Tavlor på en utställning

Valentin Serovs porträtt av prinsessan Zinaida Jusupova

Ninne Olsson har varit på utställning på Nationalmuseum i Stockholm, där verk av de stora ryska mästarna i konstnärsgruppen Peredvizjniki just nu visas. Vi kan inte låta bli att bjuda på hennes reflektioner, som ju ändå landar i Södertälje.

Peredvizjniki – var en konstnärgrupp som bildades 1870 i reaktion mot den ryska konstakademins konservatism. På Nationalmuseum kan man nu se ett stycke Ryssland som får en att tappa andan.

Framför tavlorna flockas ryska turister, det doftar östlig parfym och luften surrar av mjuka, tonande s-ljud. Framför Valentin Serovs bedövande,  bedårande porträtt av prinsessan Zinaida Jusupova står en nutida syster i röd dräkt och rävmössa och suckar som i en pjäs av Tjechov. Efter en stund blir dom levande ryssarna minst lika intressanta som av dom avbildade, inte minst samspelet dem emellan. En tavla väcker speciell uppmärksamhet. En kortege med prästerskap besöker en by för att visa upp en ikon. Invånarna ligger på knä i en hög framför ikonen i väntan på sin tur att få kyssa den. Ur vagnen bärs prästen ut, så stupfull att han måste stagas upp av två andra prelater men ingen av byborna ser det eftersom dom ligger på knä med böjda huvuden.

Ordet Jeltsin nämns och man fnissar tyst.

Alla minns ju flygplanet som stod med öppen dörr och trappan utfälld i en halvtimme inför väntande statsmän och världspress men ingen Jeltsin syntes. Han var så packad att han inte kom ur planet. Det finns fler paralleller till nutid. Ungarna nedanför fönstret till en finare restaurang i Petersburg kunde lika gärna sitta på en soptipp i dagens Brasilien.

Därinne dukar man upp till supé för solsidans folk, utanför på gatan sitter barn i trasiga kläder och hoppas att en brödbit ska trilla ut. Det är bilder av ett armod som man hört talas om men aldrig fått se. Folk går omkring på gatorna i is och snö utan strumpor och skor. Dom sliter på fälten och dör på grovt hopsnickrade brädhögar till sängar. En pojke står i dörren till ett klassrum, med mössan i hand och ränseln på ryggen. Han är klippt och kammad men kläderna är så trasiga att dom knappt hänger kvar på kroppen. Rocken är lappad och fötterna är lindade i tygslamsor för att hålla strumporna på plats eftersom han inte har några skor. På hans byxor gapar ett hål, lika stort som hans längtan att gå in i klassrummet och skaffa sig ett bättre liv. På annan tavla tar en grupp unga män  farväl av sina nära innan dom går på tåget mot fronten. Det är förtvivlade ansikten, mödrar, blivande änkor, sammanbitna män som inte har något val. Alla ansikten är uttrycksfyllt skildrade, konstnären har sett dom alla.

Ilja Repin, Pråmdragare vid Volga, 1870-73

Fjärde man från vänster i Ilja Repins berömda målning Pråmdragarna  tittar oss rakt i ögonen. I hans blick brinner en vrede som förebådar det uppror som ska komma.

Men innan dess hade konstnärerna i Peredviznikigruppen hunnit skildra sitt lands skira björkar, snötyngda skogar,  frusna fält, frustande kosacker, vemodiga vänner, vackra furstinnor och svältande barn i ett måleri som för oss att rakt in i rysk historia med sina våldsamma motsättningar mellan stad och land, prästerskap och bönder, rikedom och misär.

Där står Tolstoj i en enkel särk och bara fötter, som för att visa hur han såg sin författargärning och Tjajkovskij, fångad i en paus i repetitionen, silverblek och samlad men söndersliten av inre demoner. Ryssarna runtomkring viskar och pratar och jag hör nu att människorna på tavlorna också talar,  dom talar med varann – dom talar om sitt land.

Snart ska denna tid dras in i oktoberrevolutionen. Tsarväldet ska störtas och Vinterpalatset ska stormas. Därefter följas av ytterligare ett konstnärligt vulkanutbrott – en explosion av nya uttryck i musik, poesi, arkitektur, teater, film där Majakovskij, Gorkij, Meyerhold, Eisenstein och många fler rusar in den framrusande lavalavinen och hyllar framtiden.

Men lavan stelnade snabbt i Stalins Ryssland, Dom flesta konstnärer, poeter, teaterfolk och kompositörer dödades eller tystades.

Om man vill förstå hur fort en förtryckarregim kan avlösas av en ny ska man se vad som hände i Ryssland.

Lyssna på Sjostakovitjs musik och hör hans livrädda nödrop mellan tonerna.

Isaak Levitan, Vägen till Vladimir, 1892

Eller gå och se Isaak Levitans smala väg i ett ödsligt landskap som tycks leda till en frihet vid horisonten – men i själva verket gick till Sibirien.

Ryssland lyckades under en tid av våldsamma motsättningar skapa storartad kultur som saknar motstycke– men kvävde den med en björnkram.

När jag går nerför trapporna hör jag musik av Mussorgskij – Tavlor från en utställning – och en grupp lågmält pratande ryska turister.

Stanislavskij, Tjechov, Tolstoj, Dostojevskij, Tjajkovskij, Stravinskij, Prokofiev, Rachmaninov, Sjostakovitj och konstnärerna i Peredvizjsniki…

Vilken makthavare är galen nog att tro att man kan tysta dom?

Lite lokal kuriosa

Det har varit ryssar här i stan också. När muren hade fallit blev det för första gången möjligt för Konstnärliga Teatern MXAT i Moskva – Tjechovs och Stanislavskijs teater – att resa utomlands. Man ordnade en turné i Sverige och sällskapet kom bland annat till Södertälje och gav två föreställningar på Castor. Dom spelade två enaktare av Tjechov och det var en stark upplevelse att se ryska skådespelare förvalta arvet efter två av teaterhistoriens giganter. Det var förstås lysande. Maja Ohlander, eldsjäl i Östertäljes husmodersförening, hade trummat ihop två fulla salonger och alla satt med hörlurarna knät, ingen behövde tolkning, bra teater talar sitt tydliga språk ändå. Vi frågade kommunen om dom kunde tänka sig att bjuda sällskapet på en lunch men det blev nobben.

Det var borgerlig allians och skräcken för den ryska vargen var för stor.

I foajén på Oktoberteatern hänger en affisch från tillfället. Skådespelarnas namnteckningar håller på att blekna bort, men det är ett fint minne.

Text: Ninne Olsson

Pressbilder från Nationalmuseum

Född i Helsingborg, journalist, studentteater i Umeå och Lund, doktorand vid Drama-Teater-Filminstutionen i Lund, bildade Musikteatergruppen Oktober, ”Sven Klangs Kvintett” blev ett genombrott, deltog som manusförfattare i Tältprojektet, teatern värvades till Södertälje 1978, extraknäckade på Unga Klara och Dramatiska Institutet som dramaturg, har skrivit och regisserat ett trettiotal pjäser för Oktoberteatern och är speciellt intresserad av hur musik och mångkultur kan förnya teatern.

1 kommentar till “Tavlor på en utställning”

  1. hej jag skulle villja bara vetta av en sak av det hur man kan få färgen så vakert för jag är konstär allt som jag målar det är lite fantsig verkliget natrulit verkliget det vi lver i jag har solt en tavla till mina kursiner. kan man bada i färig som är vattenlösnings så man kan se i genom en spegel hur färgerna bllir för det tavlan jag såg nu det var vackert att se