Ledare mars

Flunsan har drabbat även Kulturdelen där en stor del av den ringa redaktionen har legat för ankar en längre tid.  Jag har tvingats befinna mig mellan lakan i flera dagar och kom på mig själv med att jag aldrig nånsin har studerat utsikten från min huvudkudde och ut genom fönstret så noga någon gång, det har aldrig varit intressant. Men nu.

Mellan mitt hus och grannhuset är det inte många meter och vad som tilldrager sig bakom de fönster jag ser i den fasaden har visserligen några gånger kittlat mitt sinne, men aldrig att jag tjuvkikat, inte så mycket i alla fall. Nu var det inte så mycket annat jag kunde företa mig så jag låg helt sonika och blåglodde in till grannen. Nu är husen så beskaffade att fönstren inte ligger på samma plan i de båda huskropparna, utan jag måste välja mellan att titta uppåt och att titta neråt och för att lyckas med det senare måste jag resa mig på armbågen och det var det inte värt.

Alltså tittade jag nu uppåt och ut genom fönstret och snett underifrån in på en balkong. Dess räcke var under första delen av min konvalescens snirkligt virat med nån sorts gran- eller tallremsa och ur alltihop stod en kvast med finurligt små lampor i ett oändligt antal, som en båk eller ett sjömärke som med sitt sken skulle kunna förhindra skeppen genom kanalen att gå upp på land. Lamporna verkade vara kopplade till nån sorts tidtagarur, som en AGA-fyr eller sensorstyrd enslinje *, för så fort det skymde det allra minsta började de gnistra och glimma och jag väntade ivrigt varje dag på detta under.

Men så en dag hade balkongfamiljen insett att de var sist på gården om sin julbelysning, våren är i antågande, fåglarna kvittrar och inte ens den ivrigaste pulkaåkare skulle kunna ta sig mer än nån halv meter på snöplätten som ligger kvar här, och det med stort besvär. Nu skulle alltså dekorationen bort. Ordentligt och systematisk virades granbeklädnaden ihop, sladdarna fästes samman i prydliga små nystan och sist åkte kvasten, med sin vita, seglingsbara sektor. Och inget fanns det mer att glädjas åt, där inifrån min fönstertittartillvaro.  Det var helt enkelt lika bra att kliva upp och inse att när det är vinterbelysningar som upptar hela ens sinne, ja då är det lika bra att se till att bli frisk illa kvickt om man inte ska navigera helt snett.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

* Enslinje är en linje genom två i naturen urskiljbara punkter, ”ensmärken”, som används i navigation för positionsbestämning, för att hitta en trygg kurs eller bestämma gränsen för tryggt vatten. Enligt Wikipedia.

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

1 kommentar till “Ledare mars”

  1. Roland Cox skriver:

    Och vi var sist i vårt hus, i inloppet till Kanalen. Slingan ligger i källarn. Nu får båtarna navigera efter andra sjömärken än oss.