Södertäljefilmare dokumenterar samekultur

En film blir till

Om en vecka blir de körda till Arlanda för vidare transport till Vilhelmina i Lappland. Två månader senare är de hemma i Södertälje igen, med dryga 80 mil fjällvandring i benen, med hur många timmar inspelad film som helst och massor av strapatser, upplevelser och möten i bagaget. Det är dokumentärfilmaren Pia Johansson och hennes man Hasse som är på väg på sitt livs Resa, med stort R.

Pia Johansson är dokumentärfilmare. Hennes filmer om Landsort och om upptäcktsresanden Titti Strandberg har gått på teve. Därutöver har hon en hel massa spännande produktioner bakom sig, en film om Södertälje IF, en om Södertäljemusikern Erik Hansson och gruppen Anamma och en om ett ungerskt bröllop. Bland många andra. Sitt filmskapande varvar hon med en tjänst på kultur- och fritidsförvaltningen här i stan, numera som ansvarig för Kultur i förskolan och skolan.

Marinerad lövbiff med kantarellsås och potatismos.

Ett par dagar i veckan är det filmen som gäller. Och nu är det dags för nästa projekt att sjösättas. Efter tio års önskedröm och mer än sex års planering. En vandringsfilm ska det bli. Men inte bara en film med fötter som trampar den ena tuvan efter den andra, med hänförande fjälltoppar och karga blommor som stretar sig upp i de mest ogästvänliga miljöer. Nej, den ska varvas med de möten Pia både har planerat och de som hon hoppas får uppleva, med medvandrare som de stöter på och som vill bidra med sina funderingar kring varför man ger sig ut på så här strapatsfyllda äventyr, av egen fri vilja. Filmen ska också innehålla en del av det praktiska som en fjällvandring innehåller, förutom själva gåendet. Hur man packar sin ryggsäck och slår upp ett tält, hur smaskig maten kan bli, till och med med torrvaror och stormkök, och hur man plåstrar om både sina hälar och sina grejer.

Redan nu har hon prickat in möten med samer på flera ställen utmed den planerade rutten, människor som lever i väglöst land och i stark samklang med naturen. Efter en midsommar med samer mitt i Fatmomakke kyrkby, tolv mil nordväst om Vilhelmina, bär det av norrut med orösad riktning över Marsfjället där de ska hälsa på i ett gammalt sameviste. Vidare på Kungsleden och med några dygns avstickare mot Ältsvattnet och märkning av renkalvar. Och i Aktse, ännu längre norrut har de stämt träff med ytterligare några samer. Allihop med egen förankring till de kulturplatser de ska berätta om i filmen. Kanske flera generationer tillbaks.

Fatmomakke kyrkby

– Jag har fascinerats av samernas liv ända sen jag var riktigt liten, berättar Pia. Om jag skulle säga att jag lever i en övertygelse, en slags tro, så är den också starkt förankrade i det jag upplever och känner i kontakt med naturen. Där finns en kraft och energi som ger mitt liv både harmoni, balans och mening. Efter att ha haft kontakt och läst mycket om ursprungsfolk och framför allt samerna känner jag mig mer ödmjuk inför denna storhet och mer och mer förundrad över deras förhållningssätt. Det här har jag nog inte sagt till dig, Hasse, men jag till och med tackar för att vi har fått använda tältplatsen när vi bryter upp från ett ställe, tack för att jag har fått vara här.

– Om detta vill jag berätta.

Vandringen de ska göra och den film de planerar ska de göra tillsammans.

– Det är helt nytt för mig, säger Pia, jag har ju alltid berättat om andra människor. Nu ska jag själv vara med i filmen, Hasse ska också filma mig och jag kommer att delta även om jag för tillfället står bakom kameran. Det blir ett helt nytt både bild- och ljudspråk och det känns hur spännande som helst. Nytt och utmanande.

– Det här blir den mest personliga film jag någonsin har gjort. Den tar avstamp i oss själva. För oss är vistelsen i naturen en integrerad livsstil.

De talar inte om sin förestående resa som en expedition, fast egentligen är den det. ”Vandringen”, säger de. Och filmen har också fått sitt namn: Vandraren.

– Om det nu blir någon film, skjuter Pia in. Det värsta som kan hända är förstås om filmkameran lägger av. Jag har med mig både muttrar och skruvmejslar, silvertejp och ståltråd för diverse reparationsändamål, men funkar det inte så funkar det inte och då är det så. Det får inte förstöra upplevelsen. När jag kom på det insåg jag att insikten hjälper oss att hålla filmandet på rätt nivå, jag har lätt för att bli otroligt engagerad.

– Det värsta för mig, säger Hasse, är nog om vi ska tvingas bryta i förtid. Om vi inte kommer längre än till Abisko gör inget, men att inte få utnyttja tiden som vi har tänkt oss, det skulle kännas trist.

Någon novis är det inte Pia fått med i sitt produktionsteam, Hasse är van fotograf och har den här gången med vånda avstått från sin tunga systemkamera med teleobjektiv och skaffat sig en lite behändigare sak. Framför allt lättare och när man fjällvandrar är alla gram som inte behöver bäras ett plus.

23 kilo ska Pia ändå bära, Hasse drygt 25. Samma morgon som vi träffas har de kört tre stora bananlådor till en transportfirma med destination Hemavan, Kvikkjokk respektive Abisko. Dit vet de att de kommer och där behöver de ladda om med ny torrskaffning, nya kartor och lite kompletterande grejer.

4,5 kilo filmutrustning följer med hela vägen. En nätt filmkamera, som nästan går ner i fickan på vindjackan, med Pias egen uppfinning för att rigga en extra mick med vindskydd.

– Bilden kan ha överseende med, men ljudet måste vara tipptopp, konstaterar hon. Det är roligt att tänka nytt, jag gillar ju det här med teknik och att prova och utveckla, men det får inte nalla på resultatet.

Hon visar sitt nyaste, ett superlätt stativ, med vattenpass, en strumpa är trädd över som skydd. Konstigt lutande horisonter i fjällen är det värsta som finns, menar hon.

– Om det blåser för mycket kan man alltid förankra det med någon sten i en packpåse, sådant löser sig efter hand.

Sylsjön vid Helags.

Likaså ingår en vandringsstav i utrustningen, med skruv för kameran i toppen. Till filmsakerna hör en solcellspanel med batteriladdare. Den fungerar även vid mulet väder och med den kan kamerans batterier hela tiden vara på trim, likaså mobilernas. Men dem ska de ha avstängda i princip hela tiden, för här är det fjällvärlden som ska upplevas, långt från civilisationen och den inrutade tiden.

Jo, en sak till, en nödsändare. En nyinvestering för i år för denna fjällvana duo. En extra trygghet.

– Vi kommer inte att vara särskilt nåbara den här tiden. Men inom en kvart har räddningstjänsten lokaliserat oss om vi trycker på knappen.

– Vi har diskuterat hur vi ska göra om en av oss skadas eller måsta avbryta vandringen, men det beror på vad skälet är. En bruten fot för en av oss behöver ju inte betyda att den andra också ska avbryta resan, säger Hasse som ett år företag sin fjällvandring med nygipsad arm, ända från axeln och ner mot handen.

De är väl förberedda, har provvandrat med utrustningen ett par helger redan.

– Men vi har aldrig varit ute så här länge. Det här är som sex sommarvandringar på raken, säger Pia.

De vet också att de båda två klarar sig själva på fjället, var och en på egen hand. När Pia gick på expeditionsledarkurs för tio år sedan i Grövelsjön ingick det i kursen att man skulle ta sig ut på fjället och klara sig där ensam. I den del som hon fick sig tilldelad fanns björn.

– Jag såg färsk spillning och det till och med luktade björn. Men jag sjöng Idas sommarvisa hela tiden så de höll sig på avstånd, fast jag är säker på att en och annan björn iakttog mig på håll.

Samma erfarenhet har Hasse, björn är inte farligt. Däremot kan skavsår modell smärre ställa till rejäla problem, så i packningen ingår en rejäl sjukvårdsväska med både penicillin och kortison, förutom plåster och sårdesinfektionsmedel. Kortison på inrådan av deras läkare för att kunna hantera ett ormbett. För det finns orm också i svenska fjällvärlden, särskilt i skogsområdena.

Det har tagit lång tid att få ihop utrustningen, researcha för filmen, ta kontakter som leder till kontakter som leder till kontakter, läsa på, lägga upp rutten, träna och förbereda sig.

Just nu är alla bordsytor hemma hos dem belamrade. Ett bord för gemensamma grejer, ett annat för det som Hasse har ansvar för, och ett för Pias. Hasse tar tältet och hon tar hela kamerautrustningen. På matbordet ligger långa packlistor och prydliga högar av packpåsar med torrskaffning, kartor, stormkök, böcker och myggmedel.

Här finns också två skrivhäften, ett till dem var. I dem ska de föra dagbok om tankar och upplevelser utan att visa varandra och först när filmen är klar ska de läsas och jämföras.

– För att hitta ytterligare djup i innehållet, för att få med vad som händer inom oss den här tiden, säger Hasse medan han vecklar upp sängen de ska ha med sig i tältet; en liten hopvikt luftmadrass på ett par hekto, inte större än några hoprullade dagstidningar. Den förvandlas med hjälp av luften i en säck, eller packpåse, till värsta hotellmadrassen, nästan en decimeter tjock.

Ett liv utomhus i två månader går inte att förutse. Därtill i okänd terräng där det är naturen som bestämmer. Det kommer att regna, solen kommer att obarmhärtigt stråla där ingen skugga finns att finna, det blir dimma och blåst, midnattssol och minusgrader. Och allt däremellan. De kommer att sätta fötterna på planmark och gungande tuvor, behöva gå runt kärr och sankmarker, halka fram i stenskravel och vad upp till knäna i strida forsar med iskallt (jättegott) vatten.

– Det är omväxlingen som är så fantastisk, säger Hasse. Man vet aldrig hur dagen blir, vad och vem man eventuellt träffar på.

De har vandrat ihop så länge de har känt varandra, men aldrig så här länge.

– Vi kommer nog inte att tröttna på varandra, men det är klart att en del dagar blir trögare än andra, så är det ju alltid. Då är det bra att man är två, säger Pia, om en kroknar kan den andra dra lite mer.

Femtiofem portionsförpackningar havregryn till frukostarna.

Första etappen blir alltså från Vilhelmina via Saxnäs till Fatmomakke och midsommarfirandet. Den 20 augusti kliver de av Kirunaplanet på Arlanda igen. Då ska de ha nått Treriksröset. Om allt går som planerat. 1,5 mil per dag och en vilodag i veckan är inräknad. Vad konditionen beträffar skulle de kunna gå mycket längre, men de är inte ute efter att prestera så mycket som möjligt. Redan nu är filmfria dagar inlagda i schemat, för att de ska hinna med att bara vara också.

När de kommer hem är också all sedan länge sparad semester och extra tjänstledighet slut. Då ska filmen redigeras och det räknar Pia med ska ta något år. 58 minuter lång ska den bli, för att passa för teve, men än är inget bestämt om de vill sända. De är inte med och finansierar, ingen annan heller förutom Pia själv och det är bra, säger hon, det ger maximal konstnärlig frihet. Visning i Södertälje blir det alla gånger. Hemma igen ska också stillbilderna sammanställas så att de kan visa och berätta om sin vandring. Då har förhoppningsvis också en del av dem redan publicerats i en och annan tidning.

– Jag har gjort min sista dag på jobbet, konstaterar Pia medan hon väger sin nya 75 liters ryggsäck i handen.

– Det känns som när man var liten och hade hela sommaren framför sig. Nu ska vi faktiskt äntligen få uppleva en hel fjällsommar, med ljus och blomning, snö och hedar, fjällskogar och högfjäll.

– Och jag har bara några timmars jobb kvar idag, säger Hasse, sen stänger jag ner. Vi är så förberedda som det går och vi känner oss trygga. Nu vill vi iväg!

Men än är det en vecka till avfärd. Säckarna ska packas klart inom någon dag, sen ska Pia och Hasse fixa och dona lite kring det praktiska hemma och framför allt gå ner i varv, sänka tempot inför avresan, så att de verkligen är med på resan med hela sig. Från början.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Pia & Hasse Johansson

Läs Pia Johanssons egna blogg här.

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

1 kommentar till “Södertäljefilmare dokumenterar samekultur”

  1. […] var nättidningen kulturdelen.nu och hälsade på i packbestyren hemma på Rosbacken. Läs mer här! Pia har berättat om de minutiösa förberedelserna i sin blogg och hoppas kunna fortsätta […]

Trackbacks

  1. Vänner på äventyr | Marias meningsbyggnad

Lämna en kommentar