Två skäl att älska Södertälje

Denna text skrev jag 2006 när vilda planer på att fylla igen Maren var det stora hotet mot kulturmiljön i innerstan. Sen dess har Anders Lago efterträtts av Boel Godner och det nya skrytprojekt med machoförtecken som vi nu måste ta itu med är det planerade höghuset vid kanalen mellan Orionkullen och Hebbevillan. Annars är allt sig likt – hittills!

Wendela och det vänliga

klucket i Maren

Att skaffa sig en ny hemstad – det gör man inte så lätt. Född göteborgare flyttade jag i vuxen ålder till Stockholm och bodde där i tjugo år. Trivdes på många sätt men kände mig aldrig som stockholmare. Hem – det var fortfarande till Göteborg. För drygt tretton år sen flyttade jag till Södertälje. Sedan nu ganska många år kallar jag mig Södertäljebo och känner mig som en sådan.  Vad är det som gjort mig till det?

En viktig förklaring (det finns förstås flera) är vattnet och grönskan som präglar stan, både  centrala Södertälje och ytterområdena. Promenaderna längs södra kanalstranden bort mot Astra, på den norra förbi Katolska kyrkan eller åt andra hållet förbi Sydpoolen mot Östertälje, det är något som jag inte är ensam om att njuta av. Här möter jag äldre stavgångare och yngre joggare och hela hundpensionat som är ute och går. Svanar och änder och måsar samsas med stora fartyg på väg in mot slussen. Vi fotvandrare kan korsa kanalen vid slussbron och sen använda gångbron som blev den trevliga kompromissen efter den infekterade striden kring Marenbron. Meningen var väl att bron skulle kunna förtöjas längs med strandkanten under sommarhalvåret för att ge båtfolket möjlighet att ta sig ända in till inre Maren. Så blev inte.

I stället har det varslats om att inre Maren skulle fyllas igen, kommersiella palats och stora bostadshus för de välbärgade skulle bygga igen våra promenadvägar. Stopp blev det då för det vänliga klucket i inre Maren, slut också med möjligheten att avsluta sin promenad med en picknick i vänortsparken eller en lunch eller kaffestund i Wendela Hebbes Hus, den sortens nöjen som inte kräver feta plånböcker för att kunna realiseras.

Nej, det var inte ett aprilskämt. Men Anders Lagos initialt kaxiga entusiasm för projektet  tycks ha förbytts i något bleknad eftertanke – att döma av LT 19.5. Att Wendela Hebbes Hus överhuvudtaget existerade fick tidningen och insändarskribenterna påminna honom om.

Ja, jag ska gärna tillstå att jag har ett speciellt intresse av  Wendela Hebbes Hus, det vackra gamla huset, byggt på 1700-talet, som jag har glädjen att ofta vistas i. Det var genom den livaktiga föreningen Wendelas Vänner som jag överhuvudtaget kom till Södertälje, invald i dess styrelse 1992. Boken om författaren och journalisten Wendela Hebbe (av Brita Hebbe, sentida ingift släkting till henne) hade kommit 1974 och öppnat ögonen på många av oss kvinnliga journalister – vi upptäckte en förebild som verkat så tidigt som på 1840-talet. Och södertäljeborna upptäckte ett dittills okänt kulturhus, Wendelas sommarhus i tjugofem år på 1800-talet, på en tomt vid Snäckviken som numera tillhör Astra Zeneca. Projektet att rädda Wendelas Hus från rivning hade åstadkommit en del medial uppmärksamhet redan på 1980-talet. När jag kom med i föreningen jobbades det hårt på att samla in pengar till ett återuppförande. Kvinnor från sex partier i kommunfullmäktige hade genom en gemensam motion lyckats få kommunen att upplåta en tomt dit huset kunde flyttas när Astra expanderade. Efter tio år under presenning på en industrifastighet lyckades detta och vi fick vara med om det mirakulösa att huset återuppfördes och invigdes på sin nuvarande plats bakom Sorbonhuset intill kanalen. Det är nu åtta år sedan.

Sedan dess har Wendela Hebbes Hus blivit en kulturinstitution i Södertälje – i den småskaliga miljö som väl smälter in i den kulturmiljö som varit och ännu är Södertäljes särmärke. Det är ett av landets litterära museer som drivs ideellt, det lyfter fram två kvinnliga pionjärer, Wendela och hennes dotter Signe Hebbe, känd operasångerska. I huset hålls föredrag och konserter, föreningar och studiecirklar ordnar utflykter till huset, i sommar blir det för sjätte året utomhusteater med och i regi av  Berit Carlberg –  i samarbete med ABF …

Vågar vi tro att huset ska få stå kvar eller ska det återigen tvingas ge vika för storslagna kommersiella intressen, inte från det privata näringslivet den här gången utan från det kommunala. Vår förenings ideella arbete skulle få ett snöpligt slut, Wendela och Signe Hebbe åter begravas i glömska. Ett ideellt kulturprojekt med kvinnliga förtecken riskerar ersättas av ett kommersiellt skrytprojekt med machoförtecken.

Är det så södertäljeborna vill ha det?

Text: Ami Lönnroth

Ami Lönnroth, bördig från Göteborg, är journalist och författare och sedan 1992 bosatt i Södertälje. Efter många år som dagstidningsjournalist, varav de sista 25 åren på Svenska Dagbladet, övergick hon 2002 till en frilanstillvaro som rymt såväl bok- som artikelskrivande, t ex som krönikör i Länstidningen några år, och undervisning av både blivande och aktiva journalister. Dessa uppdrag har utförts i Stockholm, Kalmar, Moldavien, Kazakstan och Baltikum m fl mer eller mindre avlägsna platser. Hon började sin pedagogiska verksamhet som gästprofessor i journalistik 1995/96 vid JMK i Stockholm.

2 Kommentarer till “Två skäl att älska Södertälje”

  1. Ami Lönnroth skriver:

    Hej Erik Werner! Jag uppskattar den vänliga och försonliga tonen i detta inlägg – annorlunda än tonen i vad du skrev om Per Erics och min debattartikel i kommentarsfältet på lt.se. Så visst låt oss göra gemensam sak! Jag måste dock påpeka att jag aldrig förespråkat bevarande av bilparkeringen mellan Orionkullen och Wendelahuset! Jag är inte heller ogint inställd till nybyggnation i centrum om den görs med varsamhet och med hänsyn till den nu rådande relativt småskaliga profilen! Jag värnar uppriktigt om Orionkullen och dess gamla fina byggnader som borde gå ett bättre öde till mötes än att byggas för av stora huskomplex. Och det är klart att jag värnar om Wendela Hebbes Hus som vi i vår förening med gemensamma ideella krafter lyckats göra till ett kulturhus och attraktivt utflyktsmål för turister och föreningar av olika slag runtom i landet.
    Jag läste i någon kommentar du gjorde att du inte nödvändigtvis förespråkar höghus på platsen för nuvarande parkeringsplatsen. Det gläder mig också. Hoppas fler blandar sig i debatten på ett konstruktivt sätt!

  2. Erik Werner skriver:

    Ami Lönnroth, din kärlek till Södertälje är knappast ifrågasatt. Inte heller din alldeles förträffliga gärning att rädda Wendela Hebbes hus undan Astras huvudlösa expansion (som bekant mynnade ut i ingenting). Wendela Hebbes Hus är som du noterar en vital och värdefull kulturinstutition på sin nuvarande plats, en enorm tillgång för staden och dess invånare. Den plats i staden som uppläts är väl ägnad åt den verksamheten och som infödd Södertäljebo är jag glad och stolt över att kommunen upplät en tomt till er. Ett beslut som gjorde oss alla rikare. Ni förtjänar den platsen.

    Nu lutar det åt att ni kommer att få nya grannar. Två av stadens mest attraktiva tomter Tellus och Lyran, som under hela min livstid nyttjats som parkering (och för dåligt tillagade hamburgare), ska bebyggas. Orsaken till detta är givetvis insikten att värdet på dessa tomter kan utnyttjas bättre än som kommunalt subventionerade uppställningsplatser för fossildrivna fordon. Planerna som är under utarbetning visar ett kulturhus på 2500m2 i gatuplanet på Tellus (även om det också ryktas att vissa intressen ser för sig en saluhall istället) och gatulivet i Lyran får ett inslag av kommersiella lokaler (runt 600m2). Ovanpå det så planeras, i bägge kvarteren, bostäder. Båda kvarteren har en storlek som vart och ett motsvarar Castorkvarteret, Tellus närmsta granne, med upparbetade gaturum och stråk (vissa bilfria) mellan kvarteren och den existerande kontexten.

    I de flesta städer ute i världen skulle detta ses som en ganska naturlig utveckling av staden. En kulturinstutition, understödd av ett visst kommersiellt inslag och nya boende skulle dessutom på de flesta håll välkomnas entusiastiskt, speciellt i en kontext där ny kulturell verksamhet skulle kompletera och ge draghjälp åt redan existerande. Det är detta du protesterar och jag finner det lite underligt och perplext?

    För det kan väl inte vara så att du nu, när du säkrat din egen plats i staden, inte vill att andra ska få samma chans och möjligheter som du och din verksamhet redan har fått? Det ligger något genuint ogint och ogästvänligt över det scenariot som jag har svårt att få ihop med min bild av dig och den verksamhet som ni bedriver genom Wendelas Vänner? Jag anar i och för sig en viss rädsla i ditt inlägg ovan; att du kanske tror att er närvaro på platsen faktiskt är hotad (trots att inget tyder på det) och att kommunen manövrerar i kulisserna för att få bort er från platsen? Jag väljer att tro att det är denna rädsla som ligger bakom protesterna.

    I så fall vill jag komma med ett förslag. Låt oss gemensamt säkra Wendela Hebbes Hus på sin fina plats bredvid Sorbonska! Jag vet inte vad ni har för avtal med kommunen, men det torde inte vara svårt att i en publik kampanj få dem att säkra villans placering via detaljplan (utöver det skydd den redan har enligt PBL 3:12). Även eventuella kontraktsmässiga förhållanden mellan Wendela Hebbes Vänner och kommunen skulle kunna framtidssäkras.

    Då skulle ni kunna släppa rädslan och osäkerheten och istället glädja er åt att er verksamhet får nya grannar. En ny kulturinstutition att samarbeta med, nya affärer som drar trafik till er verksamhet och, framförallt, nya Södertäljebor som kommer nedtrillande för en kaffe på morgonen (eller för en lördagslunch), ser postern över kvällens föredrag, och dras med i verksamheten. Så som det ska vara i en stad…

Lämna en kommentar