Dan Andersson tog plats på scen på lunchmusiken på Trombon. Tolkad av Åke Andersson och Per Georg Sörås.

– Dan själv skulle nog vrida sig i sin grav om han hörde det här, trodde Åke Andersson, som har tonsatt de allra flesta av de framförda sångerna.

Till vänster Åke Andersson och Per Georg Sörås vid lunchmusiken på Trombon.

Nja, så värst humoristisk föreföll han väl kanske inte, den gamle poeten, men Åke Andersson hade i alla sina tolkningar ändå lyckats fånga hans allt genomsyrande vemod och det borde han väl ändå vara nöjd med, så här nästan ett helt sekel efteråt. Lite bus får han väl ändå tåla. Att en av hans visor framfördes som en blues med inslag av Chattanooga Choo Choo och en, som förresten mycket väl skulle kunna kvala in på Svensktoppen, i valstakt kändes djärvt. Men så ger också tiden fler möjligheter än de som fanns när det en gång begav sig. Vem vet, kanske hade Dan Andersson, om han hade levt idag, skrivit om sin längtan i bluestakt?

Musiken varvades med upplästa brev och dikter, åtminstone för oss tidigare okända. Alla i det fullständigt knökade publikhavet gick därifrån med mycket mer kunskap om Dan Andersson och med Åke Anderssons vackra stämma och Per Georg Sörås – förstås – vemodiga saxofontoner i öronen. Framträdandet var nummer tre på temat Dan Andersson, låt oss hoppas på ett fjärde.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Sångrepetition i logen med Anders Sibbe Holtz, Åsa Dellham, Torbjörn Westerberg, Hans Qviström, Lotta Köhlin och Owe Lidemalm. Nena Forsling bara njuter.

– Nej, det går inte. Det måste ju passa ihop med musiken också…

– Men vad är det jag säger där… Nena?

– Kan vi inte ta om bara den här lilla biten?

Repetitionerna är i full gång på Estrad. Skådespelarna repar sin sketcher, Lasse Karlsson, regissören, avbryter eller kommer med kommentarer efteråt och så på samma sketch igen. Många skratt, mycket lek och prövande. Stämningen är lätt, avspänd. Den 18:e ska allt sitta, men än så länge behövs Nena Forslings sufflerartjänster.

Om en dryg vecka har Täljerevyn premiär. Men det märks inte, höll jag på att skriva. (Jag blir så nervös.) Revygänget verkar hur coola som helst.

– Nja, det går i vågor, säger Nena Forsling som är revyns rekvisitös, sufflös… kort sagt alltiallo. Ibland känns det lugnt, ”Vi kommer att hinna”. Ibland är det kaos. Men det är rätt sorts kaos.

Gärna bättre

– Det känns bra, säger Lasse Karlsson, regissör och författare till en del av numren. Arbetet flyter fint, men visst drabbas man av den traditionella paniken ibland. Vi fick till det bra förra året och det skapar ju en press. Helst vill vi att det ska bli lika bra – gärna bättre.

Kaos. Panik. Det låter det, men det här gänget har varit med förr och vet mycket väl att panikungar föds då och då.

– Nu har vi kommit till det stadium då man måste fatta beslut, om ordningen och om något ska tas bort, säger Lasse Karlsson.

Skådespelarna måste också fatta beslut om hur de ska spela sina roller och när du, kära läsare, läser det här ska allt vara spikat. Sedan läggs inget till och inget tas bort. Helst.

Otäckt dramatiska scener måste repeteras noga. Regissören Lasse Karlsson sparrar en handgriplig Hans Qviström. Allt under överinseende av Torbjörn Westerberg och regissörens son August.

Nygammal i gänget

Åsa Dellham.

De känner såväl varandra som tillblivelseprocessen väl, men hur känns det för Åsa Dellham, som är ny?

– Det känns jättebra och det är sååå roligt. Det har inte varit svårt alls att komma in i gänget. Jag känner dem ju allihop och jag har faktiskt varit med i några av revyerna tidigare. Senast var 1995.

Får du ha något ord med i laget då?

– Inga problem. Jag är helt enkelt en sån person som tar mig ord.

Lasse Karlsson beskriver årets revy som en traditionell nummerrevy där åtminstone en del nummer har ett tema: nya personer på nya poster.

– Vi har nya kommunalråd, ny stadsdirektör, ny Scaniachef, ny Telgechef. Vi måste lära känna dem, men ännu har de inte hunnit göra så mycket, så vi har fantiserat en del.

Ändå har de sex författarna inte behövt hämta allt ur egen fatabur. Det har ju hänt en hel del sen sist – något som revyns namn skvallrar om. Dubbelspåret finns förstås med och där finns ju att ösa ur. Lite Täljenostalgi förstås, mycket musik och man har inte ens ryggat för den allra senaste tidens dramatiska händelser.

Djuren! Jag glömde fråga om djuren, men jag hoppas verkligen att de är med i år också.

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Torbjörn Westerberg och Lotta Köhlin repeterar det gamla paret i en gosig pose vid sitt traditionsenliga kvällskaffe, men allt är inte guld som glimmar.

Läs mer på Täljerevyns hemsida.

Teatern hjälper minnena på traven

Knack. Knack.

– God dag, god dag, jag heter Arne Geijer. Är det Tore Ivarsson jag har nöjet att träffa?

– Det är jag, det.

– Jo, det är så att vi skulle vilja att Ivarsson ställer upp för partiet. För en plats i riksdagen.

– Nej, nej, det vill jag inte.

– Men vi är helt överens i partistyrelsen, vi har pratat igenom det här. Vi har sett vad Ivarsson går för.

Dialogen framförs av Johan Humlesjö och Janne Berg, skådespelare i Stockholms Improvisationsteater. Pjäsen spelas i samlingsrummet på Lillängens äldreboende i Enhörna.

I publiken sitter Tore Ivarsson, den riktige Tore Ivarsson. Det är han som har lånat ut en scen ur sitt liv till teatern.

Det är eftermiddag, en dag i slutet av oktober, och de flesta av de boende på Lillängen har hunnit vila en stund efter maten och sitter nu förväntansfullt uppsträckta framför det provisoriska scengolvet i deras samlingsrum.

Samtalen väcker minnen

Tore Ivarsson.

Alltihop började redan på morgonen, då Janne Berg och Johan Humlesjö tillsammans med Per Sörås från Södertälje Kultur 365 knackade på hos Lillängen. Efter den obligatoriska kaffetåren bad skådespelarna att få tala med några av dem som bor på hemmet. En och en. Först ut var Tore Ivarsson.

– Var kommer du ifrån? började Janne Berg efter att han och Johan Humlesjö hade presenterat sig och berättat för honom vad de tänkte göra, att de ville veta lite om hans liv för att senare kunna gestalta någon scen ur det på scengolvet.

Och Tore Ivarsson berättad. Om barndomen i Flen och torpet med fyra kor och en häst där han och föräldrarna och hans två äldre bröder bodde.

– Hur var det i skolan, då? undrar Janne Berg vidare.

– Jo, det var bra. Jag gick sex år. Sen blev jag lärling på en rörmokarfirma och läste in realskolan på korrespondens på kvällstid. Jag trivdes bra med rörmokeriet men tänkte att jag kanske skulle göra något vettigare så jag hamnade på Brunnsviks folkhögskola. Jag var nämligen politiskt och fackligt engagerad och gick en kurs för unga metallare där Arne Geijer var studieledare. En kväll sa han till mig: Du ska gå på Brunnsvik.

– Men det kan jag inte, sa jag. Det har jag inte råd med.

– Det finns stipendier, sa han och därmed var saken avgjord.

Fin tid

Folkhögskolan var nog den finaste tiden i livet, fortsätter Tore Ivarsson och tittar ut genom fönstret där höstlöven har gjort om marken till en mångfärgad matta.

– Jag hade så många bra kamrater. Vi bodde ju där hela veckorna.

– Då var det väl partaj också då, undrar Janne Berg.

– Jodå, det hände väl det med. En hel masa trevliga saker. Till exempel att jag träffade Anna-Greta, min fru som nu tyvärr har gått bort.

– Fick du några barn?

– Jodå, tre söner.

Efter folkhögskolan kom han in på Socialinstitutet, berättar han och med den utbildningen i ryggen kunde man söka som kommunkamrer till någon liten kommun och få ansvar för ekonomi och sociala frågor

– Jag hamnade i Västerfärnebo några år. Och sen i det som senare blev Kommunförbundet.

– Hur gick det till?

– Jo, Kommunförbundet tyckte väl att jag hade skött mig bra så de ringde och frågade om jag ville börja jobba hos dem.

Kultur

– Och vad gjorde du på fritiden när du var yngre, fortsätter Janne Berg efter en kort paus.

– Ja, jag lyssnade väl på radion, när revyerna hade gått färdigt i Stockholm så kom de på radion. Det var högtidsstunder. Och så har jag alltid tyckt om att läsa och att skriva. Jag skrev själv en bok så småningom Kommunernas släktträd som visar svenska kommuners historia från de små socknarna fram till idag. Jag får fortfarande royalty för den, det är roligt.

– Så småningom flyttade vi till Järna, det var hyggligt avstånd till Stockholm, jag jobbade ju där då. Nära till antroposoferna och Kulturhuset i Ytterjärna, vi var väl där åtminstone femton gånger per år, helt fantastiska föreställningar.

– Så du är intresserad av kultur?

– Ja, mycket. Min fru är uppväxt ett sådant hem. För mig var det mest politik. Jag blev tillfrågad en gång om jag ville kandidera för en plats i riksdagen. Men jag sa nej. Jag ville inte.

– Ville du inte?

– Nej, de tjatade på mig, men jag sa nej.

– Varför det?

– Jag tyckte jag redan hade ett så intressant jobb så jag ville inte byta.

– Okej, tack ska du ha, säger Janne Berg och tittar på sin klocka. Det var roligt att få träffa dig, Tore. Klockan två i eftermiddag får du se något av det du har berättat.

– Oj, ja det ska bli spännande.

Väljer ut en scen

Johan Humlesjö har under hela samtalet antecknat febrilt, stuckit in en fråga då och då och i övrigt koncentrerat sig på att lyssna. Nu sitter han, medan Janne Berg följer Tore Ivarsson tillbaka till samlingsrummet, och ringar in några anteckningar i sitt block.

– Hur gör ni nu? undrar vi.

– Jag noterar några tänkbara scener av det vi fått höra och en av dem spelar vi upp.

– Så ni hinner repetera in den på bara några timmar?

– Nej, det är precis det vi inte gör. Vi enas kring en möjlig scen bara och sen improviserar vi fram hur vi tror att den kunde ha tett sig. Vi repeterar ingenting innan, det är ju det som är vitsen med improvisation. Vi pratar inte ens ihop oss om hur scenen skulle kunna utvecklas.

– Och vad kommer ni att välja ur den här mannens rika liv, då, undrar vi och lutar oss över anteckningsblocket.

– Nånting om Arne Geijer kanske. Eller tiden på Brunnsvik. Det där tjatet om riksdan är också spännande. Eller Dan Andersson, han sa ju att de läste Dan Andersson på Brunnsvik. Det kommer en gitarrist klockan två så det passar bra. Men vi får se.

Det var inte bara Tore Ivarsson som hade glädje av att återuppleva minnet när han blev ombedd att kandidera till en riksdagsplats.

Fint boende

Lillängens äldreboende har trettio platser (lika många anställda), två tredjedelar av platserna är vikta för dementa personer och resten för andra med stort omvårdnadsbehov. Hela hemmet är ganska nytt, sista delen stod klar så sent som för tre år sen och det ser verkligen fräscht ut. Vi springer ihop med verksamhetschefen Carina Larsson i ingångshallen. Hon är stolt över sin arbetsplats, det märks och väldigt glad över de kulturaktiviteter som kan erbjudas. Hon lovar att dyka upp till föreställningen på eftermiddagen.

Torsten Risberg har under tiden slagit sig ner vid Janne Bergs och Johan Humlesjös bord. De två har nu bytt roller med varandra och nu är det Johan Humlesjö som står för frågandet och Janne Berg som mest lyssnar och antecknar. Torsten Risberg visar sig vara en ytterst minnesgod och berättar bland annat att han for med båt mellan Stockholm och Göteborg i sin ungdom. Färden tog en vecka, det var innan järnvägen kom. Han fyller hundra nästa år. Han har varit arkitekt och det var han, berättar han, som ritade Södertäljes första ålderdomshem, huset finns fortfarande kvar i Östertälje.

Ömsesidigt nöje

Efter ytterligare tre samtal är det lunchdags. Då har vi fått möta Majken Asplund som berättar hur hon brukade fiska med sin far som barn. Hans Olsson som är helt fascinerad av tunnelbanan i Stockholm, ska det visa sig, och vad den har betytt för honom och för oss andra. Och Maj-Britt Selg som bland annat berättar om hur hennes mor hängde brödkakor i taket för att skydda dem från råttorna när hon var liten.

Vi hinner byta några ord med skådisarna innan de ska iväg och få något i sig.

– Det här är helt nytt för oss, säger de. Vi lär oss så oerhört mycket. Historierna vi får höra sitter kvar. Det är som om vi får göra tillfälliga besök i andras liv, och det fyller på vår kunskapsbank om hur liv kan gestalta sig. Det är oerhört spännande.

Stockholms Improvisationsteater är mer vana vid att spela för företag och organisationer där de plockar upp infall ur publiken direkt, det kan gälla en organisation som inte fungerar, en förhandling som gått snett eller något annat som ska bearbetas.

– Det var Lars Ahlin som ringde och frågade om vi var intresserade, avslöjar de. Och vi sa självklart ja. Det här är ju superspännande.

Teatern har funnits sen 1989 och förutom att improvisera scener ur företag och organisationer ger ensemblen konstnärliga teaterföreställningar och de har en omfattande kursverksamhet, bland annat och numera riktad till personalen vid äldreboenden i Södertälje. Än så länge har ingen vid Lillängen nappat, men så är också den här dagen deras första möte med den här sortens teater. Förväntningarna är stora, det känns i luften.

Alla nöjda

Janne Berg och Johan Humlesjö tar Per Sörås, som under samtalen har passat på att prata lite med övriga boenden, med sig och åker och käkar. När de kommer tillbaks har gitarristen Mats Karlsson, också han från Stockholms Improvisationsteater, anlänt och sitter i samlingsrummet och stämmer sitt instrument. Bakom förstärkaren står Hanna Ekroth från Kultur 365, och hjälper till att ratta in rätt nivå på ljuset. En efter en ansluter sig de boende och några ur personalen. Spännande ska det bli. Längst bak i församlingen ser vi Tore Ivarsson, han med Brunnsviks folkhögskola och Dan Andersson.

Vi stöter ihop med Carina Larsson igen.

– Vi är så glada för alla de aktiviteter som erbjuds, säger hon. Vi har två kulturombud och de ser till att vi får del av det utbud som Kultur 365 erbjuder. Helt utan kostnad för oss.

Kulturombuden Maria Kjellström och Ingela Gill är väldigt nöjda med allt vad Kultur 365 bjuder.

Medan vi pratar kommer de båda kulturombuden gående, Maria Kjellström och Ingela Gill Blom.

– Jovisst, intygar Maria Kjellström, Kultur 365 är ett riktigt lyft. Vi som är ombud bjuds in till möten en gång i månaden och vi får komma runt till andra boenden och se hur de har det. Det är jättebra för oss. Vi får tips om hur man har gjort på andra ställen, särskilt vad gäller aktiveringen.

– Det handlar ju om att kunna leva ett värdigt liv även som gammal, fortsätter Ingela Gill Blom och då är varierande aktiviteter väldigt viktigt. De blir liksom vardagens guldkant. Men, säger hon, vi tvingar ingen. Den som vill dra sig undan och vara ifred får naturligtvis göra det.

Alla aktiviteter är uppskattade, berättar de. Sång och musik, det stärker gemenskapen. Rockabilly och tevespel, barnkörer, trubadurer, teater – alltid händer det nåt.

Kan man se någon fysisk effekt, undrar vi, blir de som bor här friskare av att få vara med om kulturinslag?

– Nja, det går nog inte att säga med bestämdhet, säger de båda kulturombuden, men vi ser ju att många blir både gladare och piggare.

Ridån går upp

Klockan blir så äntligen två. Killarna från i förmiddags tar plats framför en provisorisk ridå i samlingsrummet och presenterar sig nu som skådespelare. Först ut är Torsten Risbergs berättelse om att ligga inkallad under kriget och dela både tältplats och transportvagnar med hästar, åtta per vagn. Från dem fick man pinka genom dörren i farten, det var ingen som hade tid att stanna för sådana trivialiteter.

Torsten Risberg själv brydde sig inte om att komma ut till föreställningen. Den fortsatte i alla fall med en scen där Hans Olsson som ung snickrade en sommarstuga tillsammans med sin far. Därefter scenen när Tore Ivarsson tackar nej till att kandidera för en riksdagsplats.

– Okej då, säger Arne Geijer, alias Janne Berg, och bugar åt Tore Ivarssons alter ego. Det var synd, han skulle ha varit en tillgång för partiet. Då får vi väl fråga Tage Erlander, då.

Ann-Maries sång komponerades på ort och ställe och framfördes till dess inspiratör, Ann-Marie Selg.

Fisketur och en egen sång

Majken Asplund, som fyllde hundra i september, fick återuppleva en fisketur med sin far och Ann-Marie Selg, som på förmiddagen berättade hur mycket hon tycker om att sjunga fick en egen sång sig tillägnad. Sången till Ann-Marie.

Själv satt hon och njöt av den i soffan, där hon trängt sig ner tillsammans med några andra grånade damer. Majken Asplund satt lite avvaktande på en stol bredvid.

– Jo, det var väl fint, säger hon efter föreställningen, men de vet ändå inte på riktigt hur de var. De är för unga.

Majken Asplund fick återuppleva en av sin barndoms fisketurer med sin far, den här gången med hjälp av Stockholms improvisationsteater.

Tore Ivarsson, då?

– Jo, det var roligt att få se det här. Det var inte Arne Geijer som frågade mig, men annars stämde det ganska så bra.

Även personalen är på plats. Två av dem, undersköterskan Siv Nordgren och vårdbiträdet Ladan Shidle njöt i fulla drag av förställningen. Fast det de fick veta om Tore Ivarsson visste de redan.

– Han har berättat. Men det var väldigt intressant, roligt att alla här får vara med om så mycket. Fast det får inte bli för mycket, då blir det rörigt även för de gamla.

Utvecklat samarbete

Efteråt kontaktar vi kulturmäklare Lars Ahlin på Södertälje kommun och frågar hur han kom på idén med improvisationsteatern.

– Det är flera saker, säger han efter att ha tänkt efter en stund.

– Dels vill jag fortsätta utmana synen på äldre. Det är många fler som är aktiva långt upp i åren idag än vad det var förr. Dels är det viktigt att ge äldre möjlighet att berätta och att lyssna på vad de har att säga. Äldre berättar gärna, även om en del till en början tycker att de inte har upplevt något av något större intresse, men när de väl sätter igång så flödar minnena. Det är viktigt att visa att det de har varit med om är viktigt.

– Hur vet du att äldre tycker om att berätta?

– Det märker vi när vi är ute på äldreboenden. Det finns ett stort intresse att få dela med sig, vilket för oss andra samtidigt blir till en unik skattkammare att hämta från. Allt som har varit en verklighet är ju av intresse.

– Min mor (Maj-Britt Ahlin, red. anm.) som ju var engagerad i teater hela sitt liv, höll också på med improvisation och även med äldre. Det är klart att jag har tagit intryck av det.

Det var så idén föddes, berättar Lars Ahlin, som ville kombinera berättandet med scenkonsten.

– Ja, jag kontaktade Stockholms Improvisationsteater, de är ju så kreativa och duktiga på att hitta nya former för improvisationen. Det var i februari nån gång och vi började spåna idéer. Den här teatern på äldreboenden är en av de idéer som det blev verklighet av.

Den föreställning vi just har sett var den nästsista för i år, av ett tiotal på andra äldreboenden och dagverksamheter i kommunen. Om det blir en fortsättning i vår är det ingen som vet än. Och vad den i så fall kommer att innehålla vet absolut ingen, det beror på vilka erfarenheter som de äldre vill dela med sig av.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Texten är ursprungligen beställd av Kultur 365 till deras hemsida.

En medryckande rytmisk låt. Åskådarna i en ring. Sara Larsson Fryxell i mitten. Hon rör avvaktande på en axel, en arm, fingrar, en höft… utdraget sakta. Så tonas musiken ner lite och jag läser en kort text, som hon skrivit och forskarcitatet hon utgått från, då hon skapat sin dans. I texten uppmanar hon alla att dansa solo lite då och då, några minuter, till rytmisk musik och känna efter hur kroppen reagerar. Och hjärnan. För den vill ha roligt enligt forskarrapporten.

Saras dans blir mer och mer uttrycksfull i takt med att musiken ökar i både tempo och volym. Jag börjar undra om hon har några ben alls i kroppen eller om hon helt enkelt har många fler leder än vi andra. Hon dansar böljande djupt, men med ansiktet öppet mot oss åskådare, som står i en ring runt henne. Så börjar hennes ögon uppmana oss att hänga med. Och vi börjar, försiktigt trevande, med stela eller blyga armar och fötter. En och annan rumpa gungar med.

När Sara Larsson Fryxell med gester uppmanar till allmän dans är den lilla publiken inte sen att hänga på.

Först är det bara några få, som dansar, men snart är hela den lilla publiken igång, med större och större rörelser och bara glada miner. När musiken senare tonar ut är vi ovana dansare riktigt svettiga, men glada. Med sin medryckande dans har hon fått igång oss alla att roa våra hjärnor kungligt.

Som publik har vi fått delta i själva kulturskapandet och det är något som är genomgående i den här utställningens programserie. Vi har fått höra teoretiska resonemang och sedan fått prova på dem rent konkret.

Minnenas teater

– Vad innebär det att vara gammal?

Det är Per Sörås som ställer frågan, när han avlöser Sara Larsson Fryxell. Sedan i mars är han projektanställd inom kommunen för att jobba med teater om, för och med äldre – en del i regeringens 30-miljonerssatsning på kultur för äldre i hela landet.

Per Sörås projektanställd inom kommunen för att jobba med teater om, för och med äldre.

– Simone de Beauvoir har sagt så här:

”En erfarenhet är förbehållen enbart de gamla och det är erfarenheten av själva ålderdomen. Vad den är har de unga bara ytterst vaga och oriktiga begrepp om. Man måste ha levat länge för att ha fått en riktig uppfattning om människans villkor”.

Eftersom han är mer samtalsledare än föreläsare ber han genast om våra förslag på vad det innebär att vara gammal.

– Visdom.

– Skröplighet.

– Förmåga att stå ut med krämpor.

– Många minnen.

är några av förslagen han får. Och han talar om skillnaden mellan att vara gammal och att känna sig gammal. Och hur det kan växla från tid till annan. Och vikten av att minnas och dela med sig av sina minnen.

– ‘Ge det förflutna liv med syfte att berika det samtida’, citerar Per Sörås ur en av böckerna han studerat i projektet.

Minnesväckare

– Kan du ta ner några klädnypor från strecket, ber han fotografen och pekar på klädstrecket i utställningen. Det som visar hur ett medborgarförslag behandlas i kommunen fram till ett bifall eller avslag. När han fått nyporna i sin hand ger han var sin till två personer i publiken. Så frågar han:

– Vad kommer du att tänka när du sitter med en klädnypa i handen.

– Jag ser min mamma som hänger tvätt i trädgården medan jag och min kompis springer runt på gräset och jagar varandra, säger den ena.

– Jag tänker på hur mamma hängde tvätt, där vi bodde när jag var liten, säger den andre och det syns på honom att han fått en tydlig bild invärtes.

En burk skafferidoft.

Och en man, som fick lukta på kaffe mindes sin farfar som alltid bjöd på kokkaffe

– Så här har vi gått till väga, sa Per Sörås. Vi har använt oss av minnesväckare: föremål, bilder, ljud, musik. Det har inte bara resulterat i olika berättelser. En av deltagarna i vår personalutbildning har varit ute och letat på loppmarknader och skapat en ‘minneslåda’ med föremål som kan väcka minnet.

Tillåtande

– Det som är viktigt är att man har en tillåtande atmosfär. Det finns ju inget rätt och fel, när man berättar. Och det gäller att vara aktivt lyssnande och ställa öppna frågor.

Inför projektet sökte han forskning och tips, men hittade ingenting på svenska. I flera andra länder har man kommit betydligt längre med detta arbetssätt t ex USA, Storbritannien och Finland. En bok han hittade var ‘Reminiscence Theatre’ – ‘Minnenas teater’. Utifrån den och sina egna erfarenheter både som skådespelare och från arbete i äldrevården har han tillsammans med de övriga arbetat på tre olika sätt:

1 Äldre människors minnen, inspelade eller i skrift, som professionella skådespelare gör teater av.

2 Improvisationsteater, där skådespelarna ägnar förmiddagen åt att intervjua/samtala med människor på ett äldreboende och vid eftermiddagskaffet där gestaltar vad de fått höra i ett improviserat stycke teater.

3 Amatörteater med deltagare från Lunaträffen och andra mötesplatser för äldre.

Utöver detta har Per Sörås och Hanna Ekeroth, som också arbetat i projektet, gjort 10 radioprogram, ‘Sommarseniorerna’, som sändes i webbradio i somras. Programmen bestod av inspelade berättelser som människor delat med sig av ute på olika äldreboenden.

Han spelar upp några berättelser och jag och andra åhörare fascineras av intensiteten i berättelserna och alla bilder de skapar.

Personalutbildning

Per Sörås berättar att personalen har varit mycket intresserad av projektets utbildning, men frågan är hur mycket de kan använda i sitt arbete .

– De har ont om tid, men vi får inte glömma att de redan gör en del sånt hät. Det är viktigt att uppvärdera det man redan gör.

– Mycket hänger på ledningen. Att personalen får tid till detta. Ibland är de bara två personer på en avdelning. Då hinner de inte.

Men han ger exempel på en igångsättare, som inte kräver mycket. Och vi får prova.

– Sätt er två och två. Titta på era händer och berätta något utifrån ”De här händerna har…”. Alla kan berätta vad deras händer har gjort.

Att vi kan! Orden bara bubblar ur oss: ‘De här händerna har spelat gitarr…’, ‘De här händerna har stickat tröjor…’, De här händerna har arbetat i trädgården…’, ‘De här händerna har vaggat barn och bytt blöjor…’

Ingen dum idé för nästa fest, tänker jag.

Per Sörås ser gärna att projektet får en fortsättning även efter nyår.

– Det är en väldigt kort tid, men materialet finns ju kvar. Ett sätt att fortsätta är att göra manus av flera berättelser. Och den rapport jag ska skriva kan ju ha effekt på det framtida arbetet.

– En fortsättning behöver ju inte nödvändigtvis ske i kommunal regi. Nya grupper kan ta vid, som t ex STA. Viljan finns, men ledarna behöver förstås ersättning.

– Vi ska göra allt för att det ska leva vidare, att det inte bara blir ett projekt och sedan inget mer.

Litteraturlista:

Reminiscense Theatre av Pam Schweitzer

A stage for Memory, a guide to the Living History Theatre av Renya T H Larson och

http://www.nordvux.net/object/28724/aldreexempel.htm om bl a Leonie Hohenthal-Antin

Text: Margareta Lithén

Foto: Olof Näslund

När tjejerna får vara normen på scenen

TEATER: Livet, bitch?. Av Grete Havnesköld och Johanna Thor. Med Cecilia El-Matni, Manosh Milkonian, Iman Keise, Linnea Tengroth, Johanna Thor, Yelda Hadodo och Grete Havnesköld. Ljus: Figge Holmberg. Ljusteknik: Tomas Larsén. Ljud: Susanne Martinsson/Maria Stillberg. Scenbild: Jonas Holmberg

Kvinnliga kulturkonsumenter är vana att gå omvägen över den manliga erfarenheten för att få näring för själen. Det är Jeppar på berg, prinsar från Danmark och doktorer Glas som får gestalta de stora allmänmänskliga och existensiella frågorna på scenen och filmduken. Har vi tur kan prins Hamlet få gråta ut i Helena Bergströms gestalt, för att det ska bli lite lättare för oss att känna igen oss. Det är ju ändå kulturkoftor med bröst som bidrar till störst del med biljettintäkter till kultursinstitutionerna.

I Oktoberteaterns nya föreställning är det männens tur att behöva tänka till för att nå katharsis. Här är det tjejer och kvinnor som får synas och höras. Bara. Det är mödrar, döttrar och bitches för hela slanten. Och de ber inte om ursäkt, eller lindar in sitt budskap. För den som tycker att vi i Sverige lever i ett jämställt samhälle, kanske föreställningen är svår att ta till sig.  Men det handlar inte om käftsmällsfeminism, utan uppriktiga monologer hämtade ur tjejers och kvinnors upplevelser.

Oktoberteatern gillar att förhålla sig till den verklighet i vilken de verkar. Den nya föreställningen började med en serie workshops som hölls med gymnasietjejer i Hovsjö. Ambitionen var att skriva en pjäs som kunde berätta någonting om unga tjejers erfarenheter idag. Utgångspunkten har varit de medverkandes egna erfarenheter. Inte nödvändigtvis självupplevda, men sådant man sett och hört i sin närhet. Texterna bearbetades sedan av Johanna Thor och Grete Havnesköld och landade i den föreställning som torsdagen den 15 oktober hade premiär på Oktoberteatern.

De gör det inte lätt för sig. När Oktoberteaterns tre professionella skådespelerskor Johanna Thor, Grete Havnesköld och Yelda Hadodo slutligen ställer sig på scenen tillsammans med fyra unga amatörer har de valt att inte ta stöd av vare sig scenografi eller handling. Scenrummet är kalt och består av en klocka och en bänk. Ramhandlingen är förledande enkel. Sju kvinnor väntar på ett pendeltåg. Det är upplagt för ett Kvinnornas Decamerone.

Ärligt talat blir jag lite orolig när tjejerna tar plats på scenen. Sju till det yttre renodlade typer kliver in och ställer sig att vänta. Jag hinner tänka att ”var i schablonlandet ska det här landa” innan Manosh Milkonians suroyoyotjej från Hovsjö, komplett med läderjacka, tights och midjelångt hår drar igång en föreställning som visar sig gå ut hårt, för att sedan öka. Med charmig kaxighet möter hon publiken och serverar sina livsdrömmar på utsträckta händer. Hon är den stjärna hennes rollfigur vill vara.

Interagerandet är minimalt. En efter en sätter sig tjejerna på bänken och berättar sina historier, medan resten av ensemblen bedriver livets och scengestaltandets svåraste konst. Aktivt lyssnande. Det skapar en intim och tillåtande stämning.

Min oro för schablondöden visar sig obefogad. Visserligen är rollerna till det yttre stereotypa, men innehållet är intelligent, nyanserat och framfört med en uppriktighet som får mig att svettas.

– Behöver du en paus nu, så du får tänka efter ? undrar Iman Keise omtänksamt i rollen som den ultimata blatten.

Jo, jag gör nog det. Jag är inte riktigt van vid att se mig själv som den som lever på Solsidan.

Det är fräckt och vasst, framfört med innerlighet och värme. Jag blir berörd på många plan. Den som inte tror på kärleken efter Yelda Hadodos monolog om svenneskåningen som sover ensam på besök hos svärföräldrarna, har ett hjärta av sten. Och Johanna Thors kärleksförklaring till ett barn som inte fick födas, ger ordet smärta en ytterligare dimension. Rak och sårbar, utan ett enda blänk i ögonvrån, berättar hon om spökbäbisen som hemsöker henne. Det gör ont. På riktigt.

Livet, bitch, gör tjejers erfarenheter till normen för mänskligt liv i 45 minuter och ställer frågor som behöver ställas. Ska en duktig flicka behöva välja mellan HONOM eller sig själv? Han som ser på en så att livet i övrigt blir mindre än ett mattetal och får en att tappa fokus på att prestera. Ska man nöja sig med det man har, eller våga söka något annat? Och hur svårt har Zlatan egentligen haft det, som faktiskt haft en mamma som stöttat honom hela vägen med sin soppslev?

Genom tjejernas berättelser hyllas den kvinnliga gemenskapen. Mamman som ger sin dotter styrka att inte ta någon skit. Kompisarna som alltid finns där, även när man känner sig liten och ful.

– Med min kille känner jag mig snygg, med mina bitches känner jag mig trygg. Och trygg är så jävla mycket bättre än snygg, som Manosh Milkonian säger i sitt imaginära tacktal till Oscarsjuryn .

På premiären satt samspelet som en smäck och det var svårt att tro att fyra av aktörerna inte stått på scenen i någon större utsträckning förut. Trots att pjäsen till det yttre handlar om väntan är drivet i föreställningen högt, säkert till viss del på grund av den väl valda musiken av Beyoncé, Florence and the Machine och Elin Ruth Sigvardsson.

När Livet,bitch, spelas för skolor, är det bara tjejer som får komma. Tanken bakom är att ge tjejerna utrymme nog för att de efter föreställningen ska våga prata med skådespelarna. Övriga föreställningar är öppna för alla och även då är det tänkt att publiken efteråt ska kunna hänga kvar för ett öppet samtal om de tankar som väckts. Ännu finns ingen spelplan fastställd, men den kommer snart på Oktoberteaterns hemsida.

Ta chansen och gå dit med ett öppet sinne. Tåget för ett samhälle som är jämställt på riktigt har kanske inte gått. Det har bara inte kommit än.

Text: Yvonne Perkins

Foto: Oktoberteatern

Nej, vi tänker på alla de över 250 Södertäljebor som varje vecka året om i ur och skur tar sig till någon av Södertälje teateramatörers femtontal teatergrupper som just nu är igång för att spela teater, skriva pjäser och regissera, lära sig koreografi, snickra dekor, sy scenkläder eller något annat som behövs för att en teater ska bli teater.

Om STA:s mångåriga och breda verksamhet berättade föreningens ordförande Hans Qviström på måndagskvällen när han, tillsammans med Erik Norlin – han med Teater Sláva – från Järna, pratade i stadshusets foajé om just teater och vad som är så bra med den. Det var kvällens tema.

Hans Qviström,ordförande i Södertälje Teateramatörer.

Anrik förening

I mer än femtio år har STA funnits, grundad av legendariska Maj-Britt Ahlin, teaterns egen Grand Old Lady, hemma i hennes eget vardagsrum. När hon dog 2006 hade hon hunnit bli en teaterlegend långt utanför kommunens gränser, STA hade vuxit och breddat sin verksamhet. Föreningen var, och är, ovanligt stor jämfört med andra i landet och en av de mest aktiva.  Med egen scen, Sagateatern.

– Det är väldigt betydelsefullt, sa Hans Qviström, dessutom är det unikt för en amatörteaterförening att inte behöva bekymra sig om att någon annan har bokat in sig när man tänker repetera eller att behöva stuva undan rekvisita och alla annan utrustning i förråd mellan varven.

Resultatet av STA:s verksamhet har vi andra kunna njuta av lika länge som föreningen har funnits, av pjäser av olika slag på olika ställen och i olika sammanhang. Det har varit festivaler och sommarteater, pjäser på Saga, pjäser i skolorna, på äldreboenden och mycket annat.

I många år anordnade STA skolteaterfestivaler.

– Vi förde på så sätt in drama i skolan, sa Hans Qviström, med viss stolthet i rösten.

Södertälje Teateramatörers succéartade föreställning Grease.

Gjort skillnad för många Södertäljebor

Vad är det som är så bra med teater, då?

– Den stärker självförtroendet. Hos oss får man fria tyglar. Man får göra vad man vill och hur man vill, här finns inga regler. Vi skulle vilja göra det här, säger en grupp. Ja, svarar vi ledare, gör det! Men tänk om vi inte kan genomföra det? Jodå, annars hjälper vi er.

Det handlar om tillit och den är hög på STA, där alla egna initiativ applåderas.

– Jag är övertygad om att STA och den attityd vi visar har bidragit till att göra många Södertäljebarn- och ungdomar till världsmedborgare.

Öppet för alla

Teater är helt klart personstärkande. I alla åldrar. I alla skeden i livet, konstaterar Hans Qviström, STA har medlemmar från sex upp till nittioett års ålder.

– Den stärker identiteten hos de medverkande. Det är många, speciellt tjejer, som börjar här med väldigt tunn utstrålning och efter ett tag, när de upptäcker att allt är tillåtet, att det är andra lagar som gäller hos oss än i övrigt, ja då börjar de träda fram tydligare och våga vara sig själva. Teatern är också teambildande och dessutom utbildande.

– Själv var jag mycket borta från skolan, teatern tog all tid, jag gick med när jag var åtta. Men min kloka mor brukade säga till mina lärare: Skolan, ja den är ett bra komplement till teatern.

Erik Norlin, regissör, teaterledare och pedagog.

Teater på annat sätt

Erik Norlin har också hållit på med teater i många år, men på ett helt annat sätt. Han var från början lärare i Järna, berättade han. Det var på den tiden då man skulle slänga ut bord och stolar och leka. Bara man lekte skulle lusten att förkovra sig komma, trodde man. Då skulle man av egen kraft vilja lära sig. Bland annat spelades det teater och Erik Norlin tyckte egentligen att det var rätt trist, avslöjade han.

Så stötte han på en polsk teatergrupp, en fysisk, musikalisk teatergrupp av världsklass, som inte spelade teater.

– Nej, det var något helt annat, det var en explosion, berättade han. De gav sitt liv där på teatern och efter bara fyrtio minuter på scenen var de totalt utpumpade.

Han åkte hem, helt tagen av det han upplevt.

Fri skola som blev Teater Sláva

Det ena gav det andra och i slutet av 80-talet grundade han tillsammans med likaledes Järnabon Ivar Hekscher i Järna en gymnasieskola, ett radikalt experiment och troligen den allra friaste svenska skola någonsin, ett experiment. Totalt elevinflytande, inga regler och mycket teater på schemat. Inspirerad av den fysiskt musikaliska teatern från Polen. Här skulle det spelas vare sig Strindberg eller Shakespeare, det skulle vara blod, svett och tårar. Det fanns inga färdiga scheman utan de skapades av lärare och elever i samklang och mest hela tiden. Här skilde man inte på skoltid och livstid, när lusten och intresset får styra är det liksom ingen idé att schemalägga någon sorts ledighet, att leva på skolan och att leva överhuvudtaget blir liksom samma sak.

Skolöverstyrelsen sa först nej, men efter en överenskommelse om att åtminstone svenska som ämne skulle finnas på ett schema så gav de med sig.

– Men det är inget som säger att man måste sitta i en skolbänk och läsa svenska, det går lika bara att skriva poesi på ett rökigt kafé i Polen. Livet måste in i pedagogiken!

Det blev många resor, som medeltidens lärlingsresor, jämförde Erik Norlin, de sökte helt enkelt upp den kunskap de ville tillägna sig, där den fanns. En buss inhandlades och under de tre studieåren var eleverna på resa åtminstone i sex månader. Och i bussen fick bland annat läsa Dostojevskijs Brott och straff, en riktig utmaning, men bra för ungdomar, menar Erik Norlin och sen satt de och diskuterade texten på kaféer runt om i Europa.

Betyg ger ingen kunskap

Några betyg fanns inte, inga kontroller, det är inte sådant som ger kunskaper, sa Erik Norlin, det vet ju alla. Nej, det är intresset och tilliten till att det är lusten som bär. Samma tillit som Hans Qviström just berättade om, inom STA.

Skolan – där förresten Tilde Björfors som startade Cirkus Cirkör gick, drevs i fyra år, sen ville flera av eleverna koncentrera sig på teater.

– Okej, sa jag, berättar Erik Norlin, men då är det på allvar. Vi ska bli världens bästa teatergrupp. Skolan las ner och Teater Sláva grundades.

Sju aktörer jobbade i fyra år till sitt yttersta, det var hårdträning, de turnerade och efter ett genombrott i Edinburgh var de uppbokade i hela världen.

Teater Sláva gav en bejublad föreställning 1997 vid Hasiors hästar. Foto: Leena Tuomi

Drog till Huddinge

2004 lämnade de Södertälje efter ett storgräl om pengar och slog sig ner i Huddinge.

2006 var Erik Norlin färdig med gruppen, den kom liksom inte längre, sa han och det krävdes en nystart. Men Erik Norlin lämnade inte teatern för det.

I stället satte han upp Nemesis tillsammans med en dansk musikerkompis, och med folk från hela världen. De behövde en lokal och just då stod Gula villan i Järna tom och han hyrde den. När projektet med Nemesis avslutades året därpå stod han där med ett hus och vad skulle han göra med det?

– Jo, det varmaste, mest välkomnande, inbjudande och spännande kulturhus som finns.

Och på den vägen är det. Ett mycket aktivt hus har det blivit, i veckorna med en rad ungdomsverksamheter och på helgerna evenemang av olika slag.

– Vilken har varit din drivkraft undrade en kvinna i publiken.

– Att det har varit så kul, svarade Erik Norlin. Och så lusten till bildning, att få veta saker och ting, att kunna.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Sjung o sjung tillsammans!

Det finns en verksamhet som verkar överträffa det mesta. Den gör oss lugna, stolta, pigga, avspända och till och med mer hoppfulla än annars. Den får oss att känna oss mer närvarande. De smärtor vi till äventyrs bär omkring med känns lite mindre, vi känner oss inte så sorgsna och ensamma. I stället upplever vi att vi ingår i ett sammanhang och att det är skönt att samspela med andra.

Detta har uppemot 500 000 svenskar redan insett, fast alla av dem kanske inte vet varför de känner som de gör. Det handlar om körsång. Om forskningen kring varför den är så bra berättade Maria Sandgren i går i Kulturdelens utställning. Hon är lektor vid Södertörns högskola.

Kvällens program inleddes av en del av Enhörnakören, som i stadshusets trappa sjöng tre visor, trots att de för bara någon dag sedan hade haft två krävande konserter. De blev en välljudande och inspirerande ingång till föredragshållaren, Maria Sandgren.

– Det är något med rösten, sa hon när vi alla hade bänkat oss i utställningen, hur den samspelar med resten av kroppen. Den har funnits långt innan vi kunde skriva och de första instrumenten byggdes troligen för att kunna imitera just rösten.

Vi sjunger när vi är glada, vid fester och sammankomster, vid ritualer av olika slag, kyrkliga såväl som icke kyrkliga.

– Försök sjunga en nubbevisa utan musik, manade Maria Sandgren, det skulle inte alls bli lika roligt eller festligt, tvärtom nästan hotfullt.

Studier

Maria Sandgren berättar om en av sina studier som omfattade 218 körsångare mellan 19 och 91 år, de hade sjungit i kör i allt från 3 månader till 45 år, i snitt 9 år och medelåldern var 55 år. Två tredjedelar var kvinnor. De fick fylla i ett papper innan de gick in till sin körövning, ett papper med 32 olika känslolägen, positiva och negativa.

Efter körövningen fick de fylla i samma papper igen och resultaten före och efter jämfördes. Först den positiva känslosidan och det visade sig att alla kände sig gladare, stoltare, piggare och alertare efteråt. Likaså mer upprymda, mer hoppfulla till och med, mer avspända och mer närvarande.

– Det är väl endorfiner, sa någon i publiken.

– Eller blodgenomströmningen, sa en annan.

Maria Sandgren släppte mer än gärna in oss lyssnare med kommentarer, efteråt sa hon att hon var glad för en så aktiv publik, det hade fått henne att få nya idéer och infall. Ett aktivt samtal, med andra ord, det som vi på Kulturdelen eftersträvar.

– Ja, det där med biologin återkommer jag till, sa hon nu, och återvände först till de där listorna på känslolägen som de utvalda körsångarna skulle fylla i.

– De negativa känslorna, sa hon och visade en bild på väggen, på det bladet fanns sådant som ensamhet, smärta, sorgsenhet. Här hade skillnaderna mellan före och efter blivit ännu större. De är klart signifikanta, dessutom statiskt säkerställda.

Den känsla som minskade mest var psykisk trötthet. Den där man känner efter en hel dags arbete, stress eller en allmänt pressad livssituation. Den blåser liksom bort när man sjunger i kör.

Allt att vinna

Hur kan det komma sig?

– Jo, sa Maria Sandgren. Att sjunga i kör är ett samspel, ingen tävlan, man behöver inte prestera mer än det som körverket kräver och man gör det i grupp. I en kör spelar saker som ålder, kön, och pengar ingen roll alls.

– Tryggheten är väldigt tydlig, sa någon av de närvarande, den är väldigt skön.

Att sången är en estetisk upplevelse, ger en extra skjuts, tror Maria Sandgren. Att göra saker i grupp gör denna upplevelse ännu större.

– I en kör utvecklar man sina sensorer, fortsatte Maria Sandgren, man måste känna in, lyssna, vara en del i en helhet som blir större än vars och ens röster.

Det finns något som heter dopamin, en signalsubstans mellan nervceller i hjärna och ryggmärg. Det har till uppgift att samordna kroppens rörelser, det medverkar i våra känslor och i hjärnans belöningssystem. I en studie har man undersökt just dopaminet hos musiker, innan de sätter sig vid sitt instrument och efter. Så fort de börjar spela stiger halten – och det är bra -, men om de spelar tillsammans med andra stiger den dubbelt så mycket.

Gener eller inte

Det talas mycket om musikaliska gener, fortsatte Maria Sandgren. Men det finns bara två förmågor som man kan påstå vara musikaliskt genetiskt betingat. Det ena är vårt taktsinne, möjligen är det så för att hjärtat har sin rytm, som vi hört redan som foster. 97 procent av oss är bra på takt. Små barn stampar takten och dansar så fort de hör musik innan de har lärt sig att det inte passar sig alla gånger.

Taktsinnet gör att man kan synkronisera med andra, det vill säga det är grunden för kommunikation.

Den andra förmågan som tros vara medfödd är att kunna urskilja tonhöjder, att vi hör om en ton ligger högre än en annan och vice versa.

Stresshormon

I en annan av sina studier, gjord 2003, jämför Maria Sandgren proffssångare och amatörsångare. Försökspersoner ur de båda grupperna fick lämna blodprov före respektive efter sin körövning, de fick fylla i en enkät och deras hjärtan undersöktes på lite olika sätt, öre och efter.

Man mätte halten av  hormonet kortisol , som går upp när man är stressad, samma med TNF-α (”tumörnekrosfaktor alfa”), vars funktion är att kriga mot inkräktare. Om man har ett sår i munnen till exempel, förklarade Maria Sandgren, så rusar de till för att försvara kroppen mot bakterier där, ju högre andel TNF-α i kroppen desto mer stress är den rent biologiskt utsatt för.

I den här studien visade det sig att halterna av alla de där substanserna minskade. Mer hos amatörkörsångare, än hos proffsen. För amatörerna var körsången befriande, för proffsen en anspänning för att prestera.

Närhetsprincipen

Halten av hormonet oxytocin mättes också. Det är en signalsubstans som sätter fart i kroppen vid vänlig, fysisk beröring, och brukar, berättade någon i publiken, kallas amningshormonet. Det visade sig att körsångare kunde uppvisa en högre halt av just det hormonet.

– Inte så konstigt, inflikade en ur lyssnarskaran, i en kör står man ibland så nära sin körgranne så att man känner vibrationerna i den kroppen i sin egen.

Maria Sandgren berättade också att väldigt många människor har väldigt speciella musikupplevelser, en del av dem gränsar till det mer mystiska. Professor emeritus Alf Gabrielsson har forskat på just detta när musiken träffar hjärtat, berättade hon. Han bad helt enkelt folk skriva till honom och berätta och han hade kanske hoppats på ett tjugotal svar. Det kom över tusen. En del av dem har han samlat i boken, Starka musikupplevelser.

Visst kan fler få del

– Hur ska man kunna nå barnen, så att de får del av allt det här som är så bra?

– Det går om man vill, sa Maria Sandgren. I England har man gjort det, där genomförde man ett projekt i skolan: Alla ska sjunga, Sing your life hette det och genomfördes med gott resultat.

– Men även andra grupper kan man med fördel vända sig speciellt till. Personer med Alzheimers som får sjunga med andra, släktingar och anhöriga, upplever att de fortfarande har förmågor kvar i livet och blir både lugnare, piggare och gladare.

– Många kriminella har lärt sig att känna av omgivningen extra väl. När de får sjunga i kör inrättar de sig snabbt i leden, de har känslospröten ute för hur omgivningen reagerar och en kör är ett gemensamt bygge och det vill man inte sabba. De taggar ner helt enkelt, visar man sin frustration så blir det ingen sång. Det finns studier med kvinnliga interner som visar just detta.

Inte medicin

Ami Lönnroth, som höll ihop kvällens samtal avslöjade att hon alltid sjunger när hon diskar för hand, som barn i stämmor tillsammans med sina systrar.

– Men hur är det, avslutade hon frågandet och riktade sig till Maria Sandgren, ska man betrakta körsången som ett verktyg för att uppnå hälsa eller har den ett värde i sig själv?

– Man ska akta sig för att betrakta körsång som medicin, svarade Maria Sandgren. Körledaren är inte en vårdgivare, körsångarna inte vårdtagare, de är inte sjuka. Däremot höjer körsången livskvaliteten och välbefinnandet. Låt den få vara den konst- och kulturform den är och därmed ge mervärde till livet.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Patrick Dallard från Mollstaberg säljer galetter, ett slags franska pannkakor, från sin specialbyggda husvagn.

God stämning, massor av besökare och fina kulturinslag. Det gick vägen för Järna Kulturnatt även om arrangemanget planerades så snabbt att alla i byn inte riktigt hängde med.

Den varma franska pannkakan med ostfyllning var uppskattad medan mörkret föll över det allt kyligare Klockaretorget. Faktumet att året nått slutet av oktober 2012 tog till slut ut sin rätt. Värmen som skapats på torget och Storgatan under dagen fick istället smita in till de olika scener som fortsatte att bjuda på kultur under kvällen och in i natten.

Järna Kulturnatt gick av stapeln längs med en axel tvärs mot järnvägsspåren som skär rätt genom byn, med Gula Villan i ena änden och fritidsgården i Futurum-byggnaden åt andra hållet. Ner mot järnvagsstationen i kafét Åsgatan 2 var det konstuställning och upp längs med Storgatan och förbi Klockaretorget bjöds på viss försäljning, en hantverksby, uppträdanden och konstutställningar i affärernas skyltfönster. Biblioteket hade extraöppet. Senare på kvällen gick det relativt nystartade Be a Star in Järna av stapeln på Järna Värdshus.

En skördefest kan den kanske kallas, Järna Kulturnatt. Gratis kulturfrukter till alla som ville smaka. Från barnteater, dansuppvisningar och konstutställningar till gungande världsmusik och angelägna visor. Plus massor annat.

Dansuppvisning med JAM Dansstudio från ABF på Klockaretorget.

Tomas Falk, en en av de huvudansvariga från Gula Villan, är nöjd med hur det hela gick.

– Jag tycker det var succéartat! Väldigt kul och otroligt mycket folk som kom, säger han när han får frågan en tid efteråt.

Arrangörerna uppskattar att över 5 200 gäster besökte de olika programpunkterna. Självklart så bygger siffrorna på uppskattningar och många har besökt flera aktiviteter under dagen och kvällen, men samtidigt så slutade personalen på fritidsgården/Futurum att pricka av folk när besöksantalet passerade 2 200 personer.

Cirkusskola på Futurum.

Skälet till att kulturnatten blev av är att byn mobiliserat. Kommundelsnämnden satte av pengar och en grupp personer på Gula Villan tog tag i att arrangera det praktiska. Järna fritidsgård har också jobbat hårt med arrangemanget. Utöver dessa har många andra bidragit till festen, som ABF Södertälje-Nykvarn, lokala företag, föreningar och individer.

Men det finns de som lämnades vid sida av också. Var fanns J-Town, Under Tallarna, Kulturfabriken och Moving Art till exempel? De är också föreningar som engagerar sig för Järna och jobbar hårt och det finns säkert fler som gärna varit med men som inte nämns här. Kritiken efteråt har varit att kulturnatten var för dåligt förankrad.

Fullsatt i Gula Villan när Nicolai Dunger spelade. Foto: Daniel Johnston.

Tomas Falk tar kritiken på två olika sätt.

– Kulturnatten ordnades på kort varsel och det blev ändå bra till slut – det är inte lätt att känna till alla som vill vara med. Folk får se det här som ett startskott. Vi vill att det ska vara öppet för alla som vill delta.

Sedan har han tänkt över hur kulturnatten kan arrangeras 2013. – Den kan bli ännu större! Alla lokala krafter ska med, annars funkar det inte. Målet är minst nio scener/ateljéer där det händer saker. Vi drar igång innan sommaren nästa gång, så folk får tid att engagera sig.

Ahmadu Jah & The Highlife Orchestra på ett knökfullt Futurum.

Järna Kulturnatt blev ett lyckat publikt arrangemang. Oavsett om man räknar huvuden i publiken, ser till den konstnärliga verkshöjden hos konstnärerna som deltog eller försöker kvantifiera den fina stämning som spreds i byn. Mer av saktmodig framförhållning och ett antal arrangörsträffar i förväg skadar nog inte till nästa år. Sedan ska det inte heller glömmas bort att det är kommundelen som stått för fiolerna. Tyckte politikerna att festen var värd notan?

Text: Daniel Johnston

Foto: Göran G. Johansson. Kartan ritad av Ellen Molnia.

Här kan man läsa hela programmet.

Annika Östberg läser texter på Castor

Words of Realness. Det är namnet på det kör- och orkesterverk som Enhörnakören gett sig i kast med. Uppförandet sker med två föreställningar den 11 november, på Castor vid Marenplan i Södertälje. Det speciella med stycket är att den baserar sig på texter skrivna av Spoon Jackson, livstidsdömd fånge i USA, utan möjlighet ens till permissioner.

Han skriver dikter och de ingår i föreställningen och ska läsas av Annika Östberg, kvinnan som satt 28 år i amerikanskt fängelse innan hon kunde avtjäna sista tiden av sitt straff i Sverige, och som numera bor på Basta i Nykvarn.

Möte i foajén

Vi träffade henne tidigare idag, tillsammans med Helena Cronholm, Enhörnakörens ledare, tillika solist vid uppförandet. Det skedde i Castors foajé och vi, det var vi på Kulturdelen, Länstidningen och SödertäljePosten, hela den lokala pressen med andra ord.

Kraftfull är det första intrycket jag får av Annika Östberg. Välformulerad, lyssnande. Hon verkar väldigt målmedveten och lugn, trots att frågorna ramlar över henne.

Men först några ord om Spoon Jackson och Words of Realness. Spoon, som han kallas, är från Kalifornien. Han dömdes som sjuttonåring till livstids fängelse utan möjlighet till permission, för knivmord. Dömd av en helvit jury, själv är han svart, och många av medlemmarna i juryn var dessutom offrets anhöriga. Han sitter på Folsom Prison i Kalifornien och det har han gjort i 35 år. Han föddes som nummer tretton i en brödraskara om femton och när han hamnade i fängelset kunde han knappt läsa. Det är det många av hans medfångar som heller inte kan. Men med hjälp av en mentor och programmet Arts in correction, en satsning på kultur för att få fångar att utvecklas, lyckades han lyfta blicken. Han erövrade språket, lånade böcker och började så småningom själv skriva, bland annat poesi. Som ett sätt att upprätthålla sin mänsklighet och värdighet.

Tonsatte

Dikterna fick Stefan Säfström, dåvarande ledare för Kistakören Järva röster, syn på och tonsatte dem. Det är han som ska dirigera i Södertälje och flera av medlemmarna i Järva röster kommer att vara med. En gång när de framförde verket i Kista satt Helena Cronholm i publiken och blev helt tagen. Den där skulle jag vilja göra med Enhörnakören, tänkte hon och 2009 började de repetera. Det låter som en hemskt lång tid fram till nu och det är det, men musiken är också väldigt svår.

– Absolut inte att lyssna på, snarare tvärtom, betonar hon, men att sjunga. Jag är så fascinerad över kören, att de inte har strypt mig flera gånger om, för det här är en utmaning som heter duga.

2009 – det var samma år som Annika Östberg kom till Sverige, som hon ”kom hem” som hon själv säger.

Under den här tiden har Helena Cronholm många gånger tänkt, att det skulle vara otroligt roligt om just Annika Östberg ville vara med och recitera Spoons dikter, som ju ingår i orkesterverket. Men, nej, hon är säkert för upptagen, tänkte hon och så fick det hela bero. Ända tills de råkade stöta på varandra i Enhörna kyrka och Helena Cronholm frågade. Och Annika Östberg sa ja.

Ville ha närheten

– De var inte som affischnamn jag ville ha dig med, säger hon till Annika Östberg, utan för att du delar Spoons erfarenhet och vet vad det innebär att sitta internerad länge.

– Ja, det är sant, säger Annika Östbeg och sveper med blicken ut genom fönstren mot Marenplan och de förbipasserande som inte har en aning om samtalet några meter från dem.

Om hur det är att dagligen förnedras, att behöva be om självklara saker som att få gå på toaletten och behöva vänta i flera timmar för att vakten vill demonstrera sin makt. Om hur det känns att ibland vilja stänga till och med världen utanför ute, för att man inte orkar. Om den hårda, tuffa och cyniska fängelsevärlden. Om utsattheten. Om att vara förpassad till Never-never-land, som hon kallar miljön som vi andra som befinner oss utanför murarna helst vill slippa höra talas om.

– Men ingen vaknar en morgon och säger att idag ska jag bli heroinist, poängterar Annika Östberg, det är en glidande och lång process. Och den beror på en mängd olika saker.

– Svensk kriminalvård är, såvitt jag förstår, tusen gånger humanare än den amerikanska, ändå hör jag samma sak här som i USA, de där rösterna som tycker att de som sitter inne har det för bra, att de får för bra mat och att de lever lyxliv. Hårdare tag, upprepar rösterna och de skrämmer mig.

Dikter

Annika Östberg skriver själv, precis som Spoon. Dagböcker, kortare berättelser om händelser i sitt liv. En bok om sitt liv har hon också gjort.

– Och så en massa dåliga dikter, skrattar hon medan kamerorna rasslar där i foajén.

Läst har hon alltid gjort.

– Jag fick tidigt ögonen på Edgar Allan Poe och blev helt fascinerad. Det är kanske hans förtjänst att jag inte bara läser innehållet utan också märker hur boken är uppbyggd, det är spännande. Jag gick en kurs i skrivande och fick tillbaka alla mina texter fullsmockade med röda anmärkningar, kommatecken som skulle flyttas, stavning som jag missat. Om jag skulle ha lytt min lärares råd skulle jag inte ha skrivit en stavelse mer. Men så fick jag vara med i en kurs i Creative writing och det var något helt annat. Jag vill beröra, vill att du som läsare ska vara där med mig, känna. Det är det som är det viktigaste.

Minst två böcker läste hon alltid samtidigt under sin tid i fängelset. Sen hon kom hem har hon inte hunnit så många, hon är fullt upptagen med föreläsningar och så kämpar hon för hundar på fängelser.

Annika Östberg och Helena Cronholm inledde sitt samarbete efter att ha stött ihop i Enhörna kyrka.

Hundar i fängelset

– Jag har många människor med mig och jag vet vad jag pratar om, hundar i den miljön gör underverk. Men i alla fall, de två böcker jag alltid hade på gång var dels en som jag ville läsa och dels en som nog skulle kunna vara bra för mig. Sådant som jag ville kunna säga, den har jag också läst, Krig och fred till exempel, säger hon och grimaserar.

Spoon Jackson känner hon inte personligen, har inte träffat honom, men nu när hon ska framföra hans texter har hon skrivit till honom och berättat det.

– Av respekt, säger hon. Men jag har inte fått något svar än. Förväntar mig det kanske inte heller.

Och så förklarar hon hur det är, att man som internerad i ett strängt system liksom kan stänga ute verkligheten utanför murarna så till den milda grad att det kostar väldigt mycket energi att ens hålla en korrespondens vid liv.

Ljud och lukter

– Jag känner så väl igen det han berättar. Allting kommer tillbaka. Lukterna, ljuden. Solen som letar sig in som en strimma genom fönstret. Jag känner också igen mig i honom, en människa som ändå har tagit sig över staketet, trots att han sitter där han sitter, och lyckats behålla sin mänsklighet med ordens hjälp. För mig var det samma sak. Jag knäcktes inte. Jag får ofta frågan varför jag inte är bitter, det var ändå 28 år av livet. Men jag tog mig också ut långt innan jag släpptes, tack vare böckerna och skrivandet. Och tack vare att jag kämpade. Jag var ordförande i fångarnas förtroenderåd och hade många duster med fängelsedirektören, det ska du veta. Om tandkräm, rätten att ha färgade trosor. Småsaker, men nog så viktiga.

– Jag var inte rädd, men balanserade på gränsen till isolering många gånger. Men jag visste att de hade ögonen på mig, jag var lite känd så jag kunde inte bara försvinna en dag.

– När man sitter inne, fortsätter Annika Östberg, är det yttre inte viktigt, vi har likadana kläder, bor på samma sätt, lever under samma omständigheter, vi är inte rika – jag har förresten inte träffat på en enda rik intern, det är inte de som sitter inne. Nej, det är annat som räknas, det gäller att våga vara sig själv, rak och tydlig, då blir man sedd som individ.

Inte bitter

– Nej, jag är inte bitter, upprepar hon. Jag har levt ett otroligt rikt liv. Jag har en stark tro som har hjälpt mig. Jag hade ett stort kontaktnät och vi kämpade tillsammans jag och mina medsystrar.

Dem talar Annika Östberg med värme och jo, hon saknar dem. – De var min familj. Det är värre med Spoon, manliga fångar flyttas ofta och det försvårar den nära vänskapen.

Den 11 november är det alltså dags att stå på scen, Första gången för Annika Östbergs del med någon annans verk. – Det ska bli väldigt roligt, säger hon.

Att det blev Castor är ingen tillfällighet.

– Vi vill ha närheten på scenen, det ska vara nära och naket, säger Helena Cronholm.

Förställningarna börjar dels klockan 15 och dels klockan 19. Läs mer om konserten här. Biljetter köps via ticnet eller vid entrén.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Framförandet kommer att följas av ett samtal den 25 november i St Ragnhilds kyrka, med två diakoner, och då ska det handla om varför så många internerade vill byta ut fängelset mot klosterlivet.

Dennis Önder och Johanna Thor. Foto: Göran G. Johansson.

– Bra.

Så sammanfattar Moa Persson och Emma Lindgren teaterpjäsen Lille Prinsen som de såg tillsammans med mig i lördags på en välbesökt Oktoberteater.

– Det var mycket fantasi i pjäsen, tycker Emma. Man fick tänka ut själv vad de skulle föreställa. Och så var den rolig också.

Kulturdelens unga recensenter Moa Persson och Emma Lindgren gillar teaterpjäsen Lille Prinsen. Foto: Olof Näslund

– Ja, särskilt räven, säger Moa. Och han som tände och släckte lyktan på sin planet. God morgon.

– Och god afton.

– God morgon. Och god afton.

– Ja, fast när räven kom in fattade man inte först att han var en räv. Han såg ut som en kille som var ute och sprang, säger Emma.

– Ja, säger Moa, han var rolig när han satt så där och slog sig på knäna och höll händerna för ansiktet.

Karaktärerna

Just räven fastnade jag själv för bland alla finurliga och kluriga figurer vi fick stifta bekantskap med. Lille Prinsen, som har lyckats dimpa ner på jorden från planeten B612 träffar på en ensam räv som vill bli tam. Det är bästa sättet att få en egen vän, menar han, en sådan vän som man blir orolig för när klockan går och hon aldrig dyker upp. Och som får det att kännas extra i hjärtat när hon äntligen kommer.

Det är också räven som får Lille Prinsen att inse att den blomma som han har vattnat och skött på sin egen planet visserligen ser ut som en vanlig ros, men ändå är den inte som vilken annan ros som helst, eftersom han gillar den så mycket.

Teater med skolan

Både Emma och Moa har varit på teatern tidigare. Moa såg Snövit med sin morfar på Oktober tidigare i år och så har hon varit med skolan. Hon är åtta år och går i tvåan på Majtorpskolan. Där går också Emma, hon är ett år äldre och nu i trean får de inte gå på teater mer, säger hon.

– Det är synd.

Lille prinsen möter lykttändaren. Foto: Göran G. Johansson

Det jag själv tycker gör pjäsen så bra är tilltalet, det konsekventa och respektfulla barnperspektivet. Den är dessutom kryddad med en stor dos humor och är precis lika njutbar för vuxna åskådare om för de lite yngre.

– Den här teatern kan man tänka länge på, säger flickorna efteråt och jag håller med. Här passerar Lille Prinsen i rasande fart en mängd små numrerade planeter på väg mot jorden och på var och en träffar han på vuxna, med olika karaktärsdrag. Siffernissen som räknar stjärnor för räknandets skull. Kungen som befaller alla. Idolen som vill bli beundrad. Till och med mannen som är på pickalurven för att han vill glömma.

Mer att se

– De hade inga mikrofoner, la Emma märke till. Så jag tyckte först att Lille Prinsen frågade om flygaren kunde rita ett land till honom, inte ett lamm. Fast det fattade jag sen. Och så hade dom klistrat lappar i golvet där Lille Prinsen skulle stå.

– Ja, just det, det var ju därför ljuset kunde lysa rakt på honom, säger Moa.

Lille Prinsen baserar sig på Antoine de Saint-Exupérys bok med samma namn. Den har dramatiserats och regisserats av Ninne Olsson, Oktoberteaterns konstnärliga ledare. Rollerna spelades av Yelda Hadodo, Simon Mezher, Dennis Önder och Johanna Thor.

Pjäsen spelas på Oktoberteatern till och med den 6 december. Se den!

Text: Ingrid Sjökvist