Visst finns det spöken på Berget

Så här långt komna på vår spökvandring får vi oss till livs en del historier om vad besökare och personal råkat ut för uppe på Torekällberget. Hanna-Märta Bergström berättar målande.

Man får inte vara spökrädd om man ska jobba på Torekällberget. Det vittnar både före detta och nuvarande anställda om. Kulturdelen följde med på en av årets stadsvandringar som var just en spökvandring på Berget.

Utanför Pagelska gården på Torekällbergets torg står ett tiotal personer utspridda. Någon stämmer av med en annan om platsen är rätt. Kvällen är ljum med lekfulla vindar.

Ett par minuter i sex kommer Hanna-Märta Bergström, som ska (skrämma oss, höll jag på att skriva) guida oss. När hon tagit betalt tar hon oss till spökvandringsstarten: Kvarnen på bergskanten med utsikt över större delen av Södertälje. Innan vi går in, säger hon:

– Sisten in stänger dörren.

Ett mummel av förtjust skräckförväntan hörs i gruppen – nu 15 personer – medan vi klättrar uppför de trappliknande stegarna. Det är ganska jobbigt, högt mellan stegen och brant, men så ska vi ju upp i en hög kvarn. Uppe på andra våningen stannar hon och bjuder oss sitta ner på de låga träbänkarna.

Medan vi mellan väggspringorna hör fåren bräka och vinden susa i lövträden berättar hon att den nuvarande byggnaden är en kopia av Nora kvarn från Mörkö, som brann på Berget 1989. Och hon berättar om midsommarnatten i folktron.

– Under den natten var gränsen mellan verkligheten och det övernaturliga bara en tunn slöja och växter som skördades då fick extra helande kraft.

– Också midsommarnattsdaggen var helande. Den skulle man ta vara på och gnida in sig med och äldre människor blev 10 år yngre om de hällde några daggdroppar i supen.

– I rummet innanför fönstret däruppe till vänster sköt han sig, Couse, när han trodde att han skjutit sin konkurrent på självaste bröllopsdagen, berättar Hanna-Märta Bergström.

Hanna-Märta tar också upp bruket med blommor under huvudkudden – antalet växlar från landsdel till landsdel – för att drömma en sanndröm om sin tillkommande. Hon drömde själv sant, berättar hon.

– Jag mötte två män i en sanndröm, när jag var fjorton och jag är nästan hundraprocentigt säker på att en av dem är den jag är gift med nu.

Vi får också lära oss att det finns flera sorters spöken eller dödsväsen:

Poltergeist kallas det väsen som är i farten, när det hörs knackningar, steg eller skrapanden som om någon flyttar möbler.

Gengångare är väsen efter någon som dött en ond bråd död och ännu inte kommit till ro.

Gast är ett samlingsnamn för flera sorters spöken.

Mylingar är spöken efter nyfödda barn som dödats av en skamtyngd mor.

– Ofta vill mylingarna bara ha ett namn. De är ju inte döpta. Det berättas att om man råkar ut för en myling som ropar: ”Ge mig ett namn!” ska man svara: ”Ta mitt. Jag heter…”

Att vi börjar spökvandringen i Nora kvarn är inte så konstigt tycker Hanna-Märta.

– Många mjölnare har väckts precis i tid att förhindra en olycka i kvarnen. Kvarntomten kunde man lita på.

– Är spöken bundna till en plats eller flyttar de med hus där de bott? Undrar någon.

–Vi tror att de flyttar med husen, efter allt vi har fått berättat här. Vi samlar historier från folk som arbetar eller har arbetat här och från besökare.

Och hon berättar om billarm som börjat tjuta till synes utan anledning och om hur folk som ofta promenerar över Berget berättat att här råder full aktivitet, när inte personalen är på plats. Men inte bara då…

Vi vandrar tillbaka ner till torget och Pagelska huset och hon talar om hur mycket som har hänt i de här husen, hur tusentals människor fötts, döpts, gift sig, levt och dött i dem.

Är det ...? Nej ... inte kan det väl vara självaste tulltjänstemannen Pagels, som sitter där vid sin skrivpulpet ... eller?

Vi får komma in och titta i salongen i Pagelska gården och där sitter gamle Pagels själv och väntar på oss i ett skumt hörn. Jaja, det är en docka men väl så illusorisk.

– Här inne har flera av mina kollegor varit och vattnat blommor eller stökat med annat och plötsligt fått känslan av en närvaro, men inte fått svar när de ropat. Någon har till och med sett gamla fru Pagels stå framåtböjd vid kakelugnen.

– Vi har också automatiska räknare av alla besökare och nattetid kan det vara hundratals markeringar.

– Men det fina är att de väsen som finns här är snälla väsen – med något undantag…

Hon gör oss uppmärksamma på huset mittemot Pagelska gården, det s k Wetterholmska huset som en gång låg vid Turingegatan. Där har man sett en man i ålderdomlig klädsel och stök och knackningar har hörts från tomma rum.

I det här rummet i det som kallas Wetterholmska gården sköt han sig, självspillingen Couse, som har fått ge namn åt Kusens backe, där han ligger begravd.

Också i Strömstedtska huset pågår aktivitet. Det hörs steg på vinden. Man hör barnsång i källaren och en klocka hörs slå från ett rum, där det bara finns en trasig klocka.

Spökvandringen avslutas uppe vid Soltorp, där vi får berättelsen om flickan som hörde stök på vinden utanför sommarrummet och fick se en gammal kvinna stå och rota bland lådor – förmodligen hushållerskan Elin, som bott där lång tid under sitt liv..

Innan vi skiljs åt frågar Hanna-Märta om vi själva har upplevt något liknande och en kvinna berättar om hur hon och en väninna sett en myling på en mindre väg för några år sedan och jag återger mina mostrars liknande berättelser från mörkaste Småland.

– Ta hit ett medium och ta reda på mer, föreslår en man i gruppen. Två av TV-programmet ‘Det okändas’ medier bor ju i Södertälje.

Hanna-Märta tackar för förslaget och för sig och ber oss dessutom sprida att hon och kollegerna gärna tar emot berättelser om husen på Berget.

Så var spökvandringen slut och det var ju inte så farligt, även om håren reste sig lätt på min vänsterarm ett par gånger. Det går ju an att vara stöddig en sådan här jasmindoftande kväll med sommarsolståndet i faggorna. Tur att vi inte valde att skildra nästa upplaga av spökvandringen i slutet av augusti.

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Gamla fru Pagels visar sig ibland i sin salong för personal som sköter om hennes hus.

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.

Lämna en kommentar