Ganska förträfflig Lek med elden

Vännen Axel (Hans Qviström), sonhustrun Kerstin (Linda Kumlin) och sonen Knut (Tobias Carlsson).

”– Förträffligt! En lysande föreställning!” tror jag att August själv hade sagt om STA:s uppsättning av hans tragikomedi ”Leka med elden”. Och jag håller i stort sett med. De har lyckats mycket bra med detta 120 år gamla teaterstycke.

Själv har jag (som ni väl har läst i Kulturdelen här och här?) följt Teateramatörernas arbete under några veckor. Jag har observerat den ökande intensiteten i spelet, justeringen av tempot och sett skådespelarna växa in i sina rollpersoner. Därför var helhetsupplevelsen under premiären i torsdags något alldeles extra i sig – nu när illusionen skulle fungera på riktigt. Och det gjorde den.

Bakom väggen: Modern/enmansorkester Cecilia Q Öhrwall, i bakgrunden Saltskog Gård.

Vilket fint rum scenografskådespelaren Torbjörn Westerberg har skapat av den gamla grillplatsen i Saltskog Gårds trädgård! Den grottliknande platsen har fått scenväggar och ett överstycke i rött trä med vita stjärnor – en pendang till själva gårdens originalutsmyckning. Just premiärkvällen tittade solen fram efter dagens moln, silade in mellan träden och lyste upp huset från badortstiden.

Innehållet i pjäsen kunde lika gärna utspelas i Södertälje som vid någon annan badort. Eller förresten lika gärna nu som då. Ett triangeldrama flankerat av triangel på triangel till en hel pyramid av svartsjuka som braständare till den äktenskapliga elden. Där ligger en spänning genom hela den dryga timmen långa pjäsen: ska de hålla sig på mattan eller låta flammorna flyga för långt?

Han kunde sina människor, Strindberg, och kände deras relationer. Hade både betraktat och levt dem själv.

Linda Kumlin gör ett mycket trovärdigt porträtt av den unga sonhustrun, såväl kärleksgnabbande hustru, som förälskad kvinna med vännen Axel som föremål. Mycket kvinnlig och med bett i repliken.

Dialogen känns mycket naturlig och är i stort sett Strindbergs egna ord. Ytterst lite är ändrat. Så modern var han som dog för 100 år sedan.

Pjäsen får en fräsch kabaréinramning med Cecilia Q Öhrvalls sång ”Under lyckliga människors tak”. Cecilia har en mycket njutbar röst med en mjuk timbre, som står i skarp kontrast mot hennes uttryck av den eldfängda texten.

Däremot tycker jag inte om musiken i föreställningen. Missförstå mig inte! Jag tycker om musiken på tramporgel, dragspel eller tvärflöjt, men jag tycker att musiken stör spelet – ibland mitt i en laddad stämning, som skådespelarna arbetat upp i sin dialog. Nu var dessutom volymen för hög i förhållande till talet, som jag annars tror hade klarat sig utan förstärkning (hur söta de rödmålade små mikrofonholkarna än är). Publiken sitter så nära och skymmer med kött, blod och kläder motorvägsljudet, som annars hade kunnat störa såväl i tid som volym.

Nej, jag tycker helt enkelt inte att det passar med musik till den här texten Däremot hade jag gärna hört lite mellanscensmusik och/eller sång – med eller utan ord.

Axel, vännen i familjen, spelas av Hans Qviström, som också regisserat. Det känns ovanligt att se denne spelevinkerakrobat i en allvarlig roll – ovanligt, men han gör det med den äran. Och ibland tänder det till i spelet mellan honom och Linda Kumlin, så luften vibrerar i sommarkvällsljuset. Ibland hettar det till så man riktigt ser de små blå lågorna inne i den”lekta” elden.

Tobias Carlsson spelar – också han synnerligen trovärdigt – sonen/äkta maken Knut, som också är konstnär. Han är på samma gång en av huvudpersonerna och Strindbergs talförare. Ur hans mun kommer, speciellt mot slutet, en del ord som förtjänar att bevingas.

”…att bli bedragen, det vill jag inte; att avstå vill jag ogärna, men ändå hellre det.”

Även Axel är intressant att citera:

”I äktenskapet vilar man som i vigd jord, men därutanför i ovigd. Jord är det likafullt.”

Så ansågs också pjäsen för frispråkig vid premiären 1893.

Sandra Karlung som kusin Adele håller huvudet högt och fnittrar förtjust åt herrarnas flirt och rumpklappande, men genomskådar moget spelet mellan parterna i familjen – och utanför!

Pappan spelas ömsom muntert frustande, ömsom ohöljt nyfiket och förnumstigt av Torbjörn Westerberg. Han hade kanske mått bra av en kudde under den rosa grosshandlarvästen. En stor eloge, förresten till Ingrid ”Sigge ” Paulsson och Lena Ericsson, som stod för kostymerna.

Den ömma modern Cecilia Q Öhrwall är verkligen öm i sin framtoning trots den råa jargongen med son och sonhustru. Kanske så som Strindberg velat ha sin mor, om han fått behålla henne till vuxen ålder.

Vid premiären hade många i publiken tagit arrangörernas tips ad notam och hade picknick-korgen med. Ännu fler tittade in i själva gården, där husets konstnärer har utställning. Där kan man också köpa kaffe med bröd.

Premiären var förstås fullsatt och publiken bestod av såväl Södertäljekändisar som vanligt folk.

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Bilder från generalrepetitionen dagen före premiären.


Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.

2 Kommentarer till “Ganska förträfflig Lek med elden”

  1. […] info här! Läs recension här! var dd_offset_from_content = 74; var dd_top_offset_from_content = 0; Publicerad i Tidigare […]

  2. Hans Qviström skriver:

    Härligt att ni kom förbi och tittade på premiären. Det råder total dekadens på Länstidningens ”kulturavdelning” tydligen i sommar så detta lär vara vårt fönster utåt tydligen.