Varför inte gratis vid behov?

Har varit på besök i ett civiliserat land. Ett land, som till skillnad från Sverige ser till grundläggande mänskliga behov. Redan vid tidigare besök har jag noterat detta, men nu känner jag också behov att ta till orda. För vart man sig i detta utlandet vänder, så nog katten finns en allmän toalett tillhands, när man behöver. OCH GRATIS.

I staden jag besökt finns ett antal stora parker och i varje sådan finns ett litet stenhus i något hörn med 6 – 10 toaletter, män för sig , kvinnor för sig. Kanske inte lika rent och snyggt som på restauranger och i varuhus, men absolut inte äckligt. Också järnvägsstationen har toaletter ( och en VÄNTSAL! Och då har Cambridge ändå inte många minusgrader om året).

För en stundtals nödig Södertäljebo – och kom inte och säg att jag är ensam! – är det rena paradiset att komma till denna stad i detta land. I Södertälje kan man lätt räkna dem alla, de allmänna toaletter jag mött.

En dag besökte jag det stora varuhuset i Cambridge, John Lewis. Det är jättestort. Som en hel galleria – eller fler med Södertäljemått – kanske sisådär fyra gånger så stort som varuhuset Kringlan. John Lewis’ toalett ståtar med inte mindre än 14 toalettbås på damsidan, 7 handfat och 3 torkahänderapparater. Papper i alla bås. Rent och snyggt. Vad det kostade? Ingenting. Inte en penny.

Förra året bevistade jag i samma land ett bensinstations-jourbutiks-köpahamburgare-ställe. Ett stort ställe, javisst. Men ni skulle ha sett mänskilga-behov-inrättningen! Jag kan som vanligt bara uttala mig om den kvinnliga delen, men den tar också guldet i Toa-VM. Där mötte mig i en labyrint av gångar, bås efter bås efter bås, kanske 20 eller fler toaletter. Där fanns också mängder av handfat i olika höjder över golvet, handikappanpassat och barnvänligt. Och rent! Skinande rent. Och papper i alla bås. (Inget behov av att springa runt och leta i grannbåsen, rota i handväskan efter en pappersnäsduk, en gammal servett, ett kvitto, vad som helst!) Nej, här fanns allt man kan behöva vid behov. Hur märkligt det än kan te sig för en Södertäljebo, för en svensk, så måste det ligga till så att någon människa går och tittar till toaletterna med jämna mellanrum under dagen. Har jag redan använt ordet paradis?

Södertäljes stolthet i varuhusklassen, Kringlan, har vad jag vet 1 säger 1 allmän toalett och att gå dit kostar 5 SEK. När den är sönder finns ingen toalett, förrän a)någon har tittat till den, b)sett att den är sönder och c)någon lagat den.

Fina restauranger har ibland fina toaletter. Den argentinska jag bevistade i Richmond vid mitt Englandsbesök, hade en oerhört exklusiv en. Inte så stor. Bara 3 bås, men hela utrymmet var i skinande ren svart marmor och med tre ljusgula keramikskålar till handfat. På restaurangsidan kan det faktiskt vara bättre ställt även i Sverige och Södertälje. Telgia Salonger på Torekällberget har t ex en mycket stilig och innehållsrik damtoalett.

Länge, länge har jag funderat över varför Sverige har en så njugg inställning till toaletter i allmänhet och till allmänna sådana i synnerhet. Min teori är att orsaken är ett förnekande. Vi försöker helt enkelt förneka att det finns mänskliga naturbehov. Ja, så långt har det gått, att det snart finns fler papperskorgar för hundbajs – ibland t o m inklusive gratis påsar – än det finns allmänna människotoaletter. (Då har jag ändå inte räknat in rastgårdarna).

Bejakandet av mänskliga naturbehov finns nu inte bara i Storbritannien utan även i några andra länder jag besökt. I Havanna använde jag ett antal allmänna toaletter, men där fick man betala för papperet, eftersom Kuba har ont om sådant på grund av handelsembargo och fattigdom.

Jag tycker det känns futtigt, att ett rikt land som Sverige inte ens siktar mot en utrikes toalettnivå: gott om allmänna, snygga, funktionsdugliga bekvämlighetsinrättningar, varhelst man har behov för dem. OCH GRATIS!

Och här känner jag behov av att citera Werner von Heidenstams ord vid förra sekelskiftets rösträttsdebatt:

Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.”

Text och foto: Margareta Lithén

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.

1 kommentar till “Varför inte gratis vid behov?”

  1. Roland Cox skriver:

    Skitbra, Margareta. Jag kan bara instämma.