Thielska!

Min alldeles privata konstgallerirunda  började för några veckor sen på Sven Harrys i Vasaparken, vårsalongen på Liljevalchs, Corbusier på Moderna Muséet och nu går bilen genom ett vintrigt Djurgården, förbi osannolika hus – krusbärsgröna, kolsvarta, knallgula med torn och tinnar och fiskfjällstak – genom hagar med åldriga ekar, förbi ännu åldrigare mattar och hussar i lodenrock och mink.
Det är inget snack. Här är noblessens reservat. Man får vara glad att man får köra där, ännu gladare om man hittar en skylt som hjälper en att hitta rätt. Och jag skulle dra mej för att stanna min Polo, veva ner rutan och fråga om vägen. Jag har inte träffat så mycket real, real överklass i mitt liv och det räcker med att bo i Pershagen.
Till slut är jag ändå där – Thielska Galleriet – skandalomsusat och mediebevakat – nu med en utställning av Edvard Munch som förväntas dra in flis. Av alla kåkar jag åkt förbi är detta kronan på verket –  en jättelik gräddbakelse med pistagegrön garnityr, i en park som vätter mot vattnet och där finlandsfärjan stryker tätt intill som en jättelik polkagris. Det är svårt att hitta in. En rullstolsbunden besökare rullas runt huset flera gånger, entrén är tydligen flyttad, trapporna är höga och vad jag vet så kom han aldrig upp.
Inne på muséet är stämningen hektisk. Vakter överallt. Alla ytterkläder måste av. Dit får man gå men inte dit.  Intendenten kommer plötsligt ut genom en dörr med håret på ända och smiter lika snabbt in genom en annan där det står ”Privat”.
Likt en grupp charterturister som tappat sin buss, vandrar vi runt i ett hus som tills för bara nåt år sen också var ett privat hem för Ulf Linde och hans fru. Dom bodde här för tretusen i månaden och vägrade flytta. Sen dess har intendenterna avlöst varann och sist ut var han som just smet in bakom den privata dörren.
Allting känns privat. När man kommer uppför trappan och fram till salen där kanonmålningarna hänger blir man genomsökt och måste öppna sin väska. Målningarna skymtar därinne. Dom är tjugo gånger tio meter stora. På en av väggarna ser jag hur en gigantisk Nietzsche spejar ut över världen.  Min handväska är 3×2 decimeter.
Någon måste gjort sej en hotbild av hur en liten munchfreak  försöker stoppa ner Nietzsche i sin väska eller ficka och ett ögonblick tänker jag i protest inte gå in i rummet. Då ser jag Plura komma ut därifrån och den spirande revoltlusten dämpas en aning.  Jag låter mej visiteras och går in. Där hänger dom allihop – kvinnorna på bron, Strindberg, Mor och dotter och alla självporträtten. Men irritationen över att ha blivit visiterad förtar upplevelsen. Jag går runt, runt och försöker se på Munch – på alla hans märkliga madonnor och hydror och sjuka flickor och det är förstås hisnande att se  kända motiv i verkligheten, det är som att möta Thommy Berggren i systemkön  dan efter att man har sett honom  på TV.
I entréplan har Thommys fru, Monika Ahlberg, gjort sitt yttersta för att göra konstbesöket trivsamt.
Goda mackor, nybakade semlor, körsbärsblom, krokus, kvinnligt, vackert, gott.
Jag sitter ner och äter den kanske godaste leverpastejmacka jag nånsin ätit i hela mitt liv och tänker att en macka kan också vara ett konstverk.
På väg ut möter jag en bil från SVT. Ytterligare en skandal är på gång. Styrelseordförande Wachtmeister är avskedad, intendenten hänger löst och Lars Ohly tänker anmäla kulturministern för KU, allt i Rapport på kvällen.
Kör förbi Skansen. Tänker att den ultimata lösningen vore kanske ändå att Thielska fick förbli privat. Man kunde låta en f.d vd för  TeliaSonera bo där mot att man avgiftsfritt får komma och titta på honom. Som på en elefant eller en isbjörn eller nåt.

Född i Helsingborg, journalist, studentteater i Umeå och Lund, doktorand vid Drama-Teater-Filminstutionen i Lund, bildade Musikteatergruppen Oktober, ”Sven Klangs Kvintett” blev ett genombrott, deltog som manusförfattare i Tältprojektet, teatern värvades till Södertälje 1978, extraknäckade på Unga Klara och Dramatiska Institutet som dramaturg, har skrivit och regisserat ett trettiotal pjäser för Oktoberteatern och är speciellt intresserad av hur musik och mångkultur kan förnya teatern.

1 kommentar till “Thielska!”

  1. Göte Franson skriver:

    Roligt att läsa om ditt besök på Thielska.
    Hela denna cirkus, skulle passa som TV-såpa.