Idrott vs kultur

Samhället i allmänhet och sportjournalister i synnerhet försvarar alltid idrotten med att det handlar om goda värderingar som respekt, ärlighet och kamratanda och att det handlar om att lära sig lagarbete. Det är förvisso svårt att tro när man ser lagidrott på elitnivå där det fuskas, gnälls och kastas glåpord, och där den där respekten och ärligheten bytts ut mot “vinna till varje pris”. Men som förälder ställer jag mig ändå bakom det, därför att jag är övertygad om att de allra flesta idrottsföreningar står för de värderingar som idrotten i stort alltid hyllas för. De flesta idrottsföreningar drivs ideellt av eldsjälar och har inte elitsatsning på sjuåringar. Så ja, jag tycker att idrott har en god fostrande funktion för barn. Och undantaget vissa rabiata sporthatare råder det i stort sett koncensus kring detta.

Idrott. Markus Känngård, ordförande i IF Gnesta Taekwon-Do-klubb krossar plankor.

Vad jag däremot tycker är märkligt är att man aldrig pratar om kultur i samma ordalag. Varför sätter vi inte ungarna i teatergrupper med samma motiveringar, eller uppmuntrar dem att starta rockband? Om inte musik är ett lagarbete, då vet jag inte vad som skulle vara det. Faktum är ju trots allt att ett fotbollslag kan vinna en match trots att en spelare har en riktigt dålig dag, men en orkester där en musiker inte är med i matchen låter skit alldeles oavsett hur bra de andra är. Varje person i en ensemble är viktig för helheten, även om man tilldelas den där rollen som “vem som helst” kan göra, som att sköta ridån, spela triangel eller hålla stolpen på en hörna i 62:a minuten i en EM-match mot Ukraina, så är det avgörande att den som faktiskt tilldelats uppgiften sköter den. Om inte ridån går upp spelar det ingen roll hur bra teater det spelas bakom den.

Att ägna sig åt kulturyttringar är också att lära sig mer om just kultur, både sin egen och andras. Det är att lära sig sin och andras historia, och därigenom förstå mer om såväl andra människor som sig själv. Det är ett sätt att förstå både hur olika vi är, och hur lika vi är. Och ändå hör man sällan människor prata om hur viktigt det är att få barnen att ägna sig åt kultur, och aldrig med samma passion som när idrottens vikt betonas. Varför är kulturyttringarna sekundära?

Jag tror att förklaringarna ligger mycket djupt rotade i vår kultur. Man ska lära sig tävla. Man ska lära sig att ta en förlust ”som en man” och kämpa ännu hårdare nästa gång, liksom man ska behålla fötterna på marken och uppträda värdigt vid vinst. Det går troligen att spåra långt bakåt i tiden då livet var hårdare och den egna (och gruppens) styrka och list var vad man hade att förlita sig på. En tid då fjolligheter som att spela luta, måla solnedgångar eller dansa balett var sådant som bara de välbärgade och väl skyddade hade möjlighet att ägna sig åt. De som inte behövde ägna sig åt att överleva.

Kultur. Södertäljeskådespelerskan Marina Nyström som Näcken.

Idrotten har således tidigare fyllt en viktig funktion genom att vara en träning och förberedelse för livet. Musik, litteratur, teater med mera berättar våra historier. Och även om det är nog så viktigt att vår historia förs vidare så är det ändå en sekundär funktion i tuffa tider. Vem vill du helst ha vid din sida när livet står på spel; en kämpe som hjälper dig att överleva, eller en skald som berättar hur ädelt du dog?

Jag tror att dessa gamla traditioner följer med oss än idag. Idrott är folkligt, något arbetarklassens barn ska ägna sig åt. Och ju hårdare sport, desto mer ”folkligt”. Att ishockey är svindyrt och gräver djupa hål i plånboken medan en ”överklassport” som tennis är jämförelsevis billigt är en ironisk twist i sammanhanget. Poängen är att även om livet inte alls är ens i närheten av så hårt som det en gång var, och även om vi bor i en del av världen där vi inte behöver slåss för våra liv på daglig basis, så lever de gamla traditionerna kvar. Därför ska barnen ägna sig åt idrott. Och med barnen menar jag pojkarna. För idrott gör män av pojkar, och det är viktigt av anledningar som inte längre finns.

Text: Johnny Olsson

Foto: Göran G. Johansson

är en norrlänning som invandrat till Södertälje. Tvåbarnsfar och industriarbetare. Behöver en god bok, god musik och gott öl för att överleva. Vetgirig och diskussionslysten. Gillar frihet.

Lämna en kommentar