Legendarisk fotograf besökte Södertälje

Skogsnäs

– Ett foto är en berättelse.

Så sa fotografen Micke Berg, när han i torsdags på ABF i Södertälje visade bilder och berättade om sitt fotograferande.

Ett tjugotal åhörare hade hittat dit, trots att annonseringen för en gångs skull från ABFs sida, var dålig.

Micke Berg har fotograferat ända sedan han som sjuttonåring cyklade omkull och bröt armen och fick låna en kamera. Hela tiden i svartvitt. I över trettio år har han stått i mörkrum flera timmar om dagen, berättade han och det är klart att det ger resultat.

– När jag tar fram en analog bild nu kan jag nästan börja grina när jag ser hur bra det var, sa han och blev riktigt lyrisk när han gick in på teknik, berömde sin Leica med 35 mm-objektiv och pappret Agfa Brovira, grymt på den tiden, sa han.

När digitalkamerorna ersatte de analoga höll han på att lägga av. Men i takt med att tekniken har blivit bättre har han själv funnit sig i den och ett fotolabb har han förresten inte heller råd att hålla sig med.

Svartvitt överger han emellertid inte.

– Färg är inget för mig, det är så tråkigt. Jag tar ju mycket vinterbilder och vitt är väldigt svårt i svartvitt, men jag ger fan i att snön ska vara vit, det är den förresten nästan aldrig.

Svep i tid och rum

Bildexposén där i ABF-huset förde oss närvarande bort från trafikbullret utanför till 70-talets husockupationer och musikfestivaler. Till de oroshärdar som Micke Berg under sju år reste mellan, Vietnam, Nicaragua, Libanon. Han bodde till och med i Berlin när muren revs. I Sydafrika, före Nelson Mandelas tid, vistades han illegalt och anslöt sig till ANC. När polisen kom slängde hans kompisar in honom i baksätet på en bil och la en matta över honom. I Zimbabwe blev han efter en kricketmatch serverad te av en servitris på knä. I Christiania i Köpenhamn fångade han de första nybyggarna, de starka krafterna innan drogerna också drog in i området.

En av bilderna, från Istanbul, föreställer husse och hund, den senare kolossal till omfånget men så oerhört trött att han föll ihop över staketet så fort tillfälle gavs och hans stora päls korvade sig. När någon främmande var i antågande fick hans husse därför skrämma upp honom så att han kunde anta skepnaden av morsk vakthund.

Mullvaden

Två par kalsonger

En van globetrotter är Micke Berg, men hans bilder befinner sig långt ifrån traditionella resereportage. I stället hittar han ögonblicken och människorna, fångar mötena.

Utomlands har han alltid befunnit sig en stor del av året, fortfarande tre, fyra månader. Numera mycket i Grekland.

– På den analoga tiden bestod min packning alltid av 50 filmrullar, två kameror, två par kalsingar och en skjorta och när rullarna var slut åkte jag hem. Det kunde hända att jag knäppte ett fem, sex rullar de sista dagarna bara för att jag ville ge mig av.

Det finns en ogripbar närhet i Micke Bergs bilder. Människor som med öppna blickar tittar in hans kamera, som kommunicerar med betraktaren, ett naket lugn som gränsar till vemod, eller varför inte ensamhet.

Han är född i Lappland, växte upp med en mamma som blev psykiskt sjuk och var tidvis mycket ensam. I hans by var det elitidrott som gällde och han själv fastnade för skidåkning och cykling och var en tid elitcyklist.

– Idrotten har hjälpt mig många gånger, som meditation, som ångestbekämpare. Och framför allt har den lärt mig att vara målinriktad.

Skriver och plåtar

Det roligaste han vet är att göra böcker, både skriva och fotografera. Och att göra stora utställningar. Nästan tjugo böcker har det blivit. En av dem handlar om Skogsnäs, ett kollektiv i Ramsele, på sjuttiotalet med 25 vuxna och lika många barn, ett av de första ekologiska jordbruken i Sverige.

För lite drygt tjugo år sen fick han själv barn och fick hålla sig mer på hemmaplan, gick omkring på Stockholms gator i fem år och fotograferade det han såg. Stockholm Blues blev resultatet.

– När man rör sig mycket på gatan får man en känsla för vad det är som pågår, konstaterade han.

Han jobbar alltid med projekt, oftast två åt gången.

– Det ena blir färdigt först och på så sätt är jag aldrig arbetslös. De senaste heter The Dark Book och är under arbete.

– För mig är fotograferandet att berätta, fortsatte han medan ett avgasrör i korsningen utanför huset small så det ekade och gnistorna yrde i kvällsmörkret på andra sidan de stora fönstren.

– Och samtidigt att minnas. En minnets poesi.

Ja just det, tänkte vi, det finns faktiskt en poetisk ton i hans bilder, möjligen är det avsaknaden av färg som ger den, eller de avskalade miljöerna och situationerna.

Självlärd

– Jag brukar samla mina bästa bilder i en mapp för sig och efter ett år går jag igenom den braiga mappen och betraktar den då lite utifrån. Det är så man utvecklas, fortsatte han.

Några fotokurser har han aldrig gått, jo två dagar hos Christer Strömholm, skrattar han, men nej, skolor är inget för honom. Anställd har han heller aldrig varit någon längre tid.

– Jag upptäckte redan som tonåring att jag måste göra min egen grej. Det får kosta både nerver och relationer, det är det här jag måste göra.

Micke Berg är runt sextiofem. Fortfarande är det femårsplaner som gäller. Men att sälja politiska bilder, som på 70-talet, går inte, säger han.

– Det är ingen som vill publicera dem, man visar det som händer i Grekland i tre minuter på Aktuellt sen är det avklarat. Det jag erbjuder är i stället ett stillsamt bearbetande, som en roman. Jag kan nog kalla mig romanfotograf.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Micke Berg (svartvitt), Göran G. Johansson (färg)

Micke Bergs blogg

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

1 kommentar till “Legendarisk fotograf besökte Södertälje”

  1. Anders Svensson skriver:

    Intressant läsning!