslangen måste sitta rätt.

– När jag var ung på 80-talet hade vi andra märken, andra ord. De går inte att använda. Även om själva grundhistorien ar arketypisk så ska den vara rätt tidsmässigt när den ges ut.

Södertäljeson

Mats Berggren är uppväxt i Södertälje och flyttade härifrån 1987.

Mats Berggren är uppväxt i Södertälje och flyttade härifrån 1987, och då kunde han redan försörja sig på sitt författarskap.

Två år tidigare innan hade han sagt han upp sig från Scania, där han var bakaxelväxelmontör – jo, det heter så – och därefter furnerare, en som hämtar fram grejer till andra vid monteringen. Men han sa upp sig. Från ett fast arbete, med fast lön. Han skulle skriva en bok.

– En del säger att jag var modig, men jag vet inte. Jag hade inget val. Jag hade blivit tolkig annars, säger han.

– Jag hade inga barn, bara mig själv att tänka på, jag hade sparat lite och jag skrev in mig vid universitetet på kulturvetarlinjen, som jag förresten fortfarande har tjänstledigt ifrån, och kunde ta studielån, jag sålde en del noveller.

Resultatet blev ”Orent ackord” som handlar om just Scania.

När den precis hade kommit ut var Mats Berggren inbjuden till Lunabiblioteket för att tala om sin debut. I dåvarande poesihörnan en trappa upp i biblioteket hade yta röjts och några stolsrader ställts ut. Ungefär där som Café Blå är inrymt idag. Åhörarna var eld och lågor inför ytterligare ett Södertälje-författarämne.

Rik produktion

Idag, över tjugo år senare, kan han notera en imponerande utgivning. De första på Rabén & Sjögren, numera på Alfabeta, ett förlag med många av de spännande ungdomsboksförfattarna, berättar han. Språkresan är hans femtonde bok, och fjortonde roman (den femtonde är en fotobok där han skrivit texten), den första hälften av böckerna har sin handling förlagd här i stan. Därtill har han skrivit flera pjäser. I produktionen ingår några vuxenböcker och pjäser, men mest är det ungdomar han skriver för. Han sitter också med i ALMA, Astrid Lindgren Memorial Award, som delar ut årligt pris till någon välförtjänt ungdomsförfattare i världen. Han läser kopiöst med ungdomslitteratur. Som ett sätt att hålla sig à jour.

– Och för att den är så bra. Ungdomslitteratur har i litteraturkretsar lägre status än vuxenlitteratur och en del menar att jodå, det är väl bra, då lär sig ungdomar läsa så att de klarar av den riktiga litteraturen. Men ungdomslitteratur är den riktiga.

Mats Berggren har i många år suttit med i Kulturrådet för ungdomslitteratur och under elva år recenserade han ungdomslitteratur i Aftonbladet. Han är en av de mest lästa ungdomsförfattarna och hans böcker finns i stora klassuppsättningar. Han vet med andra ord vad han håller på med.

Utveckling

Går det, i allt det här, att se sin egen litterära utveckling?

– Jodå, det kan jag nog säga. ”Orent ackord” var full av detaljer, det var min egen erfarenhet från verkstadsgolvet, den uppvisar en autenticitet i miljön som är svår att efterkomma. Men jag är säkrare idag, känner min röst, vet vilka ord som finns i mitt språk. En sak till, det var liksom mera på liv och död från början, nu är det på ett annat sätt.

– En författare läser sällan sin egen bok när den väl är skriven. Men jag säger som Tove Jansson som berättade att hon en gång hade läst en av sina berättelser långt efter att den var publicerad. ”Den känns vagt bekant”, tänkte hon, ”uppenbarligen skriven av någon som är mer begåvad än jag själv”. Jag kan känna samma sak. Det kan hända att jag bläddrar i någon av mina böcker och då tänker jag, har jag verkligen skrivit det här? Det var ju riktigt bra.

Skrivkramp

– När jag skulle skriva min tredje bok, Kalsonger med gröna älgar, tog det tvärstopp.

Men det där att lita på sin egen röst har inte alltid gällt.

– När jag skulle skriva min tredje bok, Kalsonger med gröna älgar, tog det tvärstopp. Jag insåg att jag inte kan, att jag inte har någon egen röst, att jag inte har något att berätta. Att jag hade lyckats lura alla med mina två första böcker och nu skulle jag avslöjas. Åtta, nio månader varade krampen. Men så kom jag på vad det handlade om. Jag hade inte tänkt mig in i berättelsen, inte känt igenom den ordentligt och det var det som saknades. När jag hade gjort det lossnade skrivandet och jag tyckte själv länge att det blev min bästa bok.

– Numera har jag mina metoder för att undvika skrivkramp. En är research. En gång gick jag upp till Ekdahlsstugan på Torekällberget och det räckte. En annan viktig sak är att jag försöker hålla kontakt med min egen ungdom. Komma ihåg hur det var, och ”gå ner i” den. Någon sorts självterapi och jag har utarbetat några sätt för att lyckas med det.

Delad vårdnad

Och idag lanseras alltså Språkresan. Hur känns det?

– Att vara färdig med en bok, att ha satt sista punkten och slagit av datorn och lämnat ifrån sig manuset, det är det närmaste en religiös upplevelse en icke troende kan komma, säger Mats Berggren. Det är helt enkelt fantastiskt. Men långt dessförinnan skriver jag kontrakt med förlaget och då vet jag att den är hemma.

Nästa bok finns redan i huvudet och i sommar ska den ner på papper. Den ska handla om delad vårdnad, om de barn och ungdomar som veckopendlar mellan sina olika föräldrar och som på sätt får två helt olika miljöer. I varje familj finns särskilda regelsystem, det kan vara småsaker, hur lyset ska vara på, hur man får karva i osten och liknande. De här olika regelsystemen ska barnen lära sig. Och de gör de.

– I bästa fall gör det dem vidsynta och toleranta.

Bra bok

Språkresan riktar sig till ungdomar, men kan lika väl läsas av vuxna. Som själva varit på språkresa, som ska skicka iväg sina ungdomar. Den har ett berättardriv som gör den svår att lägga ifrån sig och det gäller från första sidan. Mats Berggren lyckas dessutom, på något sätt, få till och med en äldre läsare att identifiera sig med den femtonårige huvudpersonen, se sina egna mörka sidor. Läs den!

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

4 Kommentarer till “Mats Berggrens nya”

  1. dd skriver:

    den är jätte bra bok jag har läst den och den var spännande

  2. Marie skriver:

    Välskrivet och intressant, som alltid!
    Extra roligt att få läsa om en gammal vän.