Benke och kulturvänstern

Oktoberteaterns ledare Ninne Olsson.

Bengt Ohlsson, kulturskribent i DN,  gjorde ett uppmärksammat angrepp på kulturvänstern för en vecka sen. Det gällde ombyggnaden av Slussen och ett upprop som en rad kulturkändisar med Benny Andersson i spetsen tagit initiativ till.  Bengt Ohlsson fick en hel förstasida plus två hela uppslag i landets mäktigaste tidning för att ge utlopp för sin irritation och ilska i en fråga som berör kanske en mikroskopisk del av Sveriges befolkning. Varför får frågan om Slussens ombyggnad såna dimensioner i media i en tid av uppsagda Saabanställda och Caremaoffer? Först teve-eken och nu Slussen,  där alla redaktörerna antagligen cyklar runt varje dag! Jag vet inte om Bengt Ohlsson cyklar runt i sin stad eller i vilka områden han rastar sin hund men ibland har det hänt att han gått på teater.

För flera år sen. Han skrev då en upprörd artikel och frågade varför det inte fanns några invandrare på teaterscenerna. Eftersom Oktoberteatern just hade en megasuccé med West Side Story som uppmärksammades  för sin multietniska unga amatörensemble, en föreställning som fick bland andra DN:s recensent att jubla – klippte jag ut recensionen och skickade  honom plus en resebeskrivning – pendeltåg Stockholm C –Södertälje C 40 min. Jag fick aldrig nåt svar.

Ytterligare några år senare kom han faktiskt till teatern. Brita Leijon var  demokratiminister och ville göra ett besök i Södertälje. Bengt O hängde på för att skriva ett reportage om henne.

Vi visade ett avsnitt ur föreställningen Bouncers! och en grupp syrianska kvinnor bjöd på hembakta kakor medan representanter för kommunen berättade vad som var på gång i Södertälje. Benke stod i ett hörn av foajén och bet i en baklava och vi växlade några ord. Sen försvann han i en taxi med Brita och säkerhetsvakter och någon vecka senare kom en artikel.

Där skrev han att han hade varit i Södertälje. Han hade sett bitar ur en föreställning som var ”överraskande bra” och hört syrianska kvinnor och politiker och en konstnärlig ledare tala om sin kommun med värme och engagemang.

Han uttryckte stor häpnad.

Dels för att han själv tagit sej till Södertälje.

Dels för att det fanns en teater där som gjorde nåt bra.

Men framför allt för att ha träffat människor därute som glödde, brann och var stolta över nånting. Det var som om han hade varit på zoo.

Det sorgliga i vår tid är att den styrs av människor – både inom media och politiken – som gjort begränsningen till en dygd. Inom politiken är det täbyperspektivet som gäller och det är medelklassväljaren i storstadsregionen som är föremål för alla väljarbarometrars intresse.

På kultursidorna och i SVT är fokus på Stockholms kulturliv och -politik medan man lämnar det övriga landet därhän. Världen har aldrig varit så stor som nu och samtidigt så liten.

På kulturvänsterns tid var uppdraget att spränga just dom gränser som reserverade kulturen för en liten klick välbetalda.

Därför åkte man ut på arbetsplatser, på gator och torg, på fängelser, på skolor och daghem, sjukhus för att hitta en ny publik. Kommuner och regioner byggde nya bibliotek, avsatte medel för teatrar och musikhus och turnéerna gick från Arjeplog till Ystad. Man ville hitta nya vägar,  former och ett nytt språk. Det bästa av detta resulterade i en helt ny syn på barnteater som fick internationellt genomslag.

Kulturvänstern var en brokig samling som skingrades lika fort. Många hamnade på dom kulturinstitutioner som man så hett kritiserade men vitaliserade samtidigt hela kulturlivet.  Idag finns den inte kvar annat än som ett gammalt hjärnspöke hos vissa debattörer.

Men i en tid när underhållningsindustrin käkar upp det mesta av våra barns och ungdomars lust och fantasi är det ändå viktigt att konstnärer står upp för en kultur som vill ge djupare och större  dimensioner i tillvaron.

Det är inget att raljera över eller håna som Bengt Ohlsson gör när han proklamerar att han hellre föredrar att ”gilla läget”.

Hade Strindberg levt hade han tagit honom i örat.

Text: Ninne Olsson. Följ gärna hennes egen blogg också!

Foto: Olof Näslund

Född i Helsingborg, journalist, studentteater i Umeå och Lund, doktorand vid Drama-Teater-Filminstutionen i Lund, bildade Musikteatergruppen Oktober, ”Sven Klangs Kvintett” blev ett genombrott, deltog som manusförfattare i Tältprojektet, teatern värvades till Södertälje 1978, extraknäckade på Unga Klara och Dramatiska Institutet som dramaturg, har skrivit och regisserat ett trettiotal pjäser för Oktoberteatern och är speciellt intresserad av hur musik och mångkultur kan förnya teatern.

5 Kommentarer till “Benke och kulturvänstern”

    • axel segerström skriver:

      … ÄNTLIGEN BLEV DET SATT PÅ PRÄNT ! … HEDER & TACK BENKE … !!! <3 … … & STÅ PÅ !!! … <3 …

  1. jiri kminek skriver:

    Ja vad ska man säga – Bengt Ohlsson skriver som en försoffad, borgerlig stockholmare – man skulle lika gärna kunna skriva om den genomkommersialiserade kulturen – när Pagrotsky gjorde upp med Cardigans om att svensk musik var till salu – när större delen av kulturen blev upplevelseindustri – kunde kulturarbetare söka projektbidrag från näringsdepartemnetet, inte kulturdepartemetet – kulturen har blivit näring som ska betala sig – gärna gå med vinst.

    • Ingrid Sjökvist skriver:

      Jag passar – med anledning av det gensvar som författaren och journalisten Bengt Ohlssons uppmärksammade inlägg i DN har gett – på att citera ur samma tidning, dagens nummer. Det är skådespelaren Sven Wollter som bemöter dels Ohlssons ifrågasättande av protesterna mot ombyggnaden av Stockholms Slussen och dels hans också i vårt tycke märkliga syn på att det han kallar kulturvänstern skulle ha nån sorts monopol på kulturfrågor och attans den som inte sällar sig till de leden. Sven Wollter skriver så här: ”… Det är det som är grejen. Det som gör att vi konstnärer uppfattas som vänsterfolk. Jag tror att vi är just konstnärer bland annat för att vi vill förbättra världen. Att vi tror att genom att belysa vår tillvaro och ställa frågor om sakernas och själarnas tillstånd, ja då ska vi väcka tankar och känslor som leder till funderingar, samtal och kanske, kanske någon gång i framtiden – handling …”
      Så långt Sven Wollter. Bättre sammanfattning av kulturarbetares uppgift, var de än befinner sig på den politiska skalan, känns just nu lite svår att konkurrera med. Att få spegla och delta i den process som väcker samtal, tankar, känslor och funderingar, som Sven Wollter skriver, det är precis vad Kulturdelen gör och vill göra. För att vi inser kraften och vill medverka i den. Tack Bengt Ohlsson för att du åstadkom att detta fick bli formulerat! Och välkommen in på ett snack till oss på redaktionen när du har vägarna förbi. Av utbyte blir allting större!

Lämna en kommentar