STA leker med elden

En av pjäsens trianglar betraktad av äkta makens far. Fr v: Tobias Carlsson, Linda Kumlin och Hans Qviström med fadren Torbjörn Westerberg i bakgrunden.

Gamla Flickskolan, Södertälje Teateramatörers lokaler. Sen eftermiddag med regnhäng. Några halmhattar, ett bord, en karaff och ett glas på fot. Det ska repeteras Strindberg.

Kulturdelen har ju tidigare berättat om STAs sommarteater på Saltskogs gård de sista helgerna i juli och augusti. Före premiären tittar vi nu in på repetitionerna ett par gånger.

Det första vi ser är Hans Qviström, som försöker klura ut hur Linda Kumlins klänningsliv ska snöras.

– Aj, det är för hårt! Jag kan inte andas.

När hon kan det, säger hon:

– Det ska vara en volang eller något liknande här också, säger Linda och visar på ”något liknande” som hon brett över sina axlar.

Hasse tar ett par bilder på henne med sin telefon.

– Sigge Pålsson som ska fixa kostymerna är bortrest, så jag ska skicka bilder till henne, förklarar han.

– Hörni, ropar han till de andra, glöm inte att Lena ska ta mått på er sen.

Hasse kompletterar sin kostym med en scarf och en väst, tar på sig en halmhatt och Linda tar två bilder på honom.

Alla allt-i-allo

De gör allt själva. Hasse själv spelar vännen Axel, regisserar, men är också en av dem som sätter upp affischer.

– Jag har alltid en häftpistol med mig, säger han.

– Det är min telefon, ropar Linda plötsligt, tar den och en anteckningsbok och springer ut till ett annat rum. När hon kommer tillbaka säger hon: 4 biljetter bokade till premiären!

Men, var han lite väl ekivok nu, den äkta maken? Tobias Carlsson och Linda Kumlin.

Själv undrar jag om det ska bli någon repetition överhuvudtaget. Det är ungefär två veckor kvar till den praktiskt taget utsålda premiären och hittills har de repeterat ca 20 timmar.

Struktur är inte precis ett ord som dyker upp. Nej, motsatsen ligger närmare till hands. Men det är ett kreativt kaos.

– Så här brukar det vara med revyerna också, men skillnaden nu är att vi faktiskt har en struktur i Strindbergs pjäs.

Nu ringer Torbjörn Westerbergs telefon. Det är ett kort samtal.

– Publikgradängerna har kommit, säger han. Jag måste sticka. Hej då!

Och så försvann scenografskådespelaren från den här repetitionen för att bygga teater i Saltskogs Gårds trädgård. Ett hundra sittplatser ska det bli.

Lite kärleksfullt gnabb mellan mor och son, medan svärdottern tittar på. Tobias Carlsson, Cecilia Q Öhrwall och Linda Kumlin.

Hittat grundton

Det b l i r repetition till sist och jag märker snart, att de redan har hittat en grundton som stämmer med Strindbergs text och story. Man skulle ju kunna tänka sig att replikerna i en 120 år gammal pjäs skulle ligga fel i munnen, men dialogen känns alldeles naturlig. Utom då möjligen ordet ”nucka” som på Augusts tid rätt och slätt betydde gammal kvinna och inte gammal ungmö.

I en av pjäsens första scener leker Tobias Carlsson och Linda (pjäsens unga äkta par) och mannens mor (Cecilia Q Öhrwall) muntligen med elden.

– Jättebra, säger Hasse, när de dragit scenen ett par gånger. Jättebra, men alldeles för snabbt. Men det fixar vi. Vi tar om scenen långsammare. Tajming är inte viktigt nu.

Och när de gör scenen igen – lite långsammare, men fortfarande alldeles för snabbt – märker jag vad han menar. Ja, det behövs mer luft mellan replikerna, men jag upptäckte inte det förrän regissören sa det.

I repetitionssalen, som är ganska stor finns också klädpåsar med kostymerna och ett par stolar för regissören och Kulturdelens team. Ingen tejpning på golvet visar var scenens gränser går. Ändå har skådespelarna en tydlig känsla för det ”rum” de spelar i.

– … då går jag ut den här vägen, säger Cecilia vid ett tillfälle och alla inblandade vet precis var ”dörren” finns.

Hans Qviström, nu förvandlad till regissör instruerar Modern (Cecilia Q Öhrwall) och hennes svärdotter. Tobias Carlsson lyssnar i bakgrunden.

Avbrott och väntan

De jobbar oförtrutet på, men blir ideligen avbrutna. Repetitionen är till stor del en väntan på att få repetera. Men alla är ständigt beredda att kliva in i sina roller. Texten sitter riktigt bra hos några. Andra behöver sufflering och då blir regissören plötsligt även sufflör.

Plötsligt står en kringelgumma i dörren iklädd lång, vid kjol och med en schal över skjortan … nej förresten … det är ingen kringelgumma. Det är ju självaste Vatt-Anna.

– Jaha? Är ni här nu? säger Hasse och försvinner ut till kostymförrådet. Där håller tre ungdomar till på och letar kläder. De ska vara figuranter vid kvällens stadsvandring om någon timme, får en hastig coachning av Hasse och sedan hjälp av Lena Ericsson att hitta kläder i hundraårig stil.

På väg till Stadsvandring: Ett ungt par från Stockholm (Oliver Lindståhl och Viktoria Eriksson) på besök i badortsstaden Södertälje, Vatt-Anna (Margareta Ljungberg) och visst är det väl gamle Taberman, arbetarledaren (Gustav Asplund) där till vänster?

Sandra Karlung och Lena Ericsson.

När Hasse kommer tillbaka har Sandra Karlung anlänt, hon som spelar den unga kusinen, som åtminstone två av pjäsens herrar svärmar för.

– Där finns kläder till dig, pekar Hasse och Sandra går och klär om, medan de andra fortsätter repetera.

– Vi tar den här scenen en gång till, så får Cecilia åka och komponera sen, säger Hans.

– Musiken i pjäsen kommer att vara klassisk teatermusik, som accentuerar det som händer på scenen, berättar Hasse i en paus. En sång blir det och för övrigt tramporgel och dragspel.

Femton dagar kvar till premiär, men han låter inte oroad, regissören. Det skulle jag göra i hans kläder, men jag undrar om inte det här gängets korta repetitionstid är medveten. Kanske de behöver den anspänningen för fokuseringens skull? Är det möjligen så att de alla bottnar i en tillit till att repetitionsprocessen för dem dit de ska?

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Läs mer på pjäsens hemsida.

Hans Qviström och Linda Kumlin i en eldig kyss.


Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.

1 kommentar till “STA leker med elden”

  1. […] har jag (som ni väl har läst i Kulturdelen här och här?) följt Teateramatörernas arbete under några veckor. Jag har observerat den ökande intensiteten […]

Trackbacks

  1. Ganska förträfflig Lek med elden | Kulturdelen

Lämna en kommentar