Teaterfotografen

Bilder mitt i steget

Hon har kanske inte dansat med de stora, men hon har fotograferat dem dansande, agerande, sjungande: Cramérbaletten, Inga Tidblad, Birgit Cullberg, Anders Ek, Jarl Kulle, Lena Nyman … Under 30 år var hon husfotograf på Dramaten. Möt Järnabon Beata Bergström, snart 90.

Att rista med ljus*

Beata ringer strax innan vi åker. Hon undrar om vi ska komma, när det regnar så. Hon hade föredragit sol.

– Ljuset blir så vackert inne då.

Men vi åker ändå och hittar snart fram till det stora, röda hus där hon hyr en liten lägenhet. Hon är just på väg till brevlådan med en skidstav som stöd för benet hon inte riktigt kan lita på. Men att hon fyller 90 om någon månad, det kan man inte tro.

Kolleger

Vi slår oss ner i hennes kök, där hon bjuder på kaffe och innan jag hinner ens tänka ut en passande inledningsfråga, vänder hon sig till Göran, fotografen och säger:

– Nu ska jag först titta på din kamera.

Och han visar och förklarar och de två fotograferna börjar prata brännvidd, skärpedjup, framkallartemperatur och annat som jag vet hör fotografin till, men som jag aldrig förstått. De får en speciell kontakt direkt. De är ju inte bara kolleger. Han är också en beundrare av hennes verk.

Men Beata Bergström, den legendariska teaterfotografen, fotograferar inte längre.

– Jag har inte råd, säger hon. Jag har inget mörkrum och pensionen räcker inte till sådana extravaganser som att lämna till kopiering.

Glansperioden

– 1960-talet var min glansperiod, säger hon. Då var jag 40 år och i toppform.

När hon säger det låter det varken skrytsamt eller storvulet. Bara konstaterande.

Jag har träffat henne tidigare, för kanske 30 år sedan och hon är sig mycket lik. Samma forskande öga, samma eftertänksamhet i svaren, samma mörka, klangfulla röst. Och samma tjuvflicksleende som då.

Orsaken till att hon började lära sig fotografering heter Stefan och är 60 år nu.

– Han var knappt ett år när jag började.

Många av Beata Bergströms naturbilder har något abstrakt över sig mitt i det konkreta.

Obetald elev

Fotoskola var hon för gammal för som 30-åring, så hon började som obetald elev hos fotografen Lars Björk i Stockholm.

– Där fick jag lära mig att retuschera bort tusen miljoner dammkorn, så jag började på en bildbyrå i stället och fick lära mig allt om kopiering.

Senare blev hon elev hos fotografen Sten Didrik Bellander.

– Där handlade det om ateljéfoto och det var inget jag ville fortsätta med … ville och ville … nja … jag visste väl egentligen inte vad jag ville.

Men dans hade alltid intresserat henne. Hon fotograferade en del dansföreställningar med Cramérbaletten.

– Ivo Cramér var den första som gav mig ett uppdrag. En härlig början!

– Lär dig fotografera dans! säger hon och vänder sig direkt till vår praktikant Alice.

– Det är biljetten till nästan allt inom fotografi.

Sina dansbilder visade Beata för väninnan Anna Greta Ståhle, som 1954 var teaterrecensent på Dagens Nyheter. Anna Greta visade bilderna för sin chef och sedan blev det Beata som fotograferade den reportageserie som DN gjorde om Dramaten då. Den första uppsättningen hon fotograferade var Aischylos´ Orestien i regi av Olof Molander och med Anders Ek i en av de bärande rollerna.

Nydanande

När man läser om Beata Bergström framhålls särskilt hennes nydanande av teaterfotografin.

Hennes bilder är långt utöver en dokumentaion av nedlagda föreställningar och skådespelare som är borta – de är synnerligen levande konstverk i sig, bråkdelar av sekunder som har fångats i flykten och som lever vidare på sina alldeles egna villkor. Teaterkonsten lever i hennes bilder.” (Calle Pauli i DN 30 augusti 2003).

Tidigare hade fotografen stått ute i salongen med skynke över huvudet och kameran på stativ. Beata rörde sig över hela teatern.

Vande sig

– Ingen hade fotograferat under föreställningarna, utan bara när ridån hade gått ner och alla skådespelare helst ville gå hem. Ett par regissörer sa ifrån och för dem fick jag arrangera bilder, men ingen annan gruffade över mitt arbetssätt. Skådespelarna vande sig. Till slut såg de mig inte.

… Beata Bergström bröt mot konventioner och stelnade attityder. Hon var besatt av ögonblicket. Hon vägrade förneka det. Hon fotograferade det. Hon fotograferade skådespelarna i aktion … hon fanns runt oss, bland oss, i oss och registrerade och tolkade i total lojalitet mot ögonblicket.” (Erland Josephson).

– Ja, jag visste ju inte av annat än hur jag brukade jobba med min kamera. Att det var nydanande kunde inte jag hjälpa.

Nej, hon försöker verkligen inte ta åt sig någon ära utan börjar försvara sina föregångare med att de arbetade under andra förhållanden med tunga, otympliga kameror. Det var lättare för henne att röra sig på scenen med sin lilla Leica.

I väntan på Godot dramaten 1966. Regi Jackie Söderman. Jan-Olof Strandberg, Ernst-Hugo Järegård.

För korta rullar

I början arbetade hon faktiskt själv med mellanformatskameror som Rolleiflex och Hasselblad där negativen är 6×6 cm.

– Men de hade för korta rullar, så jag bytte till småbild och gick över till Leica.

Hennes arbete började inte i själva fotograferandet. Hon var med på repetitioner och förde anteckningar. Läste manus förstås.

– Man lärde känna skådespelarna. Vi åt lunch tilllsammans och blev som en familj som man sedan skilde sig från. Tills man hittade en ny.

Visst hade hon kritiker också.

– Tidningarna! utbrister hon. Åh vilka svarta bilder! De här kan vi inte trycka”, sa de.

Det var hektiskt. Fotografering en vecka före premiären och alla bilder skulle vara färdiga till genrepet.

– Men jag hade hjälpare, pryor, berättar hon. Flera av dem gick vidare som fotografer. Jag vill särskilt nämna Martin Skoog, som tog över Orionteaterns fotografering.

I Stockholm bodde hon i 45 år, på olika ställen. Ibland hade hon mörkrum hemma, ibland hyrde hon lokal.

Bara frilans

Beata har aldrig varit anställd utan har arbetat som frilansfotograf hela tiden.

– Och det är jag glad för. Jag har ju rättigheten till alla mina bilder.

Ett fiskarpar från 1960-talets Bohuslän - en av bilderna ur sommarens utställning på Råssö.

Abstrakta temperamålningar som bygger på teckningar av klippor som Beata Bergström gör vid sitt sommarställe i norra Bohuslän.

Och hon ställer fortfarande ut. I sommar bilder på Bohusfiskare i en utställning på Råssö söder om Strömstad, där hon bor på somrarna. I höst ställer hon ut i Orrsätra utanför Järna. Under våren har hon visat en del av sitt måleri på åsgatan 2 kaffebar, också i Järna. Numera sker hennes bildskapande med färg på duk.

Bokprojekt

Dessutom håller hon på med ett bokprojekt, som hon hoppas ska höja statusen på teaterfotografin, som inte står så högt i kurs i fotokretsar. Hon vill också lyfta fram regissören Alf Sjöberg, som hon arbetat mycket med.

– Min sondotter Agnes är projektledare och vi har redan författare, designer, förlag och fotograf. Nu håller vi på och jagar pengar, söker i fonder och så. Förlagen ger inte ut om man inte ordnar finansieringen.

Hon har givit ut en bok tidigare ”Teater – ögonblickets konst fångad i bilder”, men den blev en stor besvikelse.

– Det var ett fruktansvärt dåligt tryck. Jag visste inte att man måste stå bredvid tryckpressen för att få det som man vill ha det. Det bästa med den boken är förordet av Erland Josephson.

När jag en tid efteråt berättar för min bror – en sedan ungdomen hängiven amatörfotograf – att jag träffat Beata Bergström, blir han alldeles lyrisk:

–  Ljuset. Det där ljuset i hennes bilder…

* fotografi:  modern bildning av grek. fos(genitiv fotos) ljus och grafein skriva, rista

Böcker:

Beata Bergström: Tio år med Dramaten, Nordisk Rotogravyr 1964

Beata Bergström, Knut Hagberg: I Arontorp där blommar en ros, Nordisk Rotogravyr 1965

Beata Bergström: TEATER ögonblickets konst, fångad i bilder, Natur och Kultur1976

Kjell Arman, Beata Bergström: Dynamiken i det levande, Kosmos Förlag 1976

Beatas livselixir

Sedan hon flyttade ut till Järna har Beata samlat läkeörter. Går ut och plockar en solig förmiddag, när örterna är som nyttigast. Ansar sedan och torkar till te.

Här ett recept:

  • gullviva
  • körvel
  • daggkåpa
  • nässla
  • svartvinbärsblad
  • maskrosblad

Får sjuda upp i vatten, bara sjuda, aldrig koka och får sedan stå och dra. Sila och drick sedan detta te, som innehåller mineral, salter och eteriska oljor.

–  Just de här, vårens första, de som har jobbat hela vintern för att samla allt det som behövs för att överleva, ger det allra bästa elixiret.

– ”De öppnar alla vinterns förstelnade kärl” citerar hon och tillägger:

– Det är nog ingen som vet att någon har sagt det.

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Rannsakningen Dramaten 1966 i regi av Ingmar Bergman. Erland Josephson, Anders Ek, Ingmar Bergman.

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.

2 Kommentarer till “Teaterfotografen”

  1. […] tillika — så missa inte videodokumentären som visas. Även de här artiklarna i SvD och Kulturdelen (lokal blaska för Södertälje) rekommenderas. ← utopi och verklighet […]

    • Barbro Larsson skriver:

      Hoppas det här går till dig, Beata.
      Jag blev så glad av att se din nya fotobok. Att jag har funnits på teatern gång och kan visa mina barnbarn bilderna… även om inte alla kan känna igen mig
      – åren har gått.
      Tack kära Beata Barbro

Trackbacks

  1. beata bergström | the ethereal kiosk