Minnenas Teater på Lillängens äldreboende

Teatern hjälper minnena på traven

Knack. Knack.

– God dag, god dag, jag heter Arne Geijer. Är det Tore Ivarsson jag har nöjet att träffa?

– Det är jag, det.

– Jo, det är så att vi skulle vilja att Ivarsson ställer upp för partiet. För en plats i riksdagen.

– Nej, nej, det vill jag inte.

– Men vi är helt överens i partistyrelsen, vi har pratat igenom det här. Vi har sett vad Ivarsson går för.

Dialogen framförs av Johan Humlesjö och Janne Berg, skådespelare i Stockholms Improvisationsteater. Pjäsen spelas i samlingsrummet på Lillängens äldreboende i Enhörna.

I publiken sitter Tore Ivarsson, den riktige Tore Ivarsson. Det är han som har lånat ut en scen ur sitt liv till teatern.

Det är eftermiddag, en dag i slutet av oktober, och de flesta av de boende på Lillängen har hunnit vila en stund efter maten och sitter nu förväntansfullt uppsträckta framför det provisoriska scengolvet i deras samlingsrum.

Samtalen väcker minnen

Tore Ivarsson.

Alltihop började redan på morgonen, då Janne Berg och Johan Humlesjö tillsammans med Per Sörås från Södertälje Kultur 365 knackade på hos Lillängen. Efter den obligatoriska kaffetåren bad skådespelarna att få tala med några av dem som bor på hemmet. En och en. Först ut var Tore Ivarsson.

– Var kommer du ifrån? började Janne Berg efter att han och Johan Humlesjö hade presenterat sig och berättat för honom vad de tänkte göra, att de ville veta lite om hans liv för att senare kunna gestalta någon scen ur det på scengolvet.

Och Tore Ivarsson berättad. Om barndomen i Flen och torpet med fyra kor och en häst där han och föräldrarna och hans två äldre bröder bodde.

– Hur var det i skolan, då? undrar Janne Berg vidare.

– Jo, det var bra. Jag gick sex år. Sen blev jag lärling på en rörmokarfirma och läste in realskolan på korrespondens på kvällstid. Jag trivdes bra med rörmokeriet men tänkte att jag kanske skulle göra något vettigare så jag hamnade på Brunnsviks folkhögskola. Jag var nämligen politiskt och fackligt engagerad och gick en kurs för unga metallare där Arne Geijer var studieledare. En kväll sa han till mig: Du ska gå på Brunnsvik.

– Men det kan jag inte, sa jag. Det har jag inte råd med.

– Det finns stipendier, sa han och därmed var saken avgjord.

Fin tid

Folkhögskolan var nog den finaste tiden i livet, fortsätter Tore Ivarsson och tittar ut genom fönstret där höstlöven har gjort om marken till en mångfärgad matta.

– Jag hade så många bra kamrater. Vi bodde ju där hela veckorna.

– Då var det väl partaj också då, undrar Janne Berg.

– Jodå, det hände väl det med. En hel masa trevliga saker. Till exempel att jag träffade Anna-Greta, min fru som nu tyvärr har gått bort.

– Fick du några barn?

– Jodå, tre söner.

Efter folkhögskolan kom han in på Socialinstitutet, berättar han och med den utbildningen i ryggen kunde man söka som kommunkamrer till någon liten kommun och få ansvar för ekonomi och sociala frågor

– Jag hamnade i Västerfärnebo några år. Och sen i det som senare blev Kommunförbundet.

– Hur gick det till?

– Jo, Kommunförbundet tyckte väl att jag hade skött mig bra så de ringde och frågade om jag ville börja jobba hos dem.

Kultur

– Och vad gjorde du på fritiden när du var yngre, fortsätter Janne Berg efter en kort paus.

– Ja, jag lyssnade väl på radion, när revyerna hade gått färdigt i Stockholm så kom de på radion. Det var högtidsstunder. Och så har jag alltid tyckt om att läsa och att skriva. Jag skrev själv en bok så småningom Kommunernas släktträd som visar svenska kommuners historia från de små socknarna fram till idag. Jag får fortfarande royalty för den, det är roligt.

– Så småningom flyttade vi till Järna, det var hyggligt avstånd till Stockholm, jag jobbade ju där då. Nära till antroposoferna och Kulturhuset i Ytterjärna, vi var väl där åtminstone femton gånger per år, helt fantastiska föreställningar.

– Så du är intresserad av kultur?

– Ja, mycket. Min fru är uppväxt ett sådant hem. För mig var det mest politik. Jag blev tillfrågad en gång om jag ville kandidera för en plats i riksdagen. Men jag sa nej. Jag ville inte.

– Ville du inte?

– Nej, de tjatade på mig, men jag sa nej.

– Varför det?

– Jag tyckte jag redan hade ett så intressant jobb så jag ville inte byta.

– Okej, tack ska du ha, säger Janne Berg och tittar på sin klocka. Det var roligt att få träffa dig, Tore. Klockan två i eftermiddag får du se något av det du har berättat.

– Oj, ja det ska bli spännande.

Väljer ut en scen

Johan Humlesjö har under hela samtalet antecknat febrilt, stuckit in en fråga då och då och i övrigt koncentrerat sig på att lyssna. Nu sitter han, medan Janne Berg följer Tore Ivarsson tillbaka till samlingsrummet, och ringar in några anteckningar i sitt block.

– Hur gör ni nu? undrar vi.

– Jag noterar några tänkbara scener av det vi fått höra och en av dem spelar vi upp.

– Så ni hinner repetera in den på bara några timmar?

– Nej, det är precis det vi inte gör. Vi enas kring en möjlig scen bara och sen improviserar vi fram hur vi tror att den kunde ha tett sig. Vi repeterar ingenting innan, det är ju det som är vitsen med improvisation. Vi pratar inte ens ihop oss om hur scenen skulle kunna utvecklas.

– Och vad kommer ni att välja ur den här mannens rika liv, då, undrar vi och lutar oss över anteckningsblocket.

– Nånting om Arne Geijer kanske. Eller tiden på Brunnsvik. Det där tjatet om riksdan är också spännande. Eller Dan Andersson, han sa ju att de läste Dan Andersson på Brunnsvik. Det kommer en gitarrist klockan två så det passar bra. Men vi får se.

Det var inte bara Tore Ivarsson som hade glädje av att återuppleva minnet när han blev ombedd att kandidera till en riksdagsplats.

Fint boende

Lillängens äldreboende har trettio platser (lika många anställda), två tredjedelar av platserna är vikta för dementa personer och resten för andra med stort omvårdnadsbehov. Hela hemmet är ganska nytt, sista delen stod klar så sent som för tre år sen och det ser verkligen fräscht ut. Vi springer ihop med verksamhetschefen Carina Larsson i ingångshallen. Hon är stolt över sin arbetsplats, det märks och väldigt glad över de kulturaktiviteter som kan erbjudas. Hon lovar att dyka upp till föreställningen på eftermiddagen.

Torsten Risberg har under tiden slagit sig ner vid Janne Bergs och Johan Humlesjös bord. De två har nu bytt roller med varandra och nu är det Johan Humlesjö som står för frågandet och Janne Berg som mest lyssnar och antecknar. Torsten Risberg visar sig vara en ytterst minnesgod och berättar bland annat att han for med båt mellan Stockholm och Göteborg i sin ungdom. Färden tog en vecka, det var innan järnvägen kom. Han fyller hundra nästa år. Han har varit arkitekt och det var han, berättar han, som ritade Södertäljes första ålderdomshem, huset finns fortfarande kvar i Östertälje.

Ömsesidigt nöje

Efter ytterligare tre samtal är det lunchdags. Då har vi fått möta Majken Asplund som berättar hur hon brukade fiska med sin far som barn. Hans Olsson som är helt fascinerad av tunnelbanan i Stockholm, ska det visa sig, och vad den har betytt för honom och för oss andra. Och Maj-Britt Selg som bland annat berättar om hur hennes mor hängde brödkakor i taket för att skydda dem från råttorna när hon var liten.

Vi hinner byta några ord med skådisarna innan de ska iväg och få något i sig.

– Det här är helt nytt för oss, säger de. Vi lär oss så oerhört mycket. Historierna vi får höra sitter kvar. Det är som om vi får göra tillfälliga besök i andras liv, och det fyller på vår kunskapsbank om hur liv kan gestalta sig. Det är oerhört spännande.

Stockholms Improvisationsteater är mer vana vid att spela för företag och organisationer där de plockar upp infall ur publiken direkt, det kan gälla en organisation som inte fungerar, en förhandling som gått snett eller något annat som ska bearbetas.

– Det var Lars Ahlin som ringde och frågade om vi var intresserade, avslöjar de. Och vi sa självklart ja. Det här är ju superspännande.

Teatern har funnits sen 1989 och förutom att improvisera scener ur företag och organisationer ger ensemblen konstnärliga teaterföreställningar och de har en omfattande kursverksamhet, bland annat och numera riktad till personalen vid äldreboenden i Södertälje. Än så länge har ingen vid Lillängen nappat, men så är också den här dagen deras första möte med den här sortens teater. Förväntningarna är stora, det känns i luften.

Alla nöjda

Janne Berg och Johan Humlesjö tar Per Sörås, som under samtalen har passat på att prata lite med övriga boenden, med sig och åker och käkar. När de kommer tillbaks har gitarristen Mats Karlsson, också han från Stockholms Improvisationsteater, anlänt och sitter i samlingsrummet och stämmer sitt instrument. Bakom förstärkaren står Hanna Ekroth från Kultur 365, och hjälper till att ratta in rätt nivå på ljuset. En efter en ansluter sig de boende och några ur personalen. Spännande ska det bli. Längst bak i församlingen ser vi Tore Ivarsson, han med Brunnsviks folkhögskola och Dan Andersson.

Vi stöter ihop med Carina Larsson igen.

– Vi är så glada för alla de aktiviteter som erbjuds, säger hon. Vi har två kulturombud och de ser till att vi får del av det utbud som Kultur 365 erbjuder. Helt utan kostnad för oss.

Kulturombuden Maria Kjellström och Ingela Gill är väldigt nöjda med allt vad Kultur 365 bjuder.

Medan vi pratar kommer de båda kulturombuden gående, Maria Kjellström och Ingela Gill Blom.

– Jovisst, intygar Maria Kjellström, Kultur 365 är ett riktigt lyft. Vi som är ombud bjuds in till möten en gång i månaden och vi får komma runt till andra boenden och se hur de har det. Det är jättebra för oss. Vi får tips om hur man har gjort på andra ställen, särskilt vad gäller aktiveringen.

– Det handlar ju om att kunna leva ett värdigt liv även som gammal, fortsätter Ingela Gill Blom och då är varierande aktiviteter väldigt viktigt. De blir liksom vardagens guldkant. Men, säger hon, vi tvingar ingen. Den som vill dra sig undan och vara ifred får naturligtvis göra det.

Alla aktiviteter är uppskattade, berättar de. Sång och musik, det stärker gemenskapen. Rockabilly och tevespel, barnkörer, trubadurer, teater – alltid händer det nåt.

Kan man se någon fysisk effekt, undrar vi, blir de som bor här friskare av att få vara med om kulturinslag?

– Nja, det går nog inte att säga med bestämdhet, säger de båda kulturombuden, men vi ser ju att många blir både gladare och piggare.

Ridån går upp

Klockan blir så äntligen två. Killarna från i förmiddags tar plats framför en provisorisk ridå i samlingsrummet och presenterar sig nu som skådespelare. Först ut är Torsten Risbergs berättelse om att ligga inkallad under kriget och dela både tältplats och transportvagnar med hästar, åtta per vagn. Från dem fick man pinka genom dörren i farten, det var ingen som hade tid att stanna för sådana trivialiteter.

Torsten Risberg själv brydde sig inte om att komma ut till föreställningen. Den fortsatte i alla fall med en scen där Hans Olsson som ung snickrade en sommarstuga tillsammans med sin far. Därefter scenen när Tore Ivarsson tackar nej till att kandidera för en riksdagsplats.

– Okej då, säger Arne Geijer, alias Janne Berg, och bugar åt Tore Ivarssons alter ego. Det var synd, han skulle ha varit en tillgång för partiet. Då får vi väl fråga Tage Erlander, då.

Ann-Maries sång komponerades på ort och ställe och framfördes till dess inspiratör, Ann-Marie Selg.

u

Fisketur och en egen sång

Majken Asplund, som fyllde hundra i september, fick återuppleva en fisketur med sin far och Ann-Marie Selg, som på förmiddagen berättade hur mycket hon tycker om att sjunga fick en egen sång sig tillägnad. Sången till Ann-Marie.

Själv satt hon och njöt av den i soffan, där hon trängt sig ner tillsammans med några andra grånade damer. Majken Asplund satt lite avvaktande på en stol bredvid.

– Jo, det var väl fint, säger hon efter föreställningen, men de vet ändå inte på riktigt hur de var. De är för unga.

Majken Asplund fick återuppleva en av sin barndoms fisketurer med sin far, den här gången med hjälp av Stockholms improvisationsteater.

Tore Ivarsson, då?

– Jo, det var roligt att få se det här. Det var inte Arne Geijer som frågade mig, men annars stämde det ganska så bra.

Även personalen är på plats. Två av dem, undersköterskan Siv Nordgren och vårdbiträdet Ladan Shidle njöt i fulla drag av förställningen. Fast det de fick veta om Tore Ivarsson visste de redan.

– Han har berättat. Men det var väldigt intressant, roligt att alla här får vara med om så mycket. Fast det får inte bli för mycket, då blir det rörigt även för de gamla.

Utvecklat samarbete

Efteråt kontaktar vi kulturmäklare Lars Ahlin på Södertälje kommun och frågar hur han kom på idén med improvisationsteatern.

– Det är flera saker, säger han efter att ha tänkt efter en stund.

– Dels vill jag fortsätta utmana synen på äldre. Det är många fler som är aktiva långt upp i åren idag än vad det var förr. Dels är det viktigt att ge äldre möjlighet att berätta och att lyssna på vad de har att säga. Äldre berättar gärna, även om en del till en början tycker att de inte har upplevt något av något större intresse, men när de väl sätter igång så flödar minnena. Det är viktigt att visa att det de har varit med om är viktigt.

– Hur vet du att äldre tycker om att berätta?

– Det märker vi när vi är ute på äldreboenden. Det finns ett stort intresse att få dela med sig, vilket för oss andra samtidigt blir till en unik skattkammare att hämta från. Allt som har varit en verklighet är ju av intresse.

– Min mor (Maj-Britt Ahlin, red. anm.) som ju var engagerad i teater hela sitt liv, höll också på med improvisation och även med äldre. Det är klart att jag har tagit intryck av det.

Det var så idén föddes, berättar Lars Ahlin, som ville kombinera berättandet med scenkonsten.

– Ja, jag kontaktade Stockholms Improvisationsteater, de är ju så kreativa och duktiga på att hitta nya former för improvisationen. Det var i februari nån gång och vi började spåna idéer. Den här teatern på äldreboenden är en av de idéer som det blev verklighet av.

Den föreställning vi just har sett var den nästsista för i år, av ett tiotal på andra äldreboenden och dagverksamheter i kommunen. Om det blir en fortsättning i vår är det ingen som vet än. Och vad den i så fall kommer att innehålla vet absolut ingen, det beror på vilka erfarenheter som de äldre vill dela med sig av.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Texten är ursprungligen beställd av Kultur 365 till deras hemsida.


Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

Lämna en kommentar