Välspelad Strindberg

Man blir inte klok på den där Strindberg. Förbannad och fascinerad, ja. Men klok, nej så ta mej tusan. I sin ”Marodörerna” från 1886, som STA just nu spelar på Saltskog gård ger vrider han 1800-talets kvinnosaksfråga flera varv med alla till buds stående medel.

Friluftsteater. Sensommarkväll. Trafikbuller i bakgrunden, ett och annat flygplan som drar linor mellan molnen. Vi är på Saltskog gård och har lagt sittunderlaget tryggt under rumpan medan vi tittat upp mot skyn, för att än en gång försäkra oss om att nån större risk för regn är det inte i kväll. Som man ju alltid gör på friluftsteater. Scenen är enkel, och ligger naken framför oss som en hästsko. Förväntningarna är stora. Strindberg var ju en ordets mästare och samtidigt rätt knäpp. Eller åtminstone kontroversiell. Eller i alla fall i princip alltid arg.

Pjäsen börjar vid sidan om scenen, med en text av Siri von Essen, en av dem som Strindberg var gift med. En text som vädjar om förnuft, om att visst ska det väl gå att leva samman som jämlikar, man och kvinna, nu när vi behöver varandra så väl? Framsjungen till dragspelsmusik och tillhörande kontrabaskomp. Undras vad Strindberg skulle ha sagt om det i sin himmel.

Så börjar det och redan från första stund håller pjäsen publiken i sin hand. Texten är avancerad och komprimerad och man tvingas lyssna noga efter nyanser och öppningar i resonemangen. Och låt oss säga det med det samma: Så bra de är! Linda Kumlin som Bertha, den kvinnliga huvudrollen, Hans Qviström som Axel, hennes manliga motsvarighet, Sandra Karlung, Owe Lidemalm, Torbjörn Westerberg, Mats Hedlund och Alva Westerberg. Cecilia Öhrwalls musik inte att förglömma. Så proffsiga! Detta sagt trots att det ibland kan vara försåtligt enkelt att gilla dem man hejar på på gågatan och nästan bor granne med. Men alldeles oavsett det så går det inte att komma ifrån: Den här ensemblen är förbaske mej kanonbra! Allihopa i den.

På scenen frigör sig Strindbergs ord, ordagrant från ursprungsmanuskriptet. Själv var han på besök just här hos Liljevalchs, eller kanske snarare hos Carl Fredrik Liljevalch som bodde här, kanske spankulerade de två just här nedanför den pampiga villan där vi nu sitter och förundras över hans pjäs. Medan vi lotsas in i den ser vi i ögonvrån hur ett vackert rött äpple dunsar ner från sin gren alldeles intill scenen.

Pjäsen handlar om kampen mellan könen. Om under- och överordning. Om kvinnor som kräver att få leva sina egna liv och inte anpassa sig till kraven från sina män. Om mäns svårigheter att acceptera när kvinnorna med sin frigörelse drar fram som marodörer på deras bekostnad, som han skriver.

Fas ett; Bertha, den självständiga kvinnosakskvinnan och konstnären vill inte, trots omgivningens krav och förväntningar, gifta sig och därmed förlora sin frihet. Rent juridiskt hade hon helt rätt, en gift man hade på 1880-talet rätt att bestämma över sin hustrus angelägenheter, då långt före kvinnlig rösträtt och jämställdhetsombud. Fas två; Hem från kriget kommer Axel, också han konstnär, vansinnigt kär i Bertha. Hon går med på att gifta sig under förutsättning att de ska vara vänner, inte man och kvinna. Fas tre; De gifter sig och flyttar till Paris (med den franska trikoloren vajande bakom scenen) och giftermålet förvandlas till fullskaligt krig. Eftersom Berta, enligt Strindberg, av naturen saknar den manliga styrkan måste hon manipulera och ljuga sig fram. Hon slåss dessutom och dricker för mycket. Fas fyra; När det visar sig att Bertha nog är en bättre konstnär än Axel är måttet rågat för Axel, kriget trappas upp och på var sida om ingenmansland står de äkta makarna med sina oförenliga förväntningar på samlivet. Fas fem; När Axel sätter ner foten blir Bertha för första gången förälskad i honom. Hon som hade önskat sig och krävt en kompismake. Summan av kardemumman; det går inte att vara jämställd och samtidigt älska. Det går inte att älska och samtidigt vara jämställd. Och när Berthas bästa väninna sviker henne får vi också veta att kvinnlig vänskap, det är nog omöjligt det med. För att inte tala om en manlig sådan, som går ut på något annat än att tuppa sig.

Det som gör pjäsen så intressant är frågeställningen, att man som åskådare upptäcker att man lägger sina sympatier hos än den ene än den andre av kontrahenterna, dras med i frågorna. Trots att pjäsen skrevs för över hundra år sen.

Men det där var ju på mormors tid, tänker jag när jag senare sitter på bussen på väg hem. Då när lagarna inte hade hunnit ikapp förnuftet. Min tankegång avbryts av en radioröst framme från bussförarens håll. En kvinna som tycker att det är på tiden att hon och hennes medsystrar ska slippa leva upp till rollen som underhållande och underdåniga, snälla och söta.

Hörde du det, August?

Än finns det tid att se pjäsen, gör det för all sin dar! Den spelas sista gången den 31 augusti.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson


Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

Lämna en kommentar