Skelettfynd i kyrkan

Det slamrar och dammar. En handfull personer, alla klädda i gula skyddsvästar och hjälmar rör sig i dammet med munskydd för mun och näsa.

Han kan ha hetat Karl. Eller Petter. Det kan till och med vara så att det visar sig att han egentligen var kvinna. Vi talar om de kvarlevor av en människa som just nu grävts fram ur S:ta Ragnhildskyrkans golv i Södertälje.

S:ta Ragnhildskyrkan genomgår just nu en stor renovering. Golvvärme ska läggas in och vinden isoleras för att på så sätt spara energi. Väggarna ska tvättas och inventarier putsas och restaureras. När kyrkan återigen slår upp sina portar, till advent är det tänkt, kommer den att skina och blänka.

Det gör den definitivt inte idag. Alla bänkar är utrivna, golven i sidoskeppen är upprivna, och de sjutton stora gravplattorna som har täckt en del av golvet och som väger mellan 800 och 1 700 kilo var är staplade i mittgången. Altare och predikstol, psalmnummerhållare och dopfunt är inklädda i små masonithus för att inte bli dammiga och för att inte stötas till av någon byggnadsställning.

Byggarbetsplats

Arbetsledare är Magnus Björkegren. Han kommer från Byggnadshyttan, det är de som står för generalentreprenaden för kyrkorenoveringen. De har specialiserat sig på gamla kyrkor och det är kanske inte så konstigt eftersom de kommer från Gotland.

Det slamrar och dammar. En handfull personer, alla klädda i gula skyddsvästar och hjälmar rör sig i dammet med munskydd för mun och näsa. Två grävskopor håller på att ta sig ner till 40 centimeters djup i vänstra sidoskeppet. Alltmedan en av de gulvästade männen vattnar över fyllnadsmassorna för att åtminstone hjälpligt binda dammet. Starka byggstrålkastare lyser upp arbetsytan.

– Nu ska ni verkligen få se något, hälsar Magnus Björkegren när vi väl har fått på oss skyddsutrustning vi med, och medan vi balanserar i jordmassorna fram till Åsa Berger, arkeolog. Hon står på grunden till en tidigare sakristia, från 1200-talet. Den byggdes på sin tid utanför själva kyrkokroppen. De sidoskepp som finns idag, samt valvbågarna kom till först på 1400-talet. Till dess bestod kyrkan enbart av mittgången och församlingen stod upp under förrättningarna. Den här gamla sakristian revs på 1700-talet, den vita sand vi ser inuti grundformationen är pulveriserad kalksten, troligen rester av murbruk.

En hel hink full med människoben.

Arkeologi

Åsa Berger är med när grävmaskinen jobbar sig ner skikt för skikt. När hon ser något intressant ut ropar hon stopp och så hjälps de åt, alla i arbetslaget, att plocka ihop benrester eller skärvor eller vad det kan vara. En hel hink av människoben av olika slag har hon samlat. De ska så småningom efter analys återbegravas. Bland fynden finns en skalle med ett hål i.

– Om hålet berättar något om hur den här personen dog, eller om skallen har skadats vid en tidigare renovering är svårt att säga, menar hon.

Från utsidan ser det runt ut, men om man kikar på det från insidan ser det nästan lite kantigt ut, som om en mutter skulle ha trängt sig ut inifrån hjärnan.

I en annan hink har Åsa Berger samlat stenar, en bit av ett glaserat och tidigare golv samt några tegelstenar från medeltiden.

Här och var ur marken vi står på sticker det upp gula trästickor. De markerar fynd. Alldeles invid grunden till den tidigare sakristian finns några sådana. Där har Åsa Berger hittat en del av en kista, troligen fotänden, eftersom den är så smal.

”Petter”

Hon pekar på ytterligare ett fynd och nu förstår vi vad Magnus Björkegren syftade på när han hälsade oss välkomna: En delvis framgrävd kista med en människa i, där själva kraniet till stor del är blottat. Både kista och de benrester Åsa Berger hittills har fått fram är väl bevarat, troligen för att det är så torrt inne i kyrkan och den är byggd på en grusås, säger hon. Hade det inte varit för bärhandtagen i kistan så hade hon lika väl kunnat tro att kistträet kom från renoveringen på 1960-talet. Så välbehållet är det, en gång troligen svartmålat förstår vi av några färgflagor på sidorna.

Karies hade han inte i alla fall, han som vi kallar Petter.

Hur länge personen, vi kallar honom “Petter”, har legat just här vet Åsa Berger inte än. Att det är en man gissar hon, kistan är 196 centimeter lång och de flesta män är längre än de flesta kvinnor. Men att han skulle ha begravts på 1700-talet tror hon i alla fall inte. Kistor från den tiden brukar nämligen ha ornamenterade handtag med små ”bullar” eller upphöjningar i metallen upptill, vulster heter de på arkeologspråk. De här är alldeles släta. Hur han ligger med armarna skulle kunna avslöja i vilket århundrade han levde, det har varit lite olika med just armarna i olika tider.

Men än så länge ligger de och resten av kroppen under ett täcke av jord. Vi ser inge kläder eller skor, något som skulle kunna kasta ljus över hans livsöde.

“Petter” begravdes, som andra både före och efter honom, med huvudet mot väster så att han på den yttersta dagen ska kunna resa sig upp och då blicka mot öster och soluppgången.

Hörntänderna i hans skalle sitter kvar och ser välbehållna ut, han har i alla fall inte lidit av karies.

– Här är något intressant, säger Åsa Berger och borstar lite lätt rent en plätt stor som en pingisboll uppe på hans kranium. Den ser porös ut, nästan lite intryckt. Har han blivit slagen, månne?

– Nja, funderar Åsa Berger, troligare är att han har lidit av någon sjukdom. Syfilis är en av dem som kan ge skelettskador.

– Om hålet berättar något om hur den här personen dog, eller om skallen har skadats vid en tidigare renovering är svårt att säga, menar arkeolog Åsa Berger.

Värdig behandling

Det intressanta med fyndet är att det ligger så ytligt, säger hon. “Petter” har faktiskt legat direkt under det golv som nu är uppbrutet, precis i kanten av en stenmur och alldeles utanför de valv som byggdes på 1400-talet. Stenmuren kan tyda på att han under sig har flera lager av andra tidigare kistor i ett gemensamt gravvalv.

Men nu är det bra fyrtio centimeter som ska undersökas så vad som döljer sig under “Petter” får vi inte veta. Kanske inte heller något mer om honom, för det är bara en del av kraniet som hittills är blottat. Om det alls blir mer som skrapas fram är inte säkert.

– Det är klart det kliar i fingrarna, säger Åsa Berger. Det är alltid roligt att gräva. Men man får hejda sig.

Länsstyrelsen får besluta om "Petter" skall grävas fram.

Det är länsstyrelsen som beslutar om “Petters” fortsatta öde. Om de inte tror att hans kvarlevor tillför något mer till forskning och kunskap så låter man honom ligga precis där han är.

Vi frågar om inte Åsa kan visa lite mer av hans kropp, skopa undan lite av den lösa sanden uppe på hans hals och mage. Men nej, det går inte.

– Ska han inte grävas upp och fraktas härifrån så ska vi inte bråka med vare sig hans kista eller det som finns kvar av honom.

– Och en enda upphittad kropp säger heller inte så mycket. Man måste ha flera att jämföra med för att kunna säga om fyndet är avvikande på något sätt. De som bekräftar det vi redan vet är inte så spännande.

Damm och larm

Vi får tala högt med varandra. Det låter som en stenkross i kyrkan och en skärbrännare skär genom larmet när en i arbetslaget kapar en gammal ledning. Konstigt nog ringer klockan i tornet fortfarande vid lunchtid varje dag, i en kyrka som har förvandlats till byggarbetsplats, där trappan upp till orgelläktaren är borta och hela orgelpartiet inklätt i masonit.

Innan kyrkan stängdes för renovering och den nu pågående antikvariska kontrollen påbörjades gjordes en arkeologisk provgrävning i några gropar. Bland annat hittades ett mynt från 1600-talet. I förväg gjordes också en undersökning med georadar, en sorts röntgen av hela grunden som en första åtgärd för att få en uppfattning om eventuella fynd. Två hittills okända gravvalv visade sig då, längst fram i vänstra skeppet. Troligen igenfyllda. När grävskoporna har avancerat så långt fram kommer det översta på valven att blottas, så Åsa Berger kan åtminstone klappa på dem uppifrån, kanske till och med kika in. Men någon utgrävning av dem är inte aktuell.

Dåtidens miljöproblem

Inte lätt att flytta på ett tungt marmoraltare. I bakgrunden syns den övertäckta predikstolen.

På 1700-talet började landets präster klaga över den tidens arbetsmiljöproblem; lukten i kyrkorna. Det var vanligt att man begravde sina döda inne i kyrkan och både präster och församling fick med sina näsor ta del av hela förruttnelseprocessen. Det ledde till ett förbud (på 1800-talet), mot begravningar inomhus, om de inte skedde i täta och rejäla valv, som säkert stängde inne störande odörer. Ett sådant är Hackska koret i S:ta Ragnhild, där man förresten inom ett par veckor också ska lyfta den två ton tunga stenen för att kunna dra radonrör. Samtidigt passar man då på att inventera gravarna som, berättar Magnus Björkegren senare, är många och välbevarade.

De nyupptäckta valv som man nu har identifierat till vänster om altaret ser alltså ut att vara igenfyllda. Det kan bero på det här förbudet, resonerar Åsa Berger.

– När kvarlevorna där kanske behövde flyttas på så kan de ha befunnits i så dåligt skick att det enklaste var att fylla igen i stället.

Nutida fynd

– Stopp, ropar hon så och riktar sig mot grävskopan. En i arbetslaget har lirkat loss något vitt ur stenmassorna. Det visar sig definitivt härröra från renoveringen på 60-talet, en bit ur Expressen daterad 30 juni 1960. Och vi kan urskilja Chrusjtjovs namn och en notis om att Stockholms högskola har utnämnts till universitet. Urklippet får göra sällskap i samlingarna med en tändsticksask och en cigarett, av märket Ritz, kvarglömda i massorna vid den förra renoveringen.

Arkeolog Åsa Berger.

– Gravar från 1500- till 1700-talen har över huvud taget undersökts ganska lite, fortsätter Åsa Berger. Det beror dels på att det handlar om en kristen period och då är man mer aktsam med kvarlevorna, de är en gång begravda och jordfästa och då funderar man ett varv till innan man rör dem. Och dels för att de flesta sådana gravar ligger på en kyrkogård som fortfarande används, där handlar det liksom inte om arkeologi.

Så lite som möjligt

Mittskeppet, som härstammar från 1100-talet ska inte grävas ut. Och så värst mycket längre ner skulle man ändå inte komma där, det är inte djupare än sidoskeppen tror Åsa Berger.

– Det har alltid varit jobbigt att gräva, särskilt för den som saknar maskiner. Så varför skulle de ge sig längre ner än nödvändigt?

– Och vår målsättning är att störa så lite som möjligt.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Not

S:ta Ragnhilds kyrka restes, enligt hävd, av drottning Ragnhild på 1100-talet. Valven och sidoskeppen byggdes till på 1400-talet. Kyrkan har drabbats av två stora bränder, 1650 och 1881. Den har renoverats flera gånger, senast 1961.

Bonusbilder

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

6 Kommentarer till “Skelettfynd i kyrkan”

  1. ulf sundblad skriver:

    S:a Ragnhildskyrkan återöppnas nån gång efter årsskiftet, som en fräsch centralpunkt i Södertälje, som den varit i flera sekler.
    Bland annat är orgeln uppdaterad för över 1 miljon kr, varje pipa dessutom rengjord. Och ett stort musikprogram planeras framöver. Kyrkan är den förnämsta musiklokalen inom ett stort område (inom gränserna Sthm – Strängnäs -Norrköping), och det skall bevisas.
    Ulf Sundblad
    ordf styrgruppen för kyrkorenoveringen

  2. Hans qviström skriver:

    Väldigt intressant! Följ gärna upp detta på nåt sätt. Forna täljebor, mäktigt!

    • Olof Näslund Olof Näslund skriver:

      Fint Hans att du gillar reportaget. En fortsättning följer. Vår ”Petter” är numera ”frilagd”.

  3. Raul Fernández skriver:

    Kul och bra läsning och spännande bilder! Kan man tänka sig en liten fördjupning om exempelvis de ”fina” familjer som finns representerade i kyrkan, från 1600- och 1700-talen? Det hänger ju några standar och epitafier i S.ta Ragnhild – dåtidens hemsidor för noblessen kanske?

    • ulf sundblad skriver:

      Standare och epitafier behandlas nu mycket varsamt och återsätts renoverade med mycket stor antikvarisk kunnighet och respekt.

      Ulf Sundblad
      ordf styrgruppen för kyrkorenoveringen

  4. Birger Svanteson skriver:

    Mycket fint reportage och informativa bilder. Kulturdelen behövs i den här stan.
    Birger