Hon trycker sin egen bok

Hon inte bara ger ut sin bok, hon gör den bokstavligen

Bokstav för bokstav, mellanrum för mellanrum, skiljetecken för skiljetecken handplockar hon blytyperna ur kasten och placerar dem i en hake. När haken är full placerar hon det satta i sidramen på bänken bredvid, justerar radmellanrum och fixerar allt. Så återvänder hon till kasten med sin hake, tittar i manus och börjar på nästa stycke.

I sin kast ligger blytyperna i typsnittet Baskerville, mager, 8 punkters storlek. Anastasia plockar för hand ihop dem till ord och rader i en hake, innan hon kan placera raderna i tryckformen.

Anastasia Palmer är 23 år och kommer från Monaghan på norra Irland (Republiken alltså), men hon är född i Sydafrika. Hon har varit i Sverige tidigare, men nu är hon här sedan i augusti för att göra denna bok. Hon har skrivit den själv, hon sätter den själv, hon har tillverkat en anfang* (för att hon inte hittade någon som passade), hon trycker själv, illustrerar med träsnitt, gör omslag och ska lära sig binda den själv. Fem exemplar trycker hon faktiskt på egentillverkat papper; de övriga 500 på vanligt. Egentligen är det bara distributionen som fortfarande är osäker.

–  Jag tänker inte så mycket på det. Det ordnar sig. Så har det varit hela tiden med det här projektet, så jag oroar mig inte.

Men att göra allt själv…det kommer att ta tid. Varför i hela friden …?

– Ja det tar tid, ett par år totalt, tror jag, men att det går långsamt är en av anledningarna till att jag gör det själv. Jag gick till ett tryckeri i Schweiz, när jag var där, och frågade vad de ville ha för att trycka den och det skulle bli alldeles för dyrt. När jag dessutom fick höra att boken skulle bli färdig på bara några dagar, kände jag mig ännu inte mogen att låta andra läsa vad jag skrivit. Det kändes också fel att det jag skrivit under gick till så lång tid bara skulle ta någon dag att trycka.

Läste om boktryckning

Dagen därpå fick hon influensa och medan hon var sjuk låg hon och funderade på vad en bok egentligen är. Hon gick ut på nätet och började läsa om böcker, om boktryckning, om Gutenberg, ja hon läste allt hon hittade och slutligen kom hon fram till att hon skulle göra hela jobbet själv.

Den här anfangen inleder varje kapitel i Anastasias bok. Det är D-et i ”Dear Stranger” med en liten fågel som utsmyckning och hon har själv gjort den, eftersom hon inte hittade någon som passade i tryckeriet.

Omkring tre månader räknade hon med att det skulle ta.

– Det var tur att jag trodde det skulle gå så fort. Annars hade jag kanske inte börjat.

Hon åkte till Sverige i augusti 2010 för att hälsa på vänner och efter en tid råkade hon träffa konstnären Hanna Holmgren, som berättade om tryckeriet i Södertälje Konstnärskrets grafikverkstad. Och där jobbar hon nu för fullt under överinseende av konstnären Olof Sandahl, som förestår verkstaden och som är den som har lärt upp henne i boktryckandets hantverk.

– En duktig elev, tycker han.

Jag förundras över  – ja till och med avundas –  hennes hängivenhet och hennes tillit till sitt projekt, men själv tycker hon inte att det är konstigt alls. Hon verkar inte särskilt stolt eller tycker att det är märkligt det hon gör. Hon tar det med ett slags lugnt nödtvång, höll jag på att skriva. Som självklart.

– Det har hela tiden varit så att möjligheter har öppnats längs vägen.

Ändå har hennes projekt inte varit utan motstånd. Speciellt inte, när hon skulle lära sig själva trycktekniken. Det handlade om att göra – misslyckas – göra om – misslyckas lite mindre – göra om osv. tills hon kunde det hon kan idag. Och det är inte alla som har gjort vågen, när de fått höra om hennes projekt. Men hon har inte gett tappt. Fått pausa och ladda om ibland, ja, men inte gett tappt.

Inledningen av ett kapitel i sin form.

Allvarligt sjuk

Anastasia har varken haft författardrömmar eller varit intresserad av boktryckande tidigare. När hon börade skriva Dear Stranger var skrivandet alldeles nytt för henne.

Alltihop började med att hon blev allvarligt sjuk som 14-åring. I ett helt år var hon sjuk utan att läkarna lyckades ställa diagnos, men till sist kom de fram till att hon led av ME, myalgisk encefalomyelit, en kronisk neurologisk sjukdom.

– Läkaren sa att jag skulle vara sjuk i minst tio år, kanske resten av mitt liv. Och han sa det helt utan empati.

Natten efter beskedet vaknade hon med en lika tydlig som märklig idé: ”Jag ska skriva en bok som ska heta Dear Stranger”. Hon skrev ner idén på ett papper som råkade ligga vid sängen och redan nästa dag började hon skriva.

Men hon tänkte förstås också  mycket på ”livstidsdomen” läkaren hade gett henne och efter ett tag insåg hon att hon faktiskt kunde välja att bygga upp sin kondition och idag märker hon inte av sjukdomen alls.

Att skriva var inte alls jobbigt för henne trots att det var nytt.

– Jag ansträngde mig aldrig för att skriva rätt. Jag kände mig helt fri.

Det var ungefär som att skriva brev till en kompis. Praktiskt taget varje dag skrev hon till ”Dear Stranger’. Vem är det? undrar jag. Är det en man eller en kvinna?

– Jag vet inte. Jag tror att i varje människa finns en del som inte är har med kön att göra.

En femtedel klar

Efter dryga fyra månader (plus en dubbelt så lång lärotid) har hon nu tryckt en femtedel av de 350 boksidorna. På många av tryckarken finns ett tomt utrymme, där hon ska placera de träsnitt av fåglar som hon ska illustrera boken med. Det är för att hon har skurit ner sitt manus med två tredjedelar.

– Fåglarna ska få bära den texten.

– Jag har redigerat den själv. Det var ett tufft jobb, bland annat för att jag ofta hade skrivit på lösa papper, vad som helst som fanns till hands.

– Nu sätter och trycker jag i genomsnitt drygt en sida per dag. Det går fortare och fortare ju mer van jag blir, så jag hoppas vara färdig med tryckningen i vår och förhoppningsvis är boken bunden och klar i höst.

Hur ska hon sälja den då?

– Det vet jag inte – än, men jag kommer nog på det. Jag får en del idéer medan jag trycker  och lägger dem åt sidan så länge. Jag litar på att det ska lösa sig. Så har det varit hela tiden. Jag tror på min bok, annars skulle jag inte hålla på med det här.

Metodisk och noggrann

Hon arbetar metodiskt och säkert i tryckeriet. Det märks att hon hållit på ett tag. Varje ark hon trycker synar hon noga, så att färgen har tagit lika mycket överallt. Annars trycker hon ett nytt.

Utan att tänka mig för, böjer jag mig över ett nytryckt ark och läser lite, skrattar till  och frågar om jag får citera en mening som  rolig OCH som en aforism. Hon tittar på mig och mer utstrålar än säger nej; hon ser nästan förskräckt ut och säger:

– Du är den första som har läst något av texten.

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

* stor speciellt utformad begynnelsebokstav som inleder ett kapitel

Här kan du se en film om Anastasia Palmers boktryck och läsa hennes egen berättelse om sitt arbete samt inte minst stödja projektet finansiellt.

Baskerville, mager kursiv i rubriken, mager rak i texten.

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.

4 Kommentarer till “Hon trycker sin egen bok”

  1. Ulla-Britt Ek Tisell skriver:

    Hej, jag är 78 år ung och skriver böcker från diktsamling till annat.
    Jag sätter mina böcker på datorn och binder dom själv med hjälp av symaskinen en helt vanlig, klister och papper eller bilder för pärmen.
    Jag säljer böckerna själv osv. Allt som man vill kan man göra. Jag säljer hellre mindre böcker än att få en viss procent från ett förlag, jag får ändå göra allt jobb själv.

  2. Göte Franson skriver:

    Jättefint reportage som Margareta och Göran gjort om en imponerande tjej!

  3. […] förhållande till hur den här tjejen gör sina egna böcker så ligger jag i lä… läs mer här! Share this:TwitterRedditDiggSkriv utE-postLike this:GillaBli först att gilla denna […]

  4. Jag är imponerad av Anastasias beslutsamhet, kraft och ork. En av de bästa artiklar jag läst på länge!

Trackbacks

  1. Hon gör sin egen bok – bokstavligen! « Vem som helst kan göra en egen bok!

Lämna en kommentar