Ödehus har mycket att ge

En hundraåring till herrgård, Igelsta Gård.

Inte långt ifrån där jag bor ligger på en liten höjd, i skymundan av en luftig park, en hundraåring till herrgård. Igelsta gård. Dess yttre är trött men man kan ännu på långt håll skönja dess behag. Många gånger har jag gått förbi på hundpromenad, känt en sorg och bedrövelse över dess övergivenhet.

Jag är inte den enda som känner kärlek till vårt samhälles osynliga och övergivna platser.

Dessa ställen som är lite av det verkliga livets museer. Inte som de perfekt iordningställda museerna där man mången gång nästintill gäspat ihjäl sig. I ödehusen vaknar sinnena upp i en kalldusch, ovana syner, förnimmelser, lukter flödar över en.

En dag vågade jag mig in i ödehuset … luften där inne kändes torr, liksom livlös. En känsla av äckel som smög sig på mig. Det fanns någonting skrämmande över det hela, förfallet, kaoset, den plötsliga vildheten … Tapeter som hängde i trasor, jord på golvet, skärvor av glas här och var … Ingen annanstans i vårt välputsade samhälle finns det fysiska miljöer som så påtagligt speglar ”fula” delar av människans inre … kaos, destruktivitet … förfall, och död.

Jag tänker på Patricia Tudor-Sandahls ord i Vinter i P1, om hur illa samhället förhåller sig till det åldrade. Utan vördnad. Kanske det är behovet av vördnad inför det åldrade, en bristvara i våra liv, som lockar allt fler till ödehusen? Ett behov av kontakt med det förflutna?

En plats utan rörelse eller framåtanda. Stillhet.

Nästa gång jag klev över tröskeln luktade huset fuktigt, mögligt och unket. Jag ville spärra av näsborrarna så att husets indiskreta parfymer inte skulle ta sig in. I ett av rummens spruckna fönster fylldes en sjaskig tyllgardin utav vinden.

Spindelväv äcklar mig, men i gamla solbelysta fönsterkarmar är det riktigt vackert …

På andra sidan väggen stod mitt i allt gammalt och trött en murstock, rejäl och stadig som en trädstam. Den växte upp i det tomma, förbi takbjälkarna. Fick mig att tänka på livets obändiga vilja. Ljuset strilade tjockt in på ett uppluckrat stengolv.

Spökena gav liv åt miljön, tillsammans med de andra besökarna, även de osynliga för mina ögon. Nyfikenheten som var klarvaken. Vilka var det som hade vandaliserat? Nertill på husets mäktiga gavel stod ”2009 ….. TO SHIT” bredvid en jättelik ”tagg”, graffitikonstnärens kryptiska signatur. Varför stod kastrullen mitt på det tomma stengolvet? Varför tog livet i, kärleken till huset slut? Jag slöt ögonen en stund, försökte vara lite mindfull, och fann en brist i husets övriga rikhet. Det fanns inga ljud. Ljudlöst som i graven.

—–

Efter en lång promenad längs den överisade kanalvägen i Södertälje hittade jag idag tillbaka till ödehuset. Till min stora glädje har nu någon tagit det i anspråk. Nu skyddar ett nytt, ännu högre stängsel. Det har fått nytt friskt tegelpannetak. På stora delar av fasaden lyser träet varmt gult, medan den gamla väderbitna balkongen ännu uthärdar i väntan på sin förnyelse. Nu stundar nya tider för ödehuset, i den nya ägaren Frimurarordens sällskap.


Text och foto: Christel Rosenberg

Christel Rosenberg studerar äntligen journalistik efter otaliga folkhögskole- och universitetskurser, ett pärlband med jobb och några år utomlands. Extraknäcker som översättare. Har volontärat inom italienskt eko-jordbruk, gjort långseglats, arbetat på norsk fiskefabrik, ja och så vidare så där. Ägnade tiden som sjukskriven åt att lära sig spela cello, lite klarinett och piano. Har bott fem år i Södertälje men är lika mycket skåning, som smålänning och stockholmare, med rötter i Norge och på Österlen.

6 Kommentarer till “Ödehus har mycket att ge”

  1. christel skriver:

    För den som vill läsa mer av mig: Med hiphopen som ledstjärna, Arbetaren Zenit, 2011. Finns även på webben. 🙂

  2. Christer Eng skriver:

    Hej Christel.
    Tack för den fina texten om Igelsta Gård. Riktigt kul att läsa om dina känslor då du var inne i det öde, tomma vandaliserade huset.
    Om du fotade hur huset såg ut då så vore det väldigt intressant om man fick se dem.
    Du är välkommen att få se hur fint det blivit då vi återskapat IgelstaGård som det var 1912. Det var då Igelsta var nyrenoverat och fick sitt nuvarande utseende. Burspråket och balkongen på baksidan var då nybyggt. Jag är en av de Frimurare som spenderat många timmar och renoverat huset. Det har gett mej väldigt mycket glädje och stolthet.
    År 2012 blev Igelsta utsedd till årets renovering i Södertälje.
    Med vänliga hälsningar
    Christer Eng
    eng.c@telia.com

    • Christel Rosenberg skriver:

      Hej Christer,
      väldigt roligt höra att du uppskattade text och foto.
      Jag har tyvärr inte så mycket mer att bjuda på vad det gäller Igelsta gård, men det vore roligt att få se bilder på den nu färdiga gården.
      Jag bor själv inte längre i Södertälje men min mejl är christel.mari@live.se. Gratulerar till utnämningen!
      Bästa hälsningar
      Christel

  3. Christel skriver:

    Tack för era kommentarer Birgitta och Patricia! 🙂
    Min mejl är christel.mari@live.se
    Vänligen Christel

  4. Det är fint, det du har skrivit, tycker jag.
    Om du ger mig din mail vill jag skicka till dig en av mina Tankar för dagen (SvR P1) som jag tror du skulle gilla.
    Vänligen
    Patricia
    (Tudor-Sandahl)

  5. birgitta andersson skriver:

    Fina lilla Christel!
    Du är lika begåvad som Du är vacker – och det vill inte säga lite. Du har förmågan att ge orden otaliga dimensioner där ingenting lämnas åt slumpen. Det är en glädje att läsa vad Du skriver – och jag känner en stor tacksamhet över att jag har fått träffa Dig! Människor som Du gör livet rikare!
    All lycka!
    Birgitta