Södertäljemusiker till Indien

Indien tur och retur

Cecilia Q Öhrwall och Hans Qviström från Södertälje har just kommit tillbaks från en fjorton dagar lång resa till Indien. Nån semestertripp var det inte tal om, nej, de var där för musikaliskt utbyte.

Att Indien alls kom på tapeten var lite av en slump, förstår vi när Cecilia Q Öhrwall (pedagog på El Sistema på Kulturskolan i Södertälje och den som stått för musiken i en del sommarteaterföreställningar här) berättar hur det hela började, så långt tillbaks som i början av 2000-talet.

– En av mina kolleger då, kommer ursprungligen från Indien och var tillbaks i sitt ursprungsland för att söka sina rötter och så. Han är musiker, kontrabasist och vi jobbade ihop, han och jag och höll på med en CD. Med sig hem i bagaget hade han en stark önskan från Indien om utbyte, om att få lära mer av västerländsk musik och framför allt att få lära mer av vår pedagogik, om hur vi arbetar med musik med barn och ungdomar.

Det resulterade så småningom i ett SIDA-projekt, med syfte att lära ut den svenska modellen för gruppmetodik. Musikhögskolan i Stockholm var engagerad och Cecilia blev en av de utvalda att få åka.

– Min kollega kan ju stråk och jag kan kör, det blir bra, tänkte jag, minns hon.

Kör, ja, Cecilia är musikpedagog med körsång som specialitet och har i många år lett bland annat en kör med tjejer i övre tonåren, Qöhr heter den rätt och slätt och finns numera i Stockholm. Den fanns, och finns, också med i Indienengagemanget.

I egen regi

SIDA-projektet tog slut för fem, sex år sedan, men då hade Cecilia lärt känna många av lärarna på de skolor hon dittills hade besökt och de hade blivit hennes personliga vänner, då hade också Hans Qviström (känd från Södertälje Teateramatörer och revykung i Södertälje) trätt in på banan.

– Det gick ju inte att bara avbryta så där så det gjorde vi inte heller, säger Cecilia.

Det har blivit rätt många resor sen dess, vartannat år åker de ner och resorna finansieras numera privat och av fonder och stipendier av olika slag. Med på resorna har deras son Malte varit, som vid det här laget har hunnit bli en garvad Indienresenär, trots sina endast nio år. På varje resa följer också medlemmar ur Qöhr med.

– Jag har räknat ut att det hittills är trettio tjejer som fått möjligheten, fått se att världen utanför Sverige ser annorlunda ut, fått lära känna indiska ungdomar, säger Cecilia.

Den nyss avslutade resan gick bland annat till Coimbatore, en i indiska mått liten stad, ungefär av Stockholms storlek, i södra Indien. Deras musikskola, med ett sextiotal elever, liknar vår och dit kommer i huvudsak medelklassbarn någon gång i veckan för att lära sig spela något instrument och det kostar att vara med. Till skolan är två barnhem knutna och där var det svenska gänget också.

– Motivationen bland de barnen var enormt härlig, bryter Hans Qviström in, de ville inget hellre än att sjunga och det gjorde vi tillsammans.

Tre konserter gav svenskarna under resan. En i Coimbatore, en i Bangalore, som kan mäta sig med London i storlek och en i Cochin, också den staden i södra Indien. Cecilia tog hand om det musikaliska, Hans det gruppmetodiska, att barnen skulle få ett bra uttryck vid konserterna. Hans roll var också att vara mannen, med stort M. Indien är mer könssegregerat än Sverige och i en del situationer hjälper det att sällskapet omfattar också en man.

– Jag fick till exempel alltid ta hand om notan, skrattar Hans.

Beatles

De sjöng i ett sjukhus, de sjöng i en konsertsal på musikskolan i Bangalore och de sjöng utomhus. Till publikens förtjusning. I Indien står västerländsk musik högt i rang.

– Vi bjöd på internationell musik, svensk, afrikansk och varvade folkvisor med pop. Det var Cornelis Jag hade en gång en båt som jag hade arrangerat och den sjöng vi tillsammans med barnen där på engelska. Det var svenska folkvisor, Vem kan segla förutan vind och andra. Också intressant för våra svenska tjejer att få sjunga i annat sammanhang än hemma, för här kan vi tycka att den där, den har vi hört tusen gånger, men här var det fräscha öron som lyssnade.

– Indierna är väldigt förtjusta i Beatles, säger Hans. Vi försökte stryka någon av de låtar som vi hade planerat att ha med vid en konsert, men se det gick inte.

Inför varje resa skickar Cecilia ner en CD med musik som de indiska barnen kan öva in. Men någon liknande från dem kommer inte till Södertälje.

– Nej, inte än, fast vi har prövat några gånger. Men jag har längtat att efter att få lära mig av den indiska kulturskatten, suckar Cecilia. Fast det är svårt, särskilt när man inte har den med sig från barndomen. De har ett klurigt tonspråk och en helt annan tonskala och så är språket naturligtvis en barriär.

Lätt och svårt

Det svenska besöken är uppmärksammade och varje år hamnar de i indiska tidningar (läs här!), vid en av resorna intervjuades Cecilia i indisk teve.

Att vistas i Indien är både lätt och svårt, svårt för den fattigdom man inte kan blunda för. Lätt för vänligheten, för kontinuiteten i projektet, för vänskapsbanden som redan är knutna.

– Vi blir alltid väl omhändertagna, berättar Hans. För sex år sedan, när jag gick omkring med Malte i Babybjörn på magen då väckte jag stor uppståndelse, likaså vår musik i högre grad än nu, och hela våra uppenbarelser. Sen dess har det hänt mycket, vi är inte längre så exotiska. Även Indien har öppnats mot omvärlden, många har tillgång till Internet, även på landsbygden.

– Vi var på ett internationellt internat, för barn ur övre medelklass, där de får betala 60 000 i årsavgift, extremt mycket för Indien. Där gick alltså rika barn, mycket asiater. Det var en väldigt märklig känsla, de hade en helt annan ingång i allting. Det var väldigt spännande. De hade också något så ovanligt för Indien som ett ekologiskt tänkt, hade egna kor, odlade egna grönsaker till skolmaten. Det har jag aldrig upplevt i det landet tidigare.

Kommer hit

Resväskorna hemma hos makarna Qviström Öhrwall är knappt mer än uppackade och ändå är planeringen för nästa fas igång, för i maj kommer indierna hit, musikskolechefen Uma Rami från Coimbatore och två av hennes kolleger.
– Vi önskar att de ska få besöka El Sistema och förstås vår kulturskola, för att få se hur vi arbetar, hur vi lär ut i grupp säger Cecilia. Där barnen själva är resurser för att lära av varann. I Indien undervisar man fortfarande på ett mer för oss gammaldags sätt, där läraren visar och eleven ska spela efter medan läraren påpekar var det blev fel.

– Det är en av de stora drivkrafterna, säger Hans. När jag jobbar med de indiska musiklärarna känner jag varje gång att vi kan bidra med mycket goda tankar och arbetssätt, med den pedagogik som vi förestår i både musik- och dramaundervisning. Vi har ju ett alla-ska-med-tänk hos oss, som inte genomsyrar den indiska undervisningen.

Barnen, då, kommer de med till Sverige?

– Nja, säger Hans, vi frågade Uma, musikskolechefen, för vi har funderat på det, men det fungerar inte helt enkelt. Tar man hit barn som lever fattigt, även om de vi träffar har det förhållandevis bra – det handlar inte om några gatubarn – så får man förstå att det kan vara svårt för dem att konfronteras med vårt välmående samhälle och se hur det skulle kunna vara.

– Man får vara försiktig när man rör runt i huvudet på folk.

Varför fortsätter ni projektet?

– Ja du, det kan man fråga sig, säger Cecilia. Det är fantastiskt att se barnen och ungdomarna växa och att få vara med om det. Vara med att skapa en bättre värld, helt enkelt med det utbyte vi är med i. Att ungdomar med musiken som gemensam faktor får träffas och lära känna varandra och upptäcka att de egentligen är rätt lika. Det är på barn och ungdomar man ska lägga energin, få dem att växa.

– Vi bygger broar broar med musik, sammanfattar Hans Qviström.

– Ja, jag själv är jag rätt såld på den idén, avslutar Cecilia Qviström Öhrwall.

Text: Ingrid Sjökvist

Hemma hos-foto: Göran G. Johansson


Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

Lämna en kommentar