Japan i Lina med Europa för sina fötter

Den resande fotografen Shoichi Muto här fångad i sitt hemmakvarter i Södertäljeområdet Lina.

Han far land och rike runt. Fotograferar byggnadsverk och spektakulära miljöer, skriver om arkitektur och design för japansk press och gör egna böcker. Kulturdelen har träffat fotojournalisten Shoichi Muto, med hemadress i Södertälje, och med hela världen som arbetsfält.

I Japan är Shoichi Muto ett välkänt namn. Det var också där han föddes för lite drygt 70 år sedan. I Chiba, en idag nätt liten sex miljoner-stad öster om Tokyo. Som ung drömde han om att bli baseballspelare, och tränade hårt. Men en vacker dag var han tvungen att inse att en proffskarriär för hans del inte var inom räckhåll. Han borde kanske ha varit lite längre och resultaten av hans idoga träning borde kanske ha visat sig i lite bättre resultat. Det var bara att inse fakta.

– Men jag var ung, jag var stark och full av energi, berättar han när vi slagit oss ner i hans ljusa vardagsrum i Lina.

– Så jag köpte en cykel och trampade runt i Japan.

Efter olympiaden i Tokyo 1964 blev det möjligt att resa till Europa utan visum. Han gav sig av, och befann sig mitt i smeten under de turbulenta åren runt -68. Med sig i bagaget hade han en examen från universitetet i Meiji, institutionen för politik och ekonomi. Han hade också med sig en liten kamera som han mest använde till naturbilder och – framför allt – en stor nyfikenhet.

I två år kånkade han runt på cykel i Europa.I  Danmark träffade han en vacker flicka, en svenska. De gifte sig och fick också så småningom tre döttrar. Han inredde ett fotorum i källaren och hoppades kunna ägna sig åt sin dröm, journalistik.

Lite av en slump

Så en dag knackade en japansk fotograf på hans dörr och frågade om han kunde hjälpa honom. Han hade fått i uppdrag att fotografera en butiksinteriör, men det ville sig inte riktigt.

– Jag hjälpte honom och nästa gång tidningen ville ha en bild så kontaktade de förstås mig, skrattar Shoichi Muto. Jag var ju på plats.

Han försvinner in i ett annat rum och kommer strax tillbaka med en stor plansch. Den visar karatemästaren Tanaka, stor på 70-talet, ”in action”, med en serie bilder som visar de olika delmomenten i sporten.

Med det här karateuppdraget startade Shoichi Mutos fotokarriär.

– När jag gick i land med det uppdraget, när jag märkte att jag kunde fånga hans rörelser i knivskarpa bilder, då förstod jag att jag hade något att komma med.

Han reser sig från soffan och visar oss några positioner och karateslag och visst går det snabbt, det är knappt ögat hinner uppfatta armens rörelse. På bilderna syns rörelserna, men utan minsta skärpeförlust.

Till Södertälje

Familjen hade under tiden tröttnat på de ständiga förkylningarna i det fuktiga och råkalla Danmark så de tittade sig runt efter någon annanstans att bo. Hustruns (dåvarande, för att vara noga) syster fanns i Södertälje och 1975 flyttade familjen Muto hit.  Barnen började på Örjansskolan.

– Först var jag lite skeptisk till det här med antroposofin, säger han, men min fru var intresserad och det funkade. Barnen har blivit självständiga och trygga människor.

Under 80- och 90-talet var han ute och reste nästan jämt. Paris, London, Barcelona. Italien.

– Det hände mycket i Europa på designområdet då, säger han.

Design har han blivit något av expert på, likaså arkitektur. Från början ett vitt fält för honom, men han läste på, studerade och pluggade facktermer och vad de står för, skaffade skisser över husen han skulle fotografera och berätta om och lärde sig efter hand.

– Jag berättar om skandinaviskt och europeisk arkitektur och design för en japansk marknad. På så sätt har jag nära till allt. Det är praktiskt.

För oss kanske Rom eller Aten inte låter direkt nästgårds, men för japansk press är det bättre att kunna anlita en som är på plats än att skicka någon från den egna kontinenten.

20 böcker har han hunnit med. Över 3 000 miljöer har han fotograferat. 10 000 sidor text har han skrivit för olika tidskrifter och magasin i mest Japan.

THOMAS NEAL’S in London Book:GALLERIA

CAFÉ COSTES in Paris ,Design by Philippe Starck Book: EUROPEAN PUBS&BARS (1992)

Bofast

I Sverige blev han kvar. Även efter skilsmässan och nytt giftermål på distans. Hans nuvarande fru bor i Japan och vill fortsätta med det. Han själv är kvar i Södertälje och vill vara det. Än så länge.

I Södertälje har han sitt arbetsrum, i sin bostad. Just nu har han lagt ut bidrag nr 200 i tidskriften Nikkei Architectures blogg och är mäkta stolt. Det sprillans nya konserthuset i Hamburg föreställer den.

Till Hamburg hade han för en gångs skull sällskap. Ett japanskt universitet håller nämligen på med ett stort forskningsprojekt om honom och i det ingår att digitalisera alla bilder i hans gigantiska bildarkiv. Bilder på spektakulära byggnader och byggnadsverk, broar, fasader, hotell, köpcentra, restauranger, gallerior. Mest från Europa. Intresset för europeisk arkitektur och vår design är stort i Japan.

Så med jämna mellanrum får han besök av studenter från Japan som ockuperar hans köksbord med bilder och datorer. I forskningsprojektet ingår också att dokumentera hur han arbetar och att lära sig av det. Alltså var de bara att ta med en student till Hamburg.

Det är annars något han inte vill, att ha någon med sig på sina uppdrag. På hemmaplan har han visserligen hjälp av två av sina döttrar, både med kommunikationen och annat praktiskt. Men reser, det gör han ensam. Han vill sköta sig själv och någon fotograf- eller skrivande journalistkollega har han aldrig saknat. Mest för att det är praktiskt att bara ha sig själv att lita till.

Estlands National Museum i Tartu som Shoichi besökte i september 2016. Publicerat i Nikkei Architecture.

– Jag kan åka till Paris i morgon utan att behöva tänka på om en kollega har tid, jag kan fortsätta till London utan att behöva konferera om komfort eller bästa resan hem för att kollegan har tider att passa.

Att vara på plats är a och o för honom. Att skriva en artikel och be uppdragsgivaren köpa in en färdig bild från bildbyrå skulle han aldrig göra. Han vill ha varit där, förmedla det han upplevt. Både i bild och text.

Liten utrustning

Med en lätt kameraväska ger han sig av. Med plats för en enda relativt enkel och behändig liten kamera och några stativ.

I kameraväskan finns ingen blixt, sådan undviker han till varje pris, någon studiofotograf är han inte.

– Jag litar på butikernas och hotellens ljussättare. Och naturens. Jag väntar helt enkelt in exakt rätt tidpunkt för bästa ljus. Det är så jag fångar verkligheten.

– To see is to believe, konstaterar han och mjukar åter upp sin svenska med engelska och i övrigt ett annat danskt ord.

– Att vara där, på plats, att själv uppleva det man återger, det är det som är hemligheten.

– Det finns ingen som har rest så mycket som jag, fortsätter Shoichi Muto, bortsett från piloter och tågförare och andra som har åkandet som yrke.

Överallt i hela världen har han varit, undantaget det mesta av Afrika och Asien.

– Jag har haft tur och har aldrig råkat ut för något allvarligt tillbud, trots alla mina många resor. Ett förlorat pass är väl det närmaste katastrof jag kommit. Jag är frisk. Jag har ingen Gud, men jag är lyckligt lottad och tackar livet.

Alexandria

Vi bläddrar i några av tidningarna och böckerna som ligger framme. Mycket från Lund och Malmö, Turning torso, Öresundsbron förstås. Operahuset i Oslo, i Hamburg, regeringsbyggnaden i Berlin. Från Södertälje: stadshuset och kulturhuset i Ytterjärna.

Alexandriabiblioteket känner vi igen. Visst tycker Shoichi Mutos att det är imponerande, men mest minns han alla nyfikna som samlades runtomkring honom när han fällt upp sitt stativ, utanför byggnaden i den egyptiska hettan. Ett hundratal som trängde sig nära inpå.

– Jag blev nästan rädd.

Hemma bokhyllan finns några av Shoichi Mutos böcker.

Fem år till

När vi skiljs åt förbereder han sig som bäst för möbelmässan i Älvsjö, som börjar några dagar efter vårt besök.

Om fem år har han haft företaget, som han grundade i Danmark, i femtio år. Det får bli slutet, säger han, då lägger han ner resandet. Kanske stannar han i Sverige, kanske flyttar han till Japan.

Fast ett stort projekt till tänker han hinna med. Det ska vara klart till 2020 och omfatta hundra arkitektoniskt intressanta objekt i Europa, avslöjar han. Vilka de blir säger han däremot inte.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.

1 kommentar till “Japan i Lina med Europa för sina fötter”

  1. Bjarne Paulson skriver:

    Hej.
    En fin artikel om en spännande och trevlig människa och hans gärning.
    Bjarne

Lämna en kommentar