Bohus fästning byggs till i Södertälje

Det kalla vädret är inget problem när Thomas och Alexander bygger timmerhuset på Torekällberget, snarare tvärtom. Det fysiska arbetet gör att man håller värmen.

Det luktar färskt trä uppe på Torekällberget, det klingar av hugg när yxor och bilor skär i trä. Där håller ett nytt hus på att resas. Ett hus utan spik och skruv. Ansvarig för bygget är Thomas Hageaus, till hälften Enhörnabo. Till sin hjälp har han bland annat Alexander Nordin från Södertälje. Båda två är timmermän, akademiskt utbildade i byggnadsvård.

På långt håll hör vi slagen och huggen när vi kommer klivandes in på Berget, de spår som syns i snön har rådjuren och en och annan hare satt. Termometern visar runt fem minusgrader men det är fuktigt i luften och det stramar i våra ansikten. Så ser vi de ljusa timmerstockarna uppe på kullen, högsta punkten på området, alldeles bakom Lideby skola.

– Att bygga med gamla metoder är kvalitet, säger Alexander Nordin. Och så är det roligt.

På gammalt manér

Här finns början till en husstomme, nitton meter lång, flera lager stock är redan på plats. Huset ska så småningom stå inne på borggården på Bohus fästning, inte långt från den brunn som dödsdömda fångar för flera hundra år sedan tvingades gräva. Den här byggnaden ska bli förråd och servicebyggnad. Med gräs på taket och nödvändiga moderniteter indragna, men inte en enda spik i stommen. Det var så man byggde förr och så man bygger idag, med gamla metoder från åtminstone 1600-talet. Det som var bra då det har de behållit, Thomas Hageaus och Alexander Nordin. Bästa sättet att bygga ett hus, säger de. Hållbart. Långvarigt. Och vackert.

Egen värmekälla

Statens fastighetsverk, som har beställt huset, vill förstås ha ett hus som smälter in i sin miljö och för att resa ett sådant måste man kunna de gamla teknikerna. Det finns ett par hundra timmermän i landet, berättar Alexander Nordin när han har klättrat ner från stocken han höll på att måtta in, när vi kom. Det ryker om hans andedräkt när han talar, men det är lugnt, försäkrar han.

– Bästa sättet att hålla värmen är att hugga med yxa. Och att ha bra kläder, lager på lager med ylle.

– Fina ska de vara när man arbetar, säger Thomas Hageaus, och visar sin mundering, där de svarta byxorna inte har någon linning som lämnar glipa för kylan, utan går en bit upp på bålen.

– Den här kommer från Frankrike och har burits av timmermän sen 1800-talet, berättar han.

Alexander Nordins kommer från Tyskland och kallas Zunftkleidung*. Den ser ut att vara av manchester, med byxor och dubbelknäppt väst i samma tyg och med spänne i bältet och knappar som glänser som brons. Också den med 1800-talsanor.

Spännet till bältet, en fin detalj i Alexanders tyska snickarkläder.

Stolta furor

Det är Värmlandsskogarna som har fått släppa till furutimret.

– I modernt skogsbruk idag kapas träden i max 5,5 meters längder, berättar Thomas Hageaus och lyfter på presenningen till en av virkeshögarna, med stadiga bjässar avbarkat timmer, åtta meter långa. De ska inte målas, den färg som den så småningom kommer att anta ordnar naturen själv dit.

– Vi har samarbetat i många år med en såg i Värmland som kapar i de här längderna och som har specialiserat sig på äldre hus.

De hjälps åt att lyfta upp en av stockarna och lägga den på några av pallarna som står på byggplatsen, helt gjorda i trä, och de tvingar fast den mellan träpiggar i var och en av dem så att den ska kunna huggas. Förr i tiden var alla sidor av stocken huggna, men det gör man inte numera, utan bara den del som vetter utåt, så att huset ska se gammalt ut.

Det bästa av metoderna

– Vi har tagit tillvara det bästa ur de gamla byggmetoderna, säger Thomas, men vi måste förstås arbeta rationellt. Stockarna ärmaskinsågade på två sidor, det skulle bli alldeles för dyrt att hugga dem. Och vi hämtar inte timret själva i skogen med häst och vagn.

– Vi arbetar inte heller i mörker på mornar och kvällar och vi värmer vår mat i mikron, tillägger Alexander när han ser att vi nickar åt motorsågen på en av byggställningarna, de enda som har monterats ihop med skruv.

De använder gamla verktyg, gammaldags yxor som de får leta reda på på loppisar och auktioner och som ger den skurna ytan ett äldre utseende, skrädbilor med sin kraftiga egg som de slipar vassa. Huggyxor, och bandknivar som ska jämna till stocken.

– Det går utmärkt att resa ett hus utan spik, säger Alexander och visar hur laxfogarna i ändarna av varje stocklager suger fast i varandra. Skårorna ska tätas med mossa eller lindrev, häcklat lin, som man gjorde förr. Något mer behövs inte. Inga innerväggar, ingen annan isolering.

Passa på och titta!

I början av mars ska de vara klara. Då ska huset monteras ner igen för att fraktas till fästningen, som är ett stort museiområde. Ända in på borggården intill en av murarna, där det ska stå.

Omvägen att först resa det i Södertälje och sen en gång till på plats kan låta onödigt men bygget är planerat så, främst för att Thomas och Alexander är här ifrån krokarna. Ner- och uppmontaget tar bara ett par dar och att hålla till på Torekällberget är trivsamt. Miljön är den rätta och området får ett levande inslag.

De har kanske inte tid att berätta hur länge som helst för alla som vill titta, men den som frågar snällt är välkommen och har de tid så har de. För berätta om vad de gör, det gör de gärna.

Det var grundarbetet i fästningen som blev försenat som tvingade fram den här lösningen, sedan arkeologerna hade hittat delar av en som de tror tidigare smedja och ett kök i marken där byggnaden ska stå.

Ett trähus är levande, det sväller och komprimeras, det vet alla som har bott i ett sådant, det knäpper och har sig. Inte minst ett timmerhus. Allra mest de första åren och då i stockarnas breddled. För att minimera sättningar – det ska ju ändå in fönster och dörrar i stommen – hjälper man den här processen på vägen, berättar Thomas, och visar hur de pressar och trycker ihop stockarna mot varandra, tvingar fram sättningarna redan nu.

Sadlade om

Thomas Hageaus

Alexander Nordin

Till för tio år sedan var Thomas Hageaus smed, ett ensamarbete i hetta och mörker.

Efter att ha sett bilder från olika projekt avbyggnadsvård sökte han in på timmermansbildning, i Mariestad och senare på högskolan på Gotland, där han senare också har undervisat blivande kolleger.

– Det här är friskt, ljust och så har man arbetskamrater.

Alexander blev timmerman mest av en slump.

– Jag fick se att högskolan på Gotland hade kurser i traditionella byggtekniker och tänkte att det kunde ju vara roligt att testa. På den vägen är det.

Han har alltid dragits till hantverket, berättar han, men kände sig inte riktigt hemma i slöjden utan ville jobba med något rejälare.

Det är inne att ta vara på gamla byggmetoder, berättar de och allt fler söker sig till timmermansutbildningarna.

– Det borde vara möjligt att få tag på en timmerman i varje län nu, säger Thomas.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

*Zunft betyder skrå, gille på tyska.

Not

Bohus fästning dateras till 1300-talet, en del delar kan vara ännu äldre. Fortet har varit belägrat fjorton gånger av både svenska, danska och norska styrkor. Om väggarna, som numera utgör en ruin, kunde tala skulle de berätta om alla kungar och drottningar, häxor och helgon som har funnits här, om alla fångar som slitit ont och mist livet. Fästningen ligger på Bagaholmen i Kungälv, och hette från början Bagahus, vilket så småningom med länsindelningarna blev Bohus fästning.

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

Lämna en kommentar