Samtiden i kulturens spegel

Finanskrisen. Globaliseringen. Arbetslösheten. Det skulle kunna vara några ledord för att beskriva vår samtid. Också större delaktighet. Större frihet. Större möjligheter för fler. Allt det här speglas i kulturen, vars förutsättningar och utveckling i hög grad påverkas av datoriseringen, och den öppna kommunikation som det digitala nätet medför.

– Samtiden syns alltid i litteraturen, menar Sara Granath litteraturvetare på Södertörns högskola i Flemingsberg, utanför Stockholm, även om den är lättare att upptäcka på håll.

– Om tio, tjugo år kan vi bättre definiera vad som var typiskt för 2010-talet, säger Sara Granath, kanske rent av att det var då vi faktiskt fortfarande läste och till med i böcker. Fotograf: Claudia Lindén

– I sin Edelcrantz förbindelser berättar till exempel Malte Person om hur viktigt kontakter och rätt kontaktnät är om man vill klättra i karriären. Helt klart en spegling av tiden. Christian Lundbergs självbiografi Yarden handlar om hur han skaffat sig skulder och, trots att han är en av den unga generationens främsta svenska poeter, tvingas ta anställning som timanställd i Malmö hamn. Hur de som redan befinner sig där, längst ner på arbetslivets botten, där marginalerna är noll, först och skoningslösast drabbas av samhällets försämrade ekonomi.

Många skriver

– Flera strömningar är tydliga. Många som skriver böcker idag är icke-författare, många av dem gör det bra dessutom. Självbiografier är inne. Sådana har funnits i alla tider, men man väntar inte längre till ålderns höst och berättar om sitt liv. Som Tage Erlander. Lars Noréns dagbok skildrar en alldeles nyligen passerad tid, och samtidigt gör han stor litteratur av den. Samma sak med Ove Knausgårds Min kamp.

– Många blandar självupplevt med påhittade historier. Man påstår att man varit med om det man skriver om. Som om vi längtar efter äkthet. Däremot lyser 70-talets rapportböcker, som Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink med sin frånvaro. Många förnekar ju faktiskt att vi har ett klassamhälle.

– I stället ser vi nu en flod av så kallad bekännelselitteratur, där särskilt kvinnor skriver om sig själva på ett väldigt personligt plan. Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, är en av dem. Det är någon sorts gränslöshet som kan sägas spegla den skenbara öppenheten i samhället, vi har inga hemligheter längre.

– En företeelse som Poetry slam, som nu har några år på nacken, tyder på vårt behov av muntlighet och direktkontakt i en alltmer digitaliserad värld.

Från Södertälje kommuns skrivarläger 2010.

Icke-teman

– Litteraturen speglar också nuet genom det den inte visar, fortsätter Sara Granath.

– Det drabbade tidigare homosexuella. De fanns visserligen med, men då som något underligt. I filmer måste de dö eftersom det inte fanns någon lösning på deras situation. Därefter kom en rad komma ut-historier och nu är temat normaliserat, nu förekommer homosexuella i litteraturen som vilka andra personer som helst.

Idag är Sveriges inställning till Hitlertyskland ett icke-tema. De flesta svenskar tror att vi var på det godas sida och därför väcker varje ny bok i ämnet stort rabalder. Likaså invandrare, som omskrivs som en homogen grupp, när de naturligtvis i stället är turkar, iranier, somalier eller vad det kan vara.

Teatern

– Dilemmat att få syn på samtiden medan den pågår är ännu tydligare på teatern, säger Sara Granath som också är teaterkritiker. Undantaget stå upp-komiken, som direkt kan spegla dagsaktuella fenomen, det som enbart revyerna gjorde förr. Och så Lars Norén, som får oss att se samtiden genom de familjedramer han skildrar.

– Så sent som på 1970-talet var teatern inflytelserik, speglade samhället och tog direkt del i utvecklingen. Men i konkurrens med andra medier, har teatern tappat sin position i medielandskapet och skakar inte om som tidigare. Nu visas mycket ren underhållning. Eller gamla pjäser i modern tappning, med nån sorts vilja att sudda ut skillnader över tid och att försöka visa att allt är sig likt. Vilket det förstås inte är.

Repetition med en av STA:s ungdomsgrupper.

Delaktighet

Martin Nyström, musik- och scenkonstrecensent på Dagens Nyheter, menar också att de stora dragen och trenderna i kulturen bättre speglar samtiden än enskilda texter, eller för den del också teman.

– Fast tecknen på motsatsen bara blir värre och värre, utgör kulturlivet en motståndsrörelse mot dagens narcissistiska självfixering, menar han. Den rörelsen tog sin början efter andra världskriget och utmanar själva konstbegreppet, vill tipparhierarkierna över ända och söker framför allt delaktighet.

– Konsten letar sig nu ur sina institutioner, ramar, sina former för att möta publiken. Under dans- och teaterfestivalen i Göteborg för några år sedan visades Gob Squad’s Kitchen You’ve never had it so good, där ett par av skådespelarna kommer i konflikt med varandra. Nä, nu är jag inte med längre, säger en av dem och sätter sig i salongen, där resten av ensemblen då försöker hitta en ersättare. När föreställningen är slut, har publik och ensemble bytt plats och publiken har, med anvisningar, kunnat fortsätta spelet på scen.

River gränserna

– Konsten kliver över det traditionella diket mellan den passive åskådaren och den store konstnären. Vi kommer aldrig att få någon mer Ingemar Bergman, ingen ny Strawinsky eller Beethoven, utan allt intressant som leder framåt går i delaktighetens riktning. Både i opera, dans, övrig scenkonst och musik.

Föreställningen "Köpmannens kontrakt" på Dramaten. Foto: Roger Stenberg

Köpmannens kontrakt som Dramaten satte upp i september, kan vara ett exempel. Pjäsen baserar sig på nobelpristagaren Elfriede Jelineks texter om finanskrisen, där tillväxt och tron på pengar överskuggar allt. En kaotisk pjäs, där publiken blir både åskådare och medaktörer, medlöpare och iakttagare i jakten på det arbetande kapitalet, som ingen hittar.

Beethovens 5:a

– Kompisitören Anders Hultqvist, fortsätter Martin Nyström, han gjorde härförleden en nyuppsättning av Beethovens 5:a i Göteborg. Han hade skrivit om den, möblerat om så den omisskänliga pampiga början hamnat i skymundan långt bak i stycket. Mycket hade han helt sonika strukit. En regissör har alltid kunnat sätta upp ett teaterstycke efter eget huvud, men inom musiken har partituret hittills betraktats som Gud. Får man göra så, är den fråga Anders Hultqvist ställde, och samtidigt svarade på.

– Publiken var väldigt koncentrerad, berättar Martin Nyström, ingen har gjort nåt sånt tidigare. Poängen är ju att överlåta åt publiken att tänka själv, att fortsätta själv, att det oavslutade inte är farligt.

– John Cage måste nämnas, särskilt hans musikstycke 433 från 90-talet, som varit banbrytande. Han låter pianisten sitta framför sitt piano i dryga halvtimmen utan att spela en enda ton. I stället får tystnaden åhöraren att höra andra ljud, de som ständigt omger oss.

I Oslos hamn tronar operahuset byggd i vit marmor.

Oslos opera

– Den här attityden, där konstnären söker dialog med publiken, är en viktigare spegling av samtiden än att musiken låter på något visst sätt, upprepar han.

60- och 70-talet med sina undervisande musiktexter är exempel på precis motsatsen. Artisten ställde sig ovanför åhörarna och undervisade. Den enda som har överlevt den eran är Bob Dylan, som har kämpat hela sitt liv mot positionen på den piedestal som andra velat placera honom på.

– Just delaktighet utnyttjade Snöhetta, arkitektbyrån som ritade det nya operahuset i Oslo. De ville få varenda by i landet att känna att huset också var deras. De kom på en enkel devis: Det du inte kan gå på kommer du aldrig att kalla för ditt eget. Taket kan man faktiskt gå på, ska man gå på. Det är byggt i vit marmor, när man kliver ombord så tror man att man är på en jättelik piazza, eller ett fjäll. Du behöver aldrig ha intresserat dig för opera eller balett, men du kan ha picknick med familjen när som helst på operataket, en öppen plats, inga stängsel, inga vakter. Återigen öppenhet, delaktighet, mötet, dialogen.

Filmen

Samma sak med filmen, säger Martin Nyström. Den som med sina storfilmer på biograferna har tappat inflytande. Idag gör miljoner tioåringar egna filmer och lägger ut dem på nätet. På nya sätt. Där avståndet från det traditionella är den gemensamma nämnaren. Regissören Ruben Östlund gjorde samma sak i sin De ofrivilliga som kom 2008, en film som såg ut att vara dokumentär men inte var det. Han ställde kameran fast på ett ställe och lät någonting passera, som han då naturligtvis hade arrangerat. Åskådaren hamnade plötsligt på samma gata. Det handlar ånyo om delaktighet. Att utmana konstnärligheten, det dramaturgiska filtret och riva hierarkierna.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund ( där inte annat anges).

Texten har också i något omarbetad form publicerats i tidningen Verdandisten nov 2011.

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

Lämna en kommentar