Cirkusprinsessor från Södertälje

_DSC0019

Dea Lundström i handstående, så kallad ”mexican”

Går på händerna i skolan

Ellen Eriksson och Dea Lundström går på gymnasiet, S:t Botvids i Botkyrka. Sista året. Det är inte det minsta konstigt, ändå blir vi väldigt nyfikna på dem och stämmer träff i en av deras skolsalar, ett jättelikt före detta virkeslager med hur högt i tak som helst. Det ser ut som en flyghangar.

Tjejerna, som båda är från Södertälje (Ellen bor mitt i stan och Dea har sina rötter i Järna) går på en ovanlig skola, en cirkusskola. På schemat, som hänger på ena väggen kan vi se att de har högst vanliga skolämnen: engelska, matte, svenska. Men nästan hela eftermiddagarna är helt vikta åt träning, modell avancerad, med lärare och instruktörer från Cirkus Cirkör, som förresten tränar i samma jättelokal.

_DSC0146

Ellen Eriksson

Vigt värre

Vi pratar med Ellen medan Dea värmer upp tillsammans med sin partner, tillika pojkvän, Saska Särkilahti. Parakrobatik eller ”hand to hand” kallas det, det de gör. Saska kallas bas och Dea flyer, det vill säga Saska står på marken och lyfter och slänger runt med Dea.

Ellen har tränat sen hon var fem, berättar hon.

– Då började jag på Cirkus Cirkörs ”Kurs och träning”, som en fritidsgrej. Inte var jag rädd att göra mig illa då. Det är annat nu när man vet hur lätt det är att skada sig. Att göra en så kallad flickis, till exempel, handvolt baklänges där man slänger huvudet bakåt. Det är först nu som jag har lyckats med det utan att tycka att det är läskigt.

I juni tar Ellen studenten. Kanske blir det vidareutbildning inom cirkuskonsten därefter. Visserligen finns DOCH, Dans- och cirkushögskolan i Stockholm, men hon siktar hellre på någon utomlands. Eller så får hennes färdigheter bli en fritidssyssla.

– Jag har inte bestämt än, något kreativt blir det alla gånger, dans kanske.

_DSC0080

Dea Lundström och Saska Särkilahti i en hand to hand

 

Inga cirkustält

Cirkus i det här fallet handlar inte om det många av oss förknippar med cirkus, sågspån och elefanter, cirkustält och clowner.

– Nej, korrigerar Ellen, det är inte så mycket paljetter här. Det vi ägnar oss åt är nycirkus*).

Det hänger och klänger folk i alla hörn av jättelokalen, den är verkligen anpassad för träning. En säkert tio meter lång matta med studs löper längs ena sidan, ett alldeles riktigt knivkastarhjul ser vi bakom det svarta långa skynket som delar av rummet i lite mindre delar. Tjocka rep från taket och mjuka, kraftiga mattor att ramla på. Gungor, barr, studsmattor i olika storlekar. Den här hallen räknas som den bästa i sitt slag i Norden.

Till cirkusskolan söker man som till ett vanligt gymnasium, men måste genomgå inträdesprov för att godkännas, får träna medan de tilltänkta lärarna ser på.

Dea och Saska har värmt upp vid det här laget. De träffades i Finland, berättar de, senare. På ett internationellt cirkusläger för ungdomar. Tycke uppstod. Saska som är från Finland jobbade då som jonglör på Sorin Sirkus, Finlands största ungdomscirkus, ett finskt svar på Cirkus Cirkör, fast mindre.

Han stoppar händerna i en bytta med pulveriserat magnesium, medan Dea byter skor till några synnerligen tunnsulade. Pulvret gör hans händer torrare och risken att tappa greppet om Dea minskar. De visar några turer i parakrobatik, Dea flyger genom luften, landar på Saskas axlar, i hans armar, händer. Det är sådant här man ser på teve, på shower och uppvisningar! Magnesiet dammar lite och sätter märken på Deas trikåer.

_DSC0024

Saska Särkilahti står i en one arm i positionen ”diamond”

Håller på jämt

På den här skolan är det ingen som går hem när schemat är slut för dagen. Hallen är öppen de flesta dagar till nio.

– Vi kan träna hur mycket vi vill, säger Ellen, innan det är dags för henne att värma upp. Men vi ska inte träna in ett nytt trick utan instruktör. Det är för att inte skadas.

Själv är hon ständigt lite småskadad, det gäller de flesta i klassen.

 

– Lite kläm- och brännsår från repen har jag och en och annan stukning har jag genomlidit.

– Det är bra att vi skadar oss nu, menar Dea som nu har anslutit sig till vårt samtal.

– Så lär vi oss hur vi ska förebygga. Vi anstränger ju kroppen extremt mycket och måste bygga upp småmusklerna. Det tog ett tag tills jag insåg att det är helt okej och dessutom nödvändigt att sitta med en två kilos tyngd och bara vicka den i handen.

_DSC0119

Ellen Eriksson i trapetsen

På hög nivå

Ellen har hoppat upp i en trapets, svingar sig högt däruppe undertaket, hänger i knävecken och balanserar medan hon slingrar sig ut och in runt gungrepen.

– Jag har alltid gillat gymnastik och dans, och har provat på teater, fortsätter Dea utan att ta ögonen från Ellen. Cirkus är en blandning av allt det där. Det ger energi.

I ögonvrån ser vi en man som tränar jonglering med ringar, håller dem stilla på pannan och på näsbenet. Några kvinnor intill går ner i spagat, intill dem några som hänger vågrätt ut från en ribbstol.

Ända sedan hon var sex år har hon velat bli cirkusprinsessa, berättar Dea och slår sig ner på mattan bredvid oss tillsammans med Saska.

– Det är tretton år nu. Morfar tog med mig till cirkus och jag var helt fångad.

Ellen flyttar sig under tiden till ett blått silkestyg, som ringlar ner från taket. Hon hivar sig upp i armarna, och virar in kroppen i tyget innan hon handlöst kastar sig nerför med huvudet före, det är minst tio meters takhöjd. Innan hon normalt sett borde slå huvudet i golvet bromsar hon.

_DSC0212

Den stora träningssalen

avdelare_vit

_DSC0165

Ellen Eriksson i tyget, ”aerial silks”

Riktig mat

Det slår oss att de ser så tunna ut, både Ellen och Dea, i alla fall vid sidan om Saska som gått upp tjugo kilo bara genom träning sedan han kom till Sverige för något år sedan, berättar han, han behöver tyngd.

Men skenet bedrar, både Ellen och Dea är supervältränade och har muskler som stål, fast de inte syns direkt, situps är blaha blaha, förstår vi när Dea visar.

Så särskilt noga med vad de äter är de heller inte.

– Fast det märks, när man har stoppat i sig skräpmat några dagar, då vill kroppen har ordentligt, hemlagat, säger Saska.

– Om jag festar en helg så får jag betala det i flera dagar, jag svettas och träningen funkar inte så bra.

 

Rysk teknik

Dea och Saska tänker fortsätta utveckla sin parakrobatik, antingen på DOCH eller utomlands, på ESAC, Ecole Supérieure des Arts du Cirque, i Belgien, eller AMoC, The Academy for Modern Circus i Köpenhamn.

– Kommer vi inte in där så åker vi till Ukraina och Kiev och hårdtränar för en personlig tränare, berättar Dea.

– De är väldigt duktiga och vi använder oss redan av den ryska tekniken. Den går ut på att basen, alltså Saska, använder mycket benmuskler. I den franska tekniken, till exempel, är det mer armar som gäller.

Vad får man då för jobb när man är klar?

– De flesta komponerar sin egen akt, säger Ellen, som är tillbaks efter sina halsbrytande luftvolter.

– Ja, men först och främst måste man bli riktigt bra, menar Dea. Sen kan man frilansa i hela världen, vara med i en show i Las Vegas nåt halvår, delta i en teateruppsättning, på nattklubbar eller fina middagar. Det finns hur många arbetstillfällen som helst. Shower, events av lite olika slag, företagsfester. Nån som behöver nån som är bra på rep, nån som är bra på handstående.

– Ett enda trick kan ta tre år att repetera in, säger Dea, och så tar det fem sekunder att framföra.

– Ja, egentligen är det helt sjukt att lägga tre år av sitt liv på något så onödigt, skrattar Saska, det är många som undrar hur vi kan göra det. Men för oss är det värt det.

De här gymnasieeleverna har redan provat på rampljuset, på Nobelfesten visade de upp sig, vid en företagsfest där de minglat runt och sett ”coola” ut.

Pengarna för engagemangen, som skolan förresten förmedlat, användes till en klassresa i tvåan till Paris, städernas stad vad gäller nycirkus.

– Det var häftigt, minns Ellen, de hade något som kan liknas med en melodifestival men med cirkus.

_DSC0190

Ellen Eriksson på en trampolin

_DSC0052

Dea Lundström på ett handståendestativ, ”canes”

 

Hemmablind

Parakrobatik är en ranglig konstruktion. Det gäller att paret inte splittas upp.

– Det tar lång tid att lära sig sin partner, minst ett år, säger Dea. De signaler man skickar med små uttryck till sin partner måste man kunna tolka direkt. Ett tryck i handflatan som kan betyda luta dig framåt lite. Jag känner i hela kroppen när Saska är trött och vill att jag ska gå ner.

– Det är väldigt bra för oss att ha en andra disciplin också att falla tillbaka på, fortsätter Dea, som också har utvecklat sitt handstående, medan Saska fortsätter att jonglera.

– Man blir lite insnöad, konstaterar Ellen när vi förundras över vad vi har sett, över vad de kan åstadkomma.

– Och alla partytrick kan man glömma. Titta, jag kan gå ner i spagat, imponerar inte på någon här, det kan alla. ”Kolla jag kan stå på händer”…

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G Johansson

*) Nycirkus bygger på cirkusfärdigheter och hör hemma i den fria, alternativa teatermiljön.

 

 

 

 

 

_DSC0095 avdelare_vit_DSC0144avdelare_vit_DSC0039

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

Lämna en kommentar