Annika Östberg på Castor

Annika Östberg läser texter på Castor

Words of Realness. Det är namnet på det kör- och orkesterverk som Enhörnakören gett sig i kast med. Uppförandet sker med två föreställningar den 11 november, på Castor vid Marenplan i Södertälje. Det speciella med stycket är att den baserar sig på texter skrivna av Spoon Jackson, livstidsdömd fånge i USA, utan möjlighet ens till permissioner.

Han skriver dikter och de ingår i föreställningen och ska läsas av Annika Östberg, kvinnan som satt 28 år i amerikanskt fängelse innan hon kunde avtjäna sista tiden av sitt straff i Sverige, och som numera bor på Basta i Nykvarn.

Möte i foajén

Vi träffade henne tidigare idag, tillsammans med Helena Cronholm, Enhörnakörens ledare, tillika solist vid uppförandet. Det skedde i Castors foajé och vi, det var vi på Kulturdelen, Länstidningen och SödertäljePosten, hela den lokala pressen med andra ord.

Kraftfull är det första intrycket jag får av Annika Östberg. Välformulerad, lyssnande. Hon verkar väldigt målmedveten och lugn, trots att frågorna ramlar över henne.

Men först några ord om Spoon Jackson och Words of Realness. Spoon, som han kallas, är från Kalifornien. Han dömdes som sjuttonåring till livstids fängelse utan möjlighet till permission, för knivmord. Dömd av en helvit jury, själv är han svart, och många av medlemmarna i juryn var dessutom offrets anhöriga. Han sitter på Folsom Prison i Kalifornien och det har han gjort i 35 år. Han föddes som nummer tretton i en brödraskara om femton och när han hamnade i fängelset kunde han knappt läsa. Det är det många av hans medfångar som heller inte kan. Men med hjälp av en mentor och programmet Arts in correction, en satsning på kultur för att få fångar att utvecklas, lyckades han lyfta blicken. Han erövrade språket, lånade böcker och började så småningom själv skriva, bland annat poesi. Som ett sätt att upprätthålla sin mänsklighet och värdighet.

Tonsatte

Dikterna fick Stefan Säfström, dåvarande ledare för Kistakören Järva röster, syn på och tonsatte dem. Det är han som ska dirigera i Södertälje och flera av medlemmarna i Järva röster kommer att vara med. En gång när de framförde verket i Kista satt Helena Cronholm i publiken och blev helt tagen. Den där skulle jag vilja göra med Enhörnakören, tänkte hon och 2009 började de repetera. Det låter som en hemskt lång tid fram till nu och det är det, men musiken är också väldigt svår.

– Absolut inte att lyssna på, snarare tvärtom, betonar hon, men att sjunga. Jag är så fascinerad över kören, att de inte har strypt mig flera gånger om, för det här är en utmaning som heter duga.

2009 – det var samma år som Annika Östberg kom till Sverige, som hon ”kom hem” som hon själv säger.

Under den här tiden har Helena Cronholm många gånger tänkt, att det skulle vara otroligt roligt om just Annika Östberg ville vara med och recitera Spoons dikter, som ju ingår i orkesterverket. Men, nej, hon är säkert för upptagen, tänkte hon och så fick det hela bero. Ända tills de råkade stöta på varandra i Enhörna kyrka och Helena Cronholm frågade. Och Annika Östberg sa ja.

Ville ha närheten

– De var inte som affischnamn jag ville ha dig med, säger hon till Annika Östberg, utan för att du delar Spoons erfarenhet och vet vad det innebär att sitta internerad länge.

– Ja, det är sant, säger Annika Östbeg och sveper med blicken ut genom fönstren mot Marenplan och de förbipasserande som inte har en aning om samtalet några meter från dem.

Om hur det är att dagligen förnedras, att behöva be om självklara saker som att få gå på toaletten och behöva vänta i flera timmar för att vakten vill demonstrera sin makt. Om hur det känns att ibland vilja stänga till och med världen utanför ute, för att man inte orkar. Om den hårda, tuffa och cyniska fängelsevärlden. Om utsattheten. Om att vara förpassad till Never-never-land, som hon kallar miljön som vi andra som befinner oss utanför murarna helst vill slippa höra talas om.

– Men ingen vaknar en morgon och säger att idag ska jag bli heroinist, poängterar Annika Östberg, det är en glidande och lång process. Och den beror på en mängd olika saker.

– Svensk kriminalvård är, såvitt jag förstår, tusen gånger humanare än den amerikanska, ändå hör jag samma sak här som i USA, de där rösterna som tycker att de som sitter inne har det för bra, att de får för bra mat och att de lever lyxliv. Hårdare tag, upprepar rösterna och de skrämmer mig.

Dikter

Annika Östberg skriver själv, precis som Spoon. Dagböcker, kortare berättelser om händelser i sitt liv. En bok om sitt liv har hon också gjort.

– Och så en massa dåliga dikter, skrattar hon medan kamerorna rasslar där i foajén.

Läst har hon alltid gjort.

– Jag fick tidigt ögonen på Edgar Allan Poe och blev helt fascinerad. Det är kanske hans förtjänst att jag inte bara läser innehållet utan också märker hur boken är uppbyggd, det är spännande. Jag gick en kurs i skrivande och fick tillbaka alla mina texter fullsmockade med röda anmärkningar, kommatecken som skulle flyttas, stavning som jag missat. Om jag skulle ha lytt min lärares råd skulle jag inte ha skrivit en stavelse mer. Men så fick jag vara med i en kurs i Creative writing och det var något helt annat. Jag vill beröra, vill att du som läsare ska vara där med mig, känna. Det är det som är det viktigaste.

Minst två böcker läste hon alltid samtidigt under sin tid i fängelset. Sen hon kom hem har hon inte hunnit så många, hon är fullt upptagen med föreläsningar och så kämpar hon för hundar på fängelser.

Annika Östberg och Helena Cronholm inledde sitt samarbete efter att ha stött ihop i Enhörna kyrka.

Hundar i fängelset

– Jag har många människor med mig och jag vet vad jag pratar om, hundar i den miljön gör underverk. Men i alla fall, de två böcker jag alltid hade på gång var dels en som jag ville läsa och dels en som nog skulle kunna vara bra för mig. Sådant som jag ville kunna säga, den har jag också läst, Krig och fred till exempel, säger hon och grimaserar.

Spoon Jackson känner hon inte personligen, har inte träffat honom, men nu när hon ska framföra hans texter har hon skrivit till honom och berättat det.

– Av respekt, säger hon. Men jag har inte fått något svar än. Förväntar mig det kanske inte heller.

Och så förklarar hon hur det är, att man som internerad i ett strängt system liksom kan stänga ute verkligheten utanför murarna så till den milda grad att det kostar väldigt mycket energi att ens hålla en korrespondens vid liv.

Ljud och lukter

– Jag känner så väl igen det han berättar. Allting kommer tillbaka. Lukterna, ljuden. Solen som letar sig in som en strimma genom fönstret. Jag känner också igen mig i honom, en människa som ändå har tagit sig över staketet, trots att han sitter där han sitter, och lyckats behålla sin mänsklighet med ordens hjälp. För mig var det samma sak. Jag knäcktes inte. Jag får ofta frågan varför jag inte är bitter, det var ändå 28 år av livet. Men jag tog mig också ut långt innan jag släpptes, tack vare böckerna och skrivandet. Och tack vare att jag kämpade. Jag var ordförande i fångarnas förtroenderåd och hade många duster med fängelsedirektören, det ska du veta. Om tandkräm, rätten att ha färgade trosor. Småsaker, men nog så viktiga.

– Jag var inte rädd, men balanserade på gränsen till isolering många gånger. Men jag visste att de hade ögonen på mig, jag var lite känd så jag kunde inte bara försvinna en dag.

– När man sitter inne, fortsätter Annika Östberg, är det yttre inte viktigt, vi har likadana kläder, bor på samma sätt, lever under samma omständigheter, vi är inte rika – jag har förresten inte träffat på en enda rik intern, det är inte de som sitter inne. Nej, det är annat som räknas, det gäller att våga vara sig själv, rak och tydlig, då blir man sedd som individ.

Inte bitter

– Nej, jag är inte bitter, upprepar hon. Jag har levt ett otroligt rikt liv. Jag har en stark tro som har hjälpt mig. Jag hade ett stort kontaktnät och vi kämpade tillsammans jag och mina medsystrar.

Dem talar Annika Östberg med värme och jo, hon saknar dem. – De var min familj. Det är värre med Spoon, manliga fångar flyttas ofta och det försvårar den nära vänskapen.

Den 11 november är det alltså dags att stå på scen, Första gången för Annika Östbergs del med någon annans verk. – Det ska bli väldigt roligt, säger hon.

Att det blev Castor är ingen tillfällighet.

– Vi vill ha närheten på scenen, det ska vara nära och naket, säger Helena Cronholm.

Förställningarna börjar dels klockan 15 och dels klockan 19. Läs mer om konserten här. Biljetter köps via ticnet eller vid entrén.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Framförandet kommer att följas av ett samtal den 25 november i St Ragnhilds kyrka, med två diakoner, och då ska det handla om varför så många internerade vill byta ut fängelset mot klosterlivet.

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

6 Kommentarer till “Annika Östberg på Castor”

  1. Alma Taawo skriver:

    Här hittar ni Enhörnakörens hemsida dör det också finns länk till att köpa biljetter till Words of Realness på söndag kl 15 och 19. Man kan också köpa biljetter i entrén på söndag. http://enhornakoren.se/

  2. Bodil Ljung skriver:

    Tack för en mycket fin artikel om konserten och om verket. Vill understryka att Helena är den som gjort instuderingen av detta svårsjungna, lättlyssnade verk och att hon lyft kören till oanade höjder! Hoppas bara att det kommer att höras på söndag. Det ska bli så spännande att samarbeta med alla dessa fantastiska människor som gör helheten till något större än summan av delarna. Att få göra verket tillsammans med kompositören, som andra kör i världen, helt outstanding för min del.

  3. Cay Löwquist skriver:

    Hej Ingrid!
    Mycket stämningsfull och fint skriven intervju.
    Bara en liten reaktion/kommentar från mig.
    Vår kör (Enhörnakören) är en förening/folkrörelse,
    som jobbar ideellt och kollektivt, med en demo-kratiskt fungerande styrelse och stor vi-anda.
    Jag tycker därför att Helenas uttryck:
    ”Det här skulle jag vilja göra i min kör” känns lite okänsligt och malplacerat i sammanhanget.

    I övrigt är jag glad för att Kulturdelen.nu finns, som en värdefullt och viktig resurs i och för Södertäljes kulturliv.
    Kämpa vidare, Ingrid!

    Kram!
    Cay Löwquist

    • Ingrid Sjökvist skriver:

      Tack för kommentaren, du har helt rätt, jag vet ju det. Jag ändrar i texten och hoppas att senare läsare inte ska behöva leta ihjäl sig efter det som om en liten stund inte finns.

    • Solveig Hell skriver:

      Hej. Jag tycker också att det är en fin intervju och till skillnad från dig Cay tycker jag inte att det är okänsligt att skriva ”min” kör. Hon var ju där som individ och beskriver en känsla hon har. -den kan omfattas av många men är hennes upplevelse, som hon sedan har inspirerat oss till att dela. Alla i ett kollektiv eller folkrörelser är egna individer. Det är det som är så fint. Så invordnar vi oss i rörelsen eller kollektivet och värnar om den/det.
      Underbart
      Solveig

Trackbacks

  1. Fin artikel om Annika Östberg och Helena Cronholm | Enhörnakören

Lämna en kommentar