Punkmusikal, sist på Sagateatern?

_DSC0181

PUNKS – eller hur en musikal tar form

Sedan januari har Södertäljes Teateramatörer arbetat med att sätta upp den kanske sista musikalen på Sagateaterns scen. PUNKS är en punkmusikal om ett gäng unga i samhällets absoluta periferi, satt till bakgrund av ett sjuttiotalets England. Här berättas om hur musikalen tog form. Om arbetet och glädjen, om slitet och känslorna – ur trummisens perspektiv.

_DSC0172

Punkmusik är ingen säsongsbetonad musik egentligen. Möjligt att den kanske gör sig lite, lite bättre under vinterhalvåret. Möjligt att texterna, attityden och den skitiga tre-ackordsmusiken gör sig lite, lite bättre när Sverige gnistrar av snö och mörkret aldrig är mer än ett par timmar bort.

Jag minns när Billy-Rose Härnvall först berättade om sin musikalidé för mig. Kanske var det just den stundande vintern som gjorde att tanken på en punkmusikal lät så lockande. Vi har båda deltagit i två tidigare musikaler under STA och Sagateaterns tak. Både Grease och rockmusikalen Crazy Nights var klassiska uppsättningar i den gamla skolans bombastiska musikalfilosofi – storslagna dansnummer, flagranta scenkostymer och en smörig intrig om kärlek.

– Den här gången skulle det bli annorlunda, menade hon.

_DSC0053

PUNKS skulle vara skitigare och skränigare, och karaktärerna mer färgstarka och grövre – både i munnen och i sättet. ”Jag vill komma bort från Grease och det där klassiskt gulliga musikalupplägget”, hette det, och jag kunde inte vara annat än såld. Jag var designerad trumslagare i projektet, och även om mina dagar med tuppkam lagom var förbi, var tanken på att få riva av en Ramones-låt på scen så pass lockande att jag hade tackat ja fyra gånger om redan samma kväll.

_DSC0140

Billy-Rose Härnvall

Manusarbetet fortsatte för Billys del, medan jag och mina orkestergelikar Henric Kennerö och Harald Sundlöf började frossa i de låtar som skulle framföras – en sjuttiotalskavalkad i det bästa som England och USA kunde skaka fram. Vi skulle få spela Janis Joplin och The Clash, och vi skulle få spela Rod Stewart och Jefferson Airplane. Tillsammans med gitarristen Hampus Söderberg, och körsångarna Ida Paulsson och Julia Fowelin, började vi repetera. När körsbärsträden blommade som mest, och när hemvändande flyttfåglarnas kvitter trollband ett Södertälje om våren – då hukade vi i en svettig replokal i musikalens anda trogen.

– Det är klart att det har varit värt alla slit, konstaterar Ida Paulsson. Men det har också varit några av dom roligaste rep man kan tänka sig. Att spela musik med några goda vänner, och smyga in en och annan öl. Kan det bli bättre? skrattar hon.

För Billy-Rose har tankarna varit detsamma.

– Repen har nog gett mig flest minnen. När man märker att det ger resultat, att det man har skrivit faktiskt fungerar i praktiken. Det är riktigt ball att se hur alla tolkar sina karaktärer, och hur de tolkar manuset, säger hon.

När jag sitter och minns tillbaka till tidigare musikaler så är det några få stunder som tycks ha etsat sig fast i minnet för gott. De sista skälvande minuterna innan föreställningen och adrenalinpåslaget under applådtacket är känslor som hänger med i flera år efteråt. Jag tar mig dock friheten att tala för alla mina ensemblekamrater när jag säger att den sista repveckan innan premiärföreställning är bland det värsta och bland det bästa med att sätta upp en musikal. Att leva sida vid sida, dag ut och dag in på teatergolvet och försumma allt vad skola och arbete heter för att musikalen ska bli så bra som möjligt, är vad vi minns tillbaka till i efterhand.

_DSC0073

PUNKS var och är inget undantag.

– Det är då alla bitar faller på plats, och det är det man ser fram emot under hela projektet, säger Henric Kennerö. Det blir mycket slit och tar på både kropp och själ men de flesta av oss är vana vid det här så vi vet vad vi har att förvänta oss.

Minst tre timmars repetitionstid varje kväll är mer regel än undantag. Vila kan man göra i graven. Trots all möda och slit är de under en sådan vecka som vi svetsas samman som grupp. Det är då ensemblen blir en förlängning av sin egen familj – med allt bråk och all glädje som det innebär.

Den 28:e maj är en gråmulen, varm och fuktig lördag. I ett dis av hårspray och i ett rus av bryggkaffe är vi skådespelare, musiker och tekniker som snubblar över varandra i arbetet med det sista innan föreställning. ”Var är cigarettpaketet? Var är min skinnjacka? Var tog mina trumpinnar vägen? Har någon sett mina trosor?”

_DSC0107

– Ta plats bakom scenen, skanderar regissören, initiativtagaren och skådespelaren Billy-Rose Härnvall. 5 minuter till insläpp. Nu kör vi!

Jag lämnar er läsare här – i alla fall för den här gången. Det är föreställning nu. Publiken tar sina platser. Tystnad. Första scenen. 1, 2, 3, 4:

On and on we’re just another brick in the wall.

_DSC0116

Text: Lars Wittlock

Foto: Göran G. Johansson

_DSC0168

avdelare_linjePå scen:
Manusförfattare och regissör, samt i rollen som Denise: Billy-Rose Härnvall
Maggie: Kajsa Falk
James: Filip Högbom
Lex: Oliver Lindståhl
Fat Sally: Cecilia Siljebrand
Lucy: Ellen Eriksson
Maurice: Patrik Andersson
Chase: Emil Pettersson
Jolene: Denise Stonham
Lärare: Gustav Szorath
Statister: Felicia Siljebrand, Linnéa Persson, Sara Lindberg

Bandet:
Gitarr: Hampus Söderberg, Harald Sundlöf
Trummor: Lars Wittlock
Bas: Carl-Henric Kennerö
Kör: Ida Paulsson, Julia Fowelin

Teknik:
Ljud: Ivan Ahlbom
Ljus: Erik Adolfsson

_DSC0087

Lars är 23 år gammal, och studerar journalistik och multimedia på Södertörns högskola. Bor i Södertälje och har varit med och gjort musikaler i STA sedan 2011. Spelar trummor, banjo och gitarr på fritiden, men i musikaler är det trummor som gäller.

1 kommentar till “Punkmusikal, sist på Sagateatern?”

  1. Pojlof skriver:

    en Musikal med ungdomar, som det sista på saga skulle kunna vara en tanke då det första STA satte upp på Saga var en musikal med Ungdomar. Black Rock City.

Lämna en kommentar