Marina i ny roll

 

 

marina06w

”Man får inte vara rädd för att snubbla.”

Så säger Marina Nyström, skådespelare från Södertälje med många fina och prisbelönta rolltolkningar bakom sig. Ända sen barnsben har hon drömt om att få regissera och just nu håller drömmen på att gå i uppfyllelse. En långfilm ska det bli, en stjärnspäckad sådan. Men nervös, nej det har hon varken tid eller ”förstånd” att vara.

– Man missar varenda gång man inte vågar skjuta mot målet.

Vi stämmer träff med Marina under den stora boken på Kulturdelens innergård. Vi har fått skjuta upp mötet ett par gånger. Det är mycket som händer i hennes liv nu och allt, säger allt, handlar om långfilmen hon håller på med.

Pitchade sig självmarina05w

Marina och Simon Settergren, som har skrivit manuset, lärde känna varandra under inspelningen av Suzanne Ostens omtalade film Flickan, mamman och demonerna, som de båda var med i.

– I julas kontaktade han mig och berättade att han hade skrivit ett manus till en långfilm och undrade om jag ville vara med, som skådespelare. Filmen skulle handla om en pappa/son-relation där pappan lider av en psykisk sjukdom.

– Jag tackade ja direkt. Men efter jul skedde en rotation i teamet. Vi saknade plötsligt en regissör och jag tänkte att här har jag ju min chans. Jag har länge siktat på att finna ett sammanhang att nyttja min filmerfarenhet, både den framför och bakom kamera. Så efter att jag viftat bort Jante från min axel så pitchade jag in mig själv.

Bra erfarenhet

När vi träffas håller förproduktionen och en del repetitioner på för fullt och snart, inom ett par veckor, ska inspelningarna börja.

Men vi backar i tid och vill först veta varför hon är så himla lycklig över att just få regissera, hur hon hamnade där?

– Jag har alltid hållit på med teater, även som barn. Det var jag som drev igång lekarna med mina småsyskon och bästisar. Jag hittade på pjäser och filmscener vid vår stuga i Tvetaberg. Eftersom jag var envisast och mest entusiastisk så blev det naturligt att jag fick leda.

– I flera år höll jag i IOGT/NTOs teaterkollo för barn. På en vecka skulle tre pjäser regisseras. Jag lärde mig att kvickt klippa dramaturgiskt och ge en intensiv, men stimulerande regi. Det var mycket lärorika år. Och roliga.

– När jag var fjorton och gick i teatergruppen på Kulturskolan sa vår teaterlärare, Lars Ahlin, till mig: ”Marina, du borde leda en grupp hos Södertälje Teateramatörer”, och det hade han helt rätt i. Sen dess har det blivit mycket STA, som för evigt har en stor plats i mitt hjärta. Den sundhet som genomsyrar den verksamheten borde alla teatrar ha, men så är inte fallet. Teater får aldrig bli större än livet självt. När nått börjar lukta destruktivitet och teatern tappar sin leklust, när ensemblekänslan förloras i prestationskrav då är nåt snett.

marina04wKan sin sak

Efter gymnasiet blev det Skara Skolscen och Högskolan för Scen & Musik i Göteborg för Marina och flera stora roller både på teater och film. Bland annat på Stadsteatern i Stockholm där hon spelade huvudrollen i Åsa Linderborgs Mig äger ingen, mot Lennart Jähkel. På samma scen medverkade hon senast i Ronja rövardotter och hon har gjort flera roller på både Uppsala och Göteborgs stadsteatrar. Listan skulle kunna göras längre, men nu är det hennes första regissörsuppdrag vi ska prata om. Men Södertäljes kulturpris, som hon fick 2015, ska vi förstås nämna. Och jo, förresten, också att hon har skrivit och satt upp egna pjäser. I Södertälje var vi många som såg ”Trasiga skor” på STAs Sagateatern. Hon har gjort två kortfilmer, en av dem heter Medmänniskor och inför den wallraffade hon som hemlös i Göteborg ett par veckor på en parkbänk (https://www.youtube.com/watch?v=OfHR18byq5E).

Hon coachar numera också andra unga begåvningar och berättar stolt att hon hjälpt in tretton av dem på olika scenskolor, där enbart tio elever av flera hundratals sökande kommer in vid varje intag.

– Det är så otroligt roligt. Varje dag när jag ska coacha vaknar jag med ett leende. Tänk att jag snart ska få möta mina guldklimpar idag, tänker jag. Jag älskar att lyfta skådespelare och se dom växa.

Och så är hon tillbaks på Wendela Hebbe-gymnasiet, nu som teaterlärare under kortare block.

 

Tagningmarina07w

Tillbaka till långfilmen. Med sitt vida kontaktnät inom scenkonsten har hon handplockat medverkande till den. Kungen av Atlantis, heter den förresten.

Pappan i filmen gestaltas av Philip Zandén, sonen Samuel av Simon Settergren, manusförfattaren. Med är också bland andra Katarina Ewerlöf, Happy Jankell och Inga Landgré.

Själva filmningen sker under fyra veckor i sommar, med början i mitten av juli. Mest i Bergshamra, men också i Stockholm. Just nu pågår förproduktionen och eftersom produktionsgruppen är relativt liten så är Marina med precis överallt.

Hon sätter team, det vill säga väljer medarbetare på alla plan.

– Det gäller att skapa rätt grupp, för att få rätt energi och den stämning som behövs. Man får tänka som en psykolog för att finna balansen.

Hon letar locations, det vill säga bra inspelningsplatser.

– Bergshamra är rätt litet. Förflyttningarna blir små mellan scenbyten och det är lättare att skapa kontakt med ett mindre centrum än mitt i centrala Stockholm för att exempelvis hyra lokaler.

marina02wKaraktärerna

Hon är med på kostym- och maskprov, det vill säga testar kläder, smink och detaljer som ska förvandla skådespelarna till filmens karaktärer.

– Det är oerhört spännande att se hur filmens ideér om smak och stil växer fram, sakta men säkert.

Hon är med och raggar sponsorer. Just nu står de i begrepp att lansera så kallad crowd funding vilket innebär att vem som helst kan skänka en slant via nätet. Det här är en lågbudgetfilm eller en så kallad independent-film, som vilar på medarbetarnas engagemang och tro på projektet mer än den lön de eventuellt kan räkna med.

Hittills har ingen i arbetsgruppen fått något betalt, det är vanligt i branschen, avslöjar Marina.

– Högbudgetfilmer görs oftast av de riktigt etablerade, och det tar flera år innan man byggt upp förtroendet för produktionsstöd med höga belopp. Då får man börja så här, för att stå still tar en ju ingenstans.

Teamet involverade kan räkna med något symboliskt belopp under inspelningsperioden under sommaren, men det handlar inte om full-löner som i en storfilm, förstår vi.

Själv är Marina rätt bekväm med denna tingens ordning.

– Jag triggas faktiskt av knappheten. Livet får inte vara för tryggt, då går man miste om höjdpunkterna när den lilla slanten extra ramlar in. Som en god lunch på stan, det kan sätta guldkant på tillvaron just då.

Lång produktionstid

Filmen beräknas gå upp på biograferna våren 2017. Den långa tiden mellan sista tagningen till biodukarna, det är då filmen egentligen blir till, berättar Marina. Då ska alla de många timmarnas filmmaterial klippas ihop till rätt både längd och bästa dramaturgi. Den sist tagna filmsekvensen kanske blir den första på den färdiga filmen och många scener blir över.

– Det är mycket som slipas och bollas i den här postproduktionen; ljudläggning, ljusjusteringar med mera. Att baka ihop ett slutresultat kan komma att ta längre tid än både förarbete och inspelningar.

Nyanserna

Simon Settergren har hämtat inspirationen till sitt manus från sitt egna liv.

– Jag har träffat hans fantastiska pappa, som är schizofren, och han har så nära till skrattet, säger Marina.

– Det ska också synas i filmen, det varma humoristiska ska flätas samman med svärtan, dramatiken. Jag vill att den ska ge en nyanserad bild av en psykiskt sjuk person. Filmens pappa är varken aggressiv eller obehaglig, tvärtom.

Vi på Kulturdelen vet nu hur filmen slutar, hur det går för både sonen och pappan, hur de klarar ut sitt ömsesidiga beroende av varandra, den ohälsosamma symbios de lever i. Vi vet hur det går för Cleo, flickan som dyker upp som en ögonöppnare och som får det att gnistra om sig och Samuel. Men det tänker vi inte avslöja.

marina01w

Vill med filmen

– Jag vill att filmen ska beröra. Jag vill lyfta en ny historia på temat far-son, och lämna stereotypa mönster. Brännpunkten är själva medberoendet och där tror jag att många ska känna igen sig. Många av oss lever ju i beroende av olika slag till andra människor, även om vi inte har det som Samuel och hans pappa.

Själv har hon några exempel från det egna livet, likaså av psykiskt sjuka i vänskapskretsen.

Det är de här människorna, de som inte ser ut, låter, tänker precis som de flesta andra av oss som hon är så himla intresserad av.

– Jag har alltid varit nyfiken och velat se det som är bakom, säger hon och pekar mot en av de blommande buskarna på vår gård.

– Se vad som finns bortom det friskt bländande, friserade. Det som trycker eller göms bakom, det är betydligt intressantare än det tydliga och vanliga som tar plats framför.

– Jag har aldrig varit rädd för att närma mig personer i den så kallade marginalen. Jag tror inte att någon egentligen föds med den öppenhet som krävs för det, där har jag nog min styvpappa Kjelle att tacka för en hel del. Han har alltid varit en förebild, som socialiserat friskt, sträckt ut hjälpande händer och inte bedömt människor i förhand. Att få växa upp utan fördomar tror jag skapar ett öppnare sinne.

Orädd

Långfilmen är Marinas hittills största utmaning, alla kategorier, och hon är inte alls nervös.

– Man får inte vara rädd för att snubbla, konstaterar hon. Nu får jag äntligen göra något kreativt av all min filmerfarenhet! Dem jag ska leda och regissera är människor som du och jag, alla med lika värde. Därför är jag inte nervös över att regissera stjärnor. Under de repetitioner som för närvarande pågår har vi otroligt kul och har hittat en fin balans tillsammans. Dom har full tillit till mig, och jag till dom. Det känns underbart.

Film, bara film

– Jag trivs absolut som skådespelare, men som sådan har jag alltid känt mig som en vildbuske som ska friseras. Nu som regissör får jag rufsa till själv och använda min kapacitet och kreativa begåvning till fullo. Det känns som om jag är i mitt rätta element, säger Marina och tar en slurk av sitt kaffe, trots en begynnande förkylning. Sådana får man inte lägga någon större vikt vid när man håller på att förverkliga en livsdröm.

– Vad för uppdrag som kan komma att dyka upp efter filmen har jag ännu ingen en aning om, säger hon. Men nu var det ett tag sen jag stod på scen så det börjar rycka i teaternerven. Det ska jag villigt erkänna.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

1 kommentar till “Marina i ny roll”

  1. sören west skriver:

    vilken brud du e marina,,helt underbar ,,,

Lämna en kommentar