Vägvisning

Har du gått vilse? Hittar du inte vägen? Fråga mig! Det gör alla andra.
Vart jag mig i världen vänder så nog kommer någon fram till mig och frågar
om vägen.
Häromdagen, när jag tog en promenad ner till stan sken solen så härligt
att jag ställde mig mot en pelare vid Castor och blundade mot ljuset. Det
tog inte fem minuter innan en man på bruten engelska frågade efter vägen
till ”Södertälje cent … pendeltåg”. Han visste inte vägen, men han begrep
att man inte kan stå i Södertäljes centrum och fråga efter vägen dit. Det
är det inte alla som gör.
Jag förklarade hur han skulle gå utmed Marens vatten och återgick sedan
till min soldyrkan, men funderade lite på vilket utstrålning jag avger,
eftersom en vilt främmande man vågar störa mig, när jag till och med blundar.
Efter en stund gick jag till biblioteket Lunahuset och som vanligt (ofta i
alla fall) stod nedåtrulltrappan stilla. Rulltrappor går jag av princip
inte i. Gåtrappor är en annan sak. Så jag började söka efter dem och blev
genast haffad av en dam som frågade om det inte fanns någon utgång åt det
hållet. Hon var utsocknes och visste inte att det bara är jord åt sagda
håll.
– Det finns hiss och trappor, svarade jag, men det tände hon inte på. När
jag var på väg uppför trapporna till Nygatan, kom hon tillbaka.
– Hur kommer man till Oddfellowhuset, frågade hon och gick efter mitt svar
med på att gå upp till Nygatan. Där kände hon igen sig, tackade och
försvann.
Förmodligen har hon samma slags brist på lokalsinne som jag har. Jag kan
gå samma väg som jag gått förut – helst ett par gånger – men från andra
hållet är det oftast kört. Denna min brist är ju faktiskt en fördel, när
jag ska förklara vägen för likasinnade – om jag kan den. Men kan det
verkligen synas utanpå? Och syns det faktiskt inte utanpå att det är den
enda typ av lokalsinne jag har?
En gång i Stockholm blev jag tillfrågad om vägen tre gånger på en timme.
På Grev Turegatan. Några kunde jag faktiskt hjälpa; andra tyvärr inte.
En gång i Havanna kunde jag bara skaka på huvudet på spanska. Också i
Cambridge hoppar folk på mig, trots att det snarare borde vara jag som
frågar, när sonen släppt iväg mig på eget äventyr.
Vad kan det vara i min apparition som gör att folk av alla slag tror att
jag vet vägen överallt? Måste jag hänga en kompass om halsen för att få
vara i fred?

Text: Margareta Lithén
Foto: Göran G. Johansson

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.

2 Kommentarer till “Vägvisning”

  1. Göte Franson skriver:

    Hoppas att du hittar till HALIS, som fyller 100 år
    lördagen 23 mars 11-15. Jag hittar!

  2. Göran G. Johansson Göran G. Johansson skriver:

    Mig brukar mer eller mindre luggslitna herrar fråga om vägen till Systembolaget. Jag brukar inte närmare spekulera i varför.