Revy 2015, recension

_DSC6250

 

Sången, musiken, roliga texter och många skratt. Det är som det ska vara, behållningen av årets Täljerevy.

När jag skriver detta har jag sett årets Täljerevy två gånger, först på generalrepetitionen och sedan på premiären. Jag imponeras av ensemblen, sången, musiken, spelet och förmågan att få ihop det hela på scen.

Täljerevyn är en blandning där enkla skämt varvas med mer djuplodande innehåll, slapstick varvas med poesi, lokala vinklar med storpolitik, som u-båtar. Det är denna blandning som gör lokalrevyn charmig och sevärd.

Fem artister sjunger och spelar med bravur, Åsa Dellham och Lotta Köhlin, Owe Lindemalm, Hans Qviström och Torbjörn Westerberg. Särskilt de två kvinnliga sångarna gör intryck.

_DSC6180

Flera av texterna är riktigt vassa, men ibland är det svårt för publiken att uppfatta alla poänger. Det är synd att texten ibland dränks i ett alltför högljutt komp. Några gick fram bättre vid andra lyssningen, men inför den vanliga revypubliken har man ju bara en chans att höras.

Lasse Karlsson är regissör och författare till många av texterna. I programbladet skriver han att satir är viktig för vår demokrati. Vi måste kunna skoja med makten. I vår lilla stad kan vi också tack och lov göra det utan större risker. Den som kritiseras mest, kommunen, sponsrar ju till och med hela revyn.

_DSC6189

Men det är något som skaver och det handlar om vart den vassa udden riktas i några nummer. Nu får till exempel bibliotekspersonalen klä skott för något som styrelse och ledning inom skolorna har ansvar för. Vinkeln, både i Länstidningen och i revyn, var att barn inte är välkomna på biblioteket. Det stämmer ju inte alls. Många barn har egna lånekort och det är nästan alltid gott om barn på bibblan. Men det tar ju inte bort kravet att det även ska finnas ett bibliotek i varje skola för undervisningens behov. Visst kan man skoja om saken, men rikta då udden åt rätt håll, mot skolornas styrelserum i stället för mot bibliotekspersonalen på golvet.

Över huvud taget märks det att vår lokala tidning är en viktig informationskälla för revyförfattarna. Och den i sin tur präglas tyvärr av att inte så många av skribenterna verkar bo i stan. Det saknas den där riktiga ”inside information” som skulle behövas, både i tidningen och i revyn.

_DSC6335

Humor och ironi är speciella uttrycksmedel. Den som flyttar till ett nytt land och lär sig ett nytt språk brukar berätta att det svåraste att lära sig förstå är skämten. Humor hänger inte bara ihop med språket utan med hela kulturen där mycket är outtalat och mycket är associationer. Och gränserna för vad som är roligt och vad som bara är plumpt kan vara hårfina.

Det är ju också därför den satiriska lokalrevyn är ett så fantastiskt koncept. Vi delar samma stad och har en gemensam referensram. Eller har vi det?

Jag funderar över vilka viktiga förhållanden i stan som inte speglas i revyn. Mest påtagligt är att den stora assyrisk-syrianska befolkningsgruppen helt saknas. Gör man inget i de kretsarna som är värt att ta upp? Hur är det till exempel med de religiösa makthavarna? Ibland pyser kritik fram på insändarsidorna. Och nog är väl biskoparnas skattefusk i klass med Sverigedemokraternas trixande med folkbokföringen, som revymakarna utnyttjade till max. Men kanske krävs det först lite journalistisk bevakning för att skapa underlag för revymakarna. Och kanske lite förnyelse bland textförfattarna.

Trots de här betänkligheterna – visst är revyn sevärd.

Text: Kerstin Ekberg

Foto: Göran G. Johasnsson 

_DSC6247

Pensionär (67 år), tidigare journalist, främst i fackliga tidningar, i många år chefredaktör på Svensk Hotellrevy, Hotell- och restaurangfackets tidning. Har som pensionär fått många återfall i ungdomens intressen, som till exempel kanotpaddling, segling, pluggande. Läser historia på universitetet.

Lämna en kommentar