Utnyttja den unika miljön vid Södertälje hamn och gör den till en utomhus-konsthall. Det är innebörden av det medborgarförslag som undertecknad i höstas lämnade in till kommunen.

I förslaget ingår att göra något konstnärligt intressant av de över hundra pelare som likt en betongskog reser sig i området mellan Södertälje hamn och Scania, där som nya järnvägsbron har dragits.

Förslaget omfattar en utredning av möjligheten och då tillsammans med dels lokala konstnärer, dels tillsammans med övriga ägare till broar och järnvägsspår, vilka det nu än kan vara, och dels tillsammans med någon från kommunen som vet något om internationell finansiering. För tanken är att en kommande pelarsal skulle kunna attrahera både internationellt verksamma konstnärer och besökare från när och fjärran. Alltså en stor satsning, i klass med Guggenheim-museet i Bilbao.

Förslaget låg på kultur- och fritidsnämndens bord vid deras sammanträde den 5 december i fjol och de konstaterade att det i sin helhet nog skulle bli svårt att genomföra, men att det ändå är så pass intressant att det bör utredas. Denna utredning ska kulturhuschef Anders Lerner ansvara för.

Hallå, Anders Lerner, hur går det?

– Vi har inte hunnit göra så mycket åt frågan än, men vi ska ta tag i den under våren, i mars, april hoppas jag vi ska kunna börja. Jag räknar med att vi ska kunna vara klara till i juni, nån gång. Just nu finns det inga som helst pengar till en pelarsal som förslaget ligger.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Kulturdelens ansvarige utgivare i färd med att sabrera nyårschampagnen!

Gott nytt år!

Även Kulturdelen vill önska alla läsare ett riktigt gott nytt år. Ett läsvärt år, hoppas vi, ett år med nya tankar och insikter, med nya bekantskaper och nya erfarenheter. Ett kreativt, lustfyllt och levande år!

Vi passar samtidigt på att tacka alla engagerade läsare och deltagare för 2012, tidningens andra år på banan, då vi kan summera nästan 300 publicerade artiklar och reportage sen start, mycket tack vare våra medarbetare.

2012 var också året som kröntes av vår stora utställning i Stadshusets foajé. För oss var det nästan magiskt att få anordna den, att få bidra till att sprida kunskap om kulturens betydelse, den som vi känner i magen men vars kraft alltså är vetenskapligt bevisad. Med kulturens hjälp blir vi friskare, mer sociala, löser problem och konflikter bättre. Vi blir lugnare och helare, vi lär oss bättre och vi mår bättre. Kort sagt, kultur är värt att stötta och värna.

Kulturdelens Olof Näslund exekverar en för tillfället komponerad fanfar på trädgårdsslang med tratt vid det högtidliga öppnandet av utställningen Kulturens värde..

Många besökare

Nu vet vi det. Vi som tog del av utställningen. Hur många det var vet vi inte med säkerhet, utställningen fanns ju tillgänglig rätt lång tid i ett mycket välbesökt hus, många som hade kommit dit av andra skäl passade på att släntra in och ta del av det vi visade. I stadshuset var det den här tiden många intressen som kolliderade, upptäckte vi, filmvisning och uppträdanden varje dag av olika slag. Och så Kulturdelens digra program. Ett i sanning aktivt hus och då har vi inte tagit med alla föreningar som träffades, alla politiska möten som hölls. Vår utställning bestod inte bara av själva utställningen utan också av föredrag av olika slag, alltihop ingår i tidningens samtalsserie. För Kulturdelen är inte bara en tidning, en digital sådan med Södertäljes kulturliv som utgångspunkt, utan också en kulturaktör och i den rollen anordnar vi öppna samtal på det ämne som vi själva blir intresserade av att ventilera med andra.

Digert program

Vi fick således under vår utställningstid i november träffa Petra Lundberg Bouquelon och Ulrika Tobieson från Södertörns högskola, som berättade om hur blivande lärare får lära sig att baka in kulturen i sin undervisning. Den i publiken som till äventyrs inte kunde skilja på begrepp som verb och substantiv tidigare svävar nu, tack vare föredragshållarna, inte längre i okunnighet.

Deras föredrag fick inleda hela utställningstiden och vi skålade med cider, som tog slut utan att alla hade hunnit få medan Ying Ying Herrdahl underhöll minglandet bland utställningsmontrarna på sin kinesiska luta (pipa). Under kvällen fick vi också ta del av en av de många gestaltade rapporterna, när Emil Pettersson och Gustaf Gälsing från STA, Södertälje Teateramatörer, visade hur läkare kan skriva ut kultur på recept.

En dag fick vi träffa Ninni Andersson från Luleå högskola och Tina Grebacken från Södertälje som tillsammans med elever från Soldalaskolan visade hur man kan dansa matematik och berättade varför det är så bra.

Vi fick träffa Hans Qviström, från STA och Erik Norlin, från tidigare teater Sláva som talade om sina olika sätt att se på teater och dess möjligheter och betydelse.

Ännu mer

Vi fick höra Maria Sandgren, forskare vid Södertörns högskola, berätta om hur bra körsång är för oss, välljudande illustrerat av en del av Enhörnakören. I trådarna den kvällen höll journalisträven och Kulturdelen-medarbetaren Ami Lönnroth.

Vi fick träffa Eva Bergquist, departementsrådet bakom Framtidskommissionens delrapport om kulturen i Sverige, mer om vad hon sa kommer vi att berätta senare. Eva Bergquists redogörelse föregicks av rapparna Renio Poli och Björn Favela Ödman som några dagar därefter fick Fem i tolvpriset för det förebyggande ungdomsarbete de berättade för oss om. Och förstås bjöd de också på en rap, vilket torde vara första gången i Stadshusets foajé, dagtid. Det var inte utan att den tekniskt ansvarige Peter Tabermann bleknade något när vi i förväg pratade med honom om just deras framträdande, men nu skedde det med decibel på fullt acceptabel nivå, även för dem som satt i telefon några våningar upp i det öppna stadshuset.

Kultur för äldre

En dag berättade Per Sörås från Kultur 365 om arbetet med kultur för äldre, om Minnenas teater och om olika sätt som de hjälper till att aktivera framför allt minnet hos äldre.

Vi fick träffa Maria Eloranta från Örjanskolan i Järna som berättade om vilken självklar del kulturen har i Waldorfpedagogiken. Samtidigt berättade Ingela Netz från utbildningskontoret om sitt spännande uppdrag som projektledare för en helt nybildad grupp i kommunen. Den har till uppgift att först och främst se till att alla skolbarn i kommunen får lika rätt och möjlighet till kulturutbudet som bjuds och därefter att försöka utreda om det går att få in ännu mer kultur i skolvärlden. Ett intressant samtal mellan de två fick vi ta del av och det kommer så småningom att återges här i Kulturdelen också.

Daniel Zalewski gör en graffitimålning på fönstret i Stadshusets foajé,

De sa faktiskt ja

Det var faktiskt inte slut med detta, programmet var som sagt digert och höll oerhört hög nivå. Alltihop hände inne i själva utställningen, som bestod av inramade citat ur några av de tusentals vetenskapliga rapporter som finns som styrker kulturens kraft och värde, både svenska och utländska. Dessa inramade citat hade sällskap av många konstverk, sådana som hade kommit till enkom för utställningen eller som i vart fall illustrerade någon av rapporterna. Vi hade nämligen i god tid samlat många olika konstutövare i kommunen inför utställningen kring en bunt med rapporter och frågat om de på sina respektive sätt kunde tänka sig att gestalta någon av dem. Gratis dessutom, vi har ju inga pengar. Till vår oerhörda förvåning och lika stora glädje sa många ja. Det var konstnärerna Anders John, Carina Åkermann- Fijal, Magdalena Engel Fischer, Daniel Zalewski, Shariar Forghani-Besmenu plus två av hans elever, Ali Aisssaoui, Rolando Perez och Annika Olsson.En av konstutövarna var dansaren Sara Larsson Fryxell, som komponerade en helt ny och unik dans som hon framförde två gånger under utställningstiden, för detta uppmärksammad av Länstidningen.

Hon hade för sin dans utgått från en rapport som visar att hjärnan presterar mer när den har roligt. Till sin hjälp hade hon journalisten Margareta Lithén, Kulturdelens ständiga medhjälpare, som nu läste en kort och illustrativ text medan Sara dansade. Och fick många av oss i publiken att delta. Ja, sannerligen hade den där forskaren inte rätt; hjärnan vill ha roligt.

Dansaren och koreografen Sara Larsson Fryxell.

Nästan varje dag

Varje dag, utom under helgerna och de dagar då stadshuset lockade med andra, riktigt stora dragplåster hade vi program.

En av de sista kvällarna hade vi bett kulturpolitiker och -tjänstemän att delta i ett öppet samtal kring kultur i Södertälje. Inte som någon panel, inte som några som måste försvara och berätta om hur gott och väl allting är. Nej, vi ville verkligen få till ett samtal. Ett sådant som saknar ”vi” och ”dom”, och i stället ser just samtalet som en grogrund för goda idéer och intentioner. Många av våra hårt tidstyngda fritidspolitiker hade hörsammat inbjudan för att få träffa oss kommuninvånare. Mer om det kommer senare.

Hjärnforskaren

Näst sista kvällen talade Fredrik Ullén, hjärnforskare vid Karolinska institutet och dessutom konsertpianist, om musikens betydelse för hjärnan, inte bara för att vi ska bli bättre på att spela piano, utan själva spelandet för med sig en massa olika goda bieffekter.

Under hans föredrag fick vi flytta in i angränsande utrymme, vi var helt enkelt för många för att få plats inne bland våra utställningsväggar, där också Margaretha Lithén deltog med sin installation om kreativitet, där konstnären Eric Matteoni hade placerat ett bord där stolsryggen sköt upp ur bordsskivan och en stege som ledde rakt in i en spegel, eller en framtid, eller en tanke, hur man nu vill tolka hans installation. Där fanns också Rolando Perez och Annika Olssons två konstverk, en stor svävande och tänkvärd kub, samt en radioapparat med en ständigt rullande film om Den Store Tangocharmören. Som sådan uppträdde Rolando Perez också i egen hög person under utställningstiden genom att promenera kring i stadshuset i samma mundering som hans tangokavaljer gör i filmen.

Mellan skärmarna stod ett bord med papper och färgpennor, fritt för var och en att använda. Där fanns också en idégran, egentligen en gren av en asp, nu i julgransfot, som vi hoppades skulle julekläs med idéer och förslag och så blev också fallet, vi återkommer till detta.

Från vänster: Kulturskolans rektor Ola Bjerding, kommunstyrelsens ordförande Boel Godner och Kulturdelens chefredaktör Ingrid Sjökvist.

Samtalet

Allra sista utställningskvällen, den 21 november, hade vi bjudit in alla de som ville komma och prata om kulturen i Södertälje. Vad vi vill med den, vad vi kan hjälpa till med, vilka samtal som skulle vara intressanta att initiera under kommande år.

Detta samtal, precis som alla andra som uppstod under hela utställningstiden, har vi på Kulturdelen summerat som oerhört givande. Vid några var vi inte så många deltagare, men desto bättre, sa vi, nu kan alla komma till tals, nu vågar alla säga något.

Samtalsserie

Vi som höll i hela arrangemanget var alltså vi på Kulturdelen, tillsammans med vår ständige tillskyndare Åke Andersson, som är expert på hur man lägger upp och håller ihop möten och sådant. Det hade vi stor nytta av.

Att det den här gången i vår samtalsserie blev en hel miniserie med samtal och att den kom att handla om kulturens värde beror på det förra samtalsmötet vi hade, då i början av året. Vid det tillfället var temat Det är visst idé! och vi visade bland annat hur idéer kan omvandlas till medborgarförslag och därmed ska de utredas och tas på allvar. Vi la också ett gemensamt sådant, som i korthet gick ut på att skapa en instans mellan kultur/fritids- och utbildningsförvaltningarna som ska säkerställa att man inte glömmer bort kulturen som den kraft den är när man satsar på skolan. Det förslaget blev inte antaget, vilket vi har berättat om, men själva gången i den kommunala byråkratin för ett förslag hade vi med oss in i den här utställningen.

Stort tack

Vi var många som bidrog till att utställningen skulle kunna bli av.  Inte minst personal från stadshuset som hjälpte till med tekniken, letade sladdar och installerade högtalare. De verkar jobba alltid och av någon anledning är de på plats så fort man behöver dem. Centrumblommor på Storgatan icke att förglömma, de stod för den blomma som vi kunde skänka varje som framträdde.

Nästan alla medverkande ställde upp utan ersättning, Kulturdelen har ju som sagt inga pengar så det var en förutsättning. Men en del kostade och för att det skulle gå ihop fick vi en slant ur kommunens föreningskassa och från ABF.

Vi tackar alla. Inte minst de som kom och deltog i samtalen med alla sina kloka tankar och funderingar. Utställningen, de inramade rapportcitaten, finns kvar och den går att låna.

Och så önskar vi er alla, och alla andra läsare, ett riktigt gott nytt år. Med oss på Kulturdelen.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto och film: Göran G. Johansson

Kultur- och fritidsbudget – tänk radikalt!

I slutet av den debatt som nyligen hölls i Stadshusets foaje prövade jag reaktionen på att tänka tvärtom i kommunal kulturbudget. Att inte först se på pengarna och fördela traditionellt men med nedskärningar enligt krav (brukar bli 2-3% varje år, rakt över med några undantag.) Utan se tvärtom: se behov och önskan och sedan fördela pengarna.

Uf Sundblad (M). Foto: Göran G. Johansson.

Jag menar så här:

I tankevärlden lägger man ner allt kommunalt stöd, nollställer bidragssidan till föreningar, arrangemang, verksamheter. Sedan ställer man frågor: Vad vill vi med kommunens stöd? Vad behövs för det allmänna bästa? Följdfrågor blir då t ex: Vilka effekter ger xx verksamhet? Det kan hända att den prioriteringslista som dyker upp, är annorlunda än den traditionella önskelistan!

Personligen menar jag att både kulturaktiviteter och fritidsliv som t ex sport behövs för att ge mening åt tillvaron och sammanhållning av samhälle inte minst ur integrationsperspektiv. Barn och ungdomar måste stimuleras både till att kunna göra upplevelser och kunna skapa. Vad gäller kultur hävdar jag att skapande, det vi kallar konstutövning, är ett lika gammalt begrepp som begreppet människa. Kulturen bör nog uppgraderas.

Men i vilken mån är tillgången ett kommunalekonomiskt ansvar? Det bör man kunna diskutera förutsättningslöst. Jag tror bibliotek, teater, musikliv, idrott för barn och unga tillhör viktiga områden i samhällsbyggandet. Men var går gränsen för insatser genom skattemedel? Och varför ska man egentligen låta kultur och idrott slåss om samma pengapåse? Är ishockey viktigare för Södertälje än musik? Är fotbollen viktigare än teater? Och: Är ett studieförbunds dominans mer effektivt än en mångfald av samarbetare? Kan man också här lära sig tänka ur nytt perspektiv?

Jag gillar att ställa frågor, till mig själv och till andra. Att fråga handlar om att våga utmana sig själv och andra. Svaren tror jag måste sökas, de får aldrig komma innan frågan är rätt ställd!

Ulf Sundblad

Ledamot av Kultur- och fritidsnämnden (M)

Gör en enda stor utomhuskonsthall av bropelarna vid Södertälje hamn. Det medborgarförslaget ligger just nu på kultur- och fritidsnämndens bord och är insänt av undertecknad.

Alla som har åkt buss från centrum till Östertälje har snirklat sig genom området vid Gjuteriporten mot Södertälje hamn där nya broar bärs upp av ett hundratal jättestora betongpelare. Tänk om man kunde omvandla hela den miljön till en pelarsal, en konsthall, utomhus och göra det i stort format? Kanske bygga ett fik en bit upp i backen med utsikt över hela området och samtidigt göra marken mellan pelarna strosvänlig? Eventuellt skulle tillfarten kunna kompletteras med någon form av sjöförbindelse från östra sidan kanalen.

I förslaget ingår att det bör utredas tillsammans med lokala konstnärer och bropelarägarna, (Väggverket eller Banverket, kanske?) tillsammans med någon från kommunens ekonomiavdelning som är haj på det där med internationell finansiering.

För tanken med förslaget är att ”pelarsalen” skulle kunna bli ett Södertäljes svar på till exempel Guggenheimmuseet i Bilbao eller något av världens övriga kulturlandmärken. Någon utomhus konsthall av den här storleksordningen finns, så vitt vi på Kulturdelen vet, inte tidigare.

Idén till förslaget föddes vid det samtal som Kulturdelen anordnade på Gamla Flickskolan i våras på temat Det är visst idé. Där enades vi som var där om att lägga ett medborgarförslag, om bättre samarbete mellan skola och kultur- och fritidsnämnderna. Ett av de många andra förslag som kläcktes var just det som nu också har omvandlats till medborgarförslag.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Turordningen för ett medborgarförslag illustrerat med lappar på en tvättlina.

KF beslutade igår att medborgarförslaget, om ett obligatoriskt samråd mellan kultur och skola ska överlämnas till utbildningsnämnden. Det berättar KF:s sekreterare Ola Schön.

Peter Fredriksson

– Först ska KF:s protokoll justeras, vilket sker nästa måndag, den 25 juni. Därefter skickas handlingarna till utbildningskontoret, där Peter Fredriksson är chef, för beredning innan det lämnas till politikerna i utbildningsnämnden som ska fatta beslut.

Kulturdelen fortsätter följa förslaget.

Text: Ingrid Sjökvist

Kulturföreningen Moltos två representanter presenterade föreningen för de övriga på mötet.

Det är visst idé. Det var temat på den kulturnätverksträff som vi på Kulturdelen hade tagit initiativ till tidigare i vår.

Detta för att vi i olika sammanhang har tyckt oss märka en viss uppgivenhet, trötthet, resignation bland de kulturarbetare vi har träffat. Det är ändå ingen idé, har vi hört många säga, det finns ändå inga pengar.

Och finns det inga pengar så går det inte att genomföra och då är det ingen idé att lägga fram sina förslag, ingen idé att yppa sina idéer, inte ens någon idé att kläcka någon idéöverhuvud taget.

Farligt att ge upp

Den resignationen ser vi som mycket farligare än en usel ekonomi och vi ville diskutera varför det har blivit så här. Dessutom har vi förstått att det finns en rad kulturföreningar och –nätverk i stan och det vore idé att försöka samla dem alla och se om vi tillsammans kanske kan påverka på något sätt. Tillsammans förhoppningsvis utveckla en dialog med kommunens kulturtjänstemän och –politiker. Men vi började, som sagt, med de nätverk vi känner till.

Till träffen kom ett fyrtiotal personer, alla med stort kulturintresse. Det var en del ”löshästar” men också folk från Wendela Hebbes förening, från bland annat Kulturnätverket, från Kulturforum, Södertälje Teateramatörer, Molto, Kretsen, Kultursossen och Kulturdelen.

Teater

Lena Ericsson och Christoffer Sederström Från STA framförde en sketch.

För att illustrera det här med uppgivenheten bidrog STA med två sketcher (vi höll till i deras repetitionslokal högt uppe under takåsarna i Gamla flickskolan), identiskt lika förutom på enpunkt: attityden. I korthet gick handlingen ut på att Martin, en ung Söderäljebo, hade fått världens idé, en utomhuskonsthall vid Södertälje Södra, med alla de många betongpelarna. Annika i Stadshuset, politiker eller hög kulturtjänsteman, det framgick inte, hade sagt ja till att träffa honom och i sketch nummer ett suckade hon oupphörligen, talade hela tiden om svårigheterna och upprepade att det ändå inte finns några pengar. Martin gick därifrån fast förvissad om att hans idéer inte hade någon som helst betydelse. I sketch nummer två kan den intelligente läsaren dra slutsatsen att det fortfarande inte fanns pengar men attityden förvandlade idén till ett frö som kanske så småningom skulle kunna gro och växa till sig. Kanske inte precis som Martin hade tänkt sig, men kanske ändå något.

Grupparbete

Under kvällen delade vi, med hjälp av Åke Andersson, spelman och ivrig påhejare av kultur i alla de former, in oss i små grupper för att kläcka idéer, hur många som helst och hur vilda som helst. De antecknades på lappar som fästes på väggen och därefter fick alla gå på ”konstvernissage”, utrustade med ett antal röda prickar var som skulle fästas på bästa förslagen. Det som vann beslutade vi oss för att gemensamt lägga som medborgarförslag, för att helt enkelt lära oss hur det går till i en kommun att komma med ett förslag. Och vi på Kulturdelen lovade att följa dess gång i byråkratin så långt möjligt.

Alla förslagen, förutom ett vinnande, finns nu bevarade i Kulturdelens skattkista, för en skattkista är precis vad det är. Där ligger de och hoppar och vill ut och förverkligas, de många förslagen, alla kläckta av kulturarbetare av olika slag i kommunen, en hel hög är det i kistan och till dem återkommer vi så småningom på olika sätt.

Åke Andersson visar behandlingsförloppet av ett medborgarförslag med hjälp av klädnypor och en tvättlina.

Vinnaren

När så vernissageväggen började se ut som om den fått mässlingen och alla hade gjort av med sina små kisterlappar räknade vi ihop resultatet och fick fram ett vinnande förslag.

Det går ut på att säkerställa att kulturens kraft tas tillvara i skolan. Bakgrunden till det är den senaste kommunbudgeten där alla nämnder, om vi nu minns rätt, fick minskade anslag. Utom skolan som i stället fick mer pengar bland annat för att anställa ett antal specialpedagoger. Om det är rätt satsade pengar har vi förstås ingen aning om. Men så vitt vi vet så fördes aldrig några allvarliga samtal mellan skola och kultur för att se om mer kultur i skolan kanske skulle kunna vara en väg.

Det är nämligen så att barn som får ta del av mycket kultur både lär sig bättre och fungerar bättre i skolan. Det finns mycket forskning som visar på detta faktum.

Medborgarförslag

Och som församlingen beslutade; vinnande idé ska vi gemensamt lägga som medborgarförslag. Men. Ett medborgarförslag ska läggas av enbart en medborgare, inte av en grupp medborgare och därför fick förslagsställaren, som råkade vara undertecknad, åta sig att formulera förslaget och att lämna in det till stadshuset. Vilket gjordes i tisdags.

—Tack, jag tar hand om det, sa Samir Saado, kommunvägledare i stadshusets reception när vi räckte över medborgarförslaget.

Kulturdelens Ingrid Sjökvist lämnar över medborgarförslaget till Samir Saado i stadshusets reception.

Han stämplade och signerade handlingen, la den prydligt i ett kuvert, som också stämplades.

Normalt sett skulle han nu ha lagt kuveret i ett internkuvert och susat iväg det till stadskansliet. Men han erbjöd sig, som en ytterst vänlige man han visade sig vara, att be henne komma och hämta det i receptionen så kunde vi ställa de frågor vi hade direkt.

Från stadskansliet kom mycket riktigt efter en kort stund Anette Feldt.

—Jag tar med den och  registrer den, berättar hon medan hon snabbt ögnar igenom några rader.

—Det är väl bara ett förslag?

— Jadå, bekräftar vi. Det omfattar visserligen två delsteg, men det är ändå inom samma förslag.

_ Bra, för det får bara vara ett förslag per medborgarförslag. Har man flera får man lämna in flera. Jag kommer att  skicka det till KF:s presidium och där kommer de antingen att avslå det direkt eller överlämna det till den nämnd som är berörd, för beredning.

— I det här fallet kanske det blir två nämnder.

Anette Feldt fån stadskansliet ilar vidare med medborgarförslaget för registrering.

— Det kan jag inte påminna mig att jag har varit med om, men vi får se.

—Avslås, sa du? På vilka grunder kan presidiet avslå direkt?

_ Det kan till exemple vara om ärendet redan behandlas eller om ärendet inte av kommunal karakär.

Anette Feldt berättar också att KFs presidium består av tre personer, ordföranden Karin Östlund (S), vice ordförande Sait Yildiz (V) och Christer Björk (M). De går igenom de ärenden som ska upp på KF:s möte, bedömer medborgarförslag, tittar igenom interpellationer och liknande.

Nästa möte för KFs presidium hålls torsdag den 14 juni. Då bör rimligtvis även det här medborgarförslaget synas i sömmarna.

Läs medborgarförslaget. Klicka här: Medborgarförslag

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

På torsdag, den 23 februari, sammanträder kultur- och fritidsnämnden igen. Bland frågorna finns kulturskolans nya taxor och en eventuell ny biograf till Södertälje.

Mötet börjar kockan 17 och är öppet för allmänheten. Det hålls denna gång i Hovsjö fritidsgård. Den ligger snett bakom affären i något som ser ut som ett stort och inglasat lusthus. Handlingarna inför mötet är offentliga och kan hämtas här: http://www.sodertalje.se/Kommun-demokrati/Politik-och-paverkan/Namnderna/Kultur_och_fritid/Sammantradeshandlingar/2012-02-23/

Vid nämndmötet kommer kultur- och fritidsförvaltningen att informera om sin utredning av en ny biograf enligt Järfällamodellen i Södertälje.

Vad är det för någonting, Anna Bohman (S), ordförande i kultur- och fritidsnämnden?

– Jo, alla tyckte ju att det var synd att den sista biografen i Södertälje fick stänga, de fick det inte att gå ihop ekonomiskt. Vårt kontor fick då i uppdrag att tillsammans med näringslivskontoret titta på frågan om det skulle gå att på något annat sätt få hit en ny biograf.

– Filmbolaget Euorstar har ju funnits på Estrad en tid, fortsätter Anna Bohman, och de hade hoppats kunna etablera en egen salong i centrum. Men det stupade dels på rätt lokal och på att de hade svårt att få nån ekonomi på sina filmvisningar. Trots att de hade ytterst förmånliga villkor på Estrad. Men de annonserade inte i tidningen, bara på sin hemsida och det räckte inte.

– Jag var för en tid sedan på en konferens om digitala biografer och där fick jag kontakt med folk från Järfälla. De har funnit en lösning, där man visar kommersiell film på kvällstid och på dagtid används salongen av kommunen för dagfilm.

Så det skulle kunna locka ett kommersiellt filmbolag?

– Nja vem som skulle vara intresserad vet jag inte, det kan kanske var en förening. Jag vet heller inte vad förvaltningen har kommit fram till, men de har uppenbarligen börjat sin utredning för de ska informera oss på torsdag om hur det går.

Höjda avgifter

En annan fråga som kommer upp är kulturskolans taxor. Där har förvaltningen föreslagit, vilket Kulturdelen tidigare berättat, en reglering. Det innebär dels en utjämning så att de allra yngsta får betala lite mindre och de äldre betydligt mer. Och det innebär framför allt att de allra flesta av kulturskolans elever får betala tjugo kronor mer i terminsavgift. Detta på grund av minskade anslag.

Kulturförvaltningen har nu föreslagit att nämnden ska gå med på denna förändring, som därefter ska slutligt klubbas av kommunfullmäktige.

Kommer ni i majoriteten (S, V, Mp) att föreslå att nämnden antar förvaltningens förslag?

– Vi vill absolut inte höja några avgifter, utan helst sänka generellt, men med den budget vi har går inte det. Nu har kulturskolan kommit med förslag som förvaltningen ställt sig bakom och höjningen måste enligt deras bedömning till för att kulturskolan ska kunna behållas.

Så ni kommer att tillstyrka?

– Nämnden har ju inte haft sitt möte än och vi kommer säkert att föra ett resonemang. Vi vill på sikt sänka avgifterna.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

I torsdags höll kultur- och fritidsnämnden möte, ett möte där de skulle klubba igenom sin verksamhetsplan. Det vill säga bestämma hur de stora nedskärningarna ska drabba de olika delarna av kultur och fritid.

Det blev en gemytlig tillställning där de sparsamma ordväxlingarna, trots allvaret i besluten, var ytterst välputsade. Detta trots att kulturchefen Staffan Jonsson i underlaget till beslut har påpekat att det inte längre går att nå de uppsatta målen.

Någon diskussion med de få från den så kallade allmänheten blev det inte heller, det tillåter helt enkelt inte formerna.

Kultur- och fritidsnämnden får, som vi tidigare har berättat, runt 4,5 miljoner mindre i år att klara sin verksamhet på, för både kultur- och fritidsdelen. Det är kommunfullmäktige som fördelar anslagen och alla nämnder, utom skolan, har det här året fått strypta anslag.

Politikerna i kultur- och fritidsnämnden, som redan i januari fick veta hur mycket pengar de skulle få, nöjde sig med att bita i det sura äpplet och fundera ut var de skulle kunna strama åt. Det har de gjort och resultatet blev den verksamhetsplan som Kulturdelen har skrivit om tidigare och som nu på torsdagens möte formellt skulle klubbas. Den som bland annat omfattar Staffan Jonssons brasklapp.

Märklig tillställning

Det här nämndmötet var det första som vi i Kulturdelen bokstavligen följde. Det hölls i Täljehallen och föregicks av en halvtimmes rundvandring för ledamöterna. De var förvånansvärt många, först och främst de ordinarie och därefter alla ersättare, tillsammans ett femtontal personer av olika politiska kulörer. Täljehallen är ordföranden Anna Bohman (S) förslag. Hon menar att det är klokt om nämndens ledamöter vet hur det ser ut i de anläggningar som de bestämmer över. Nästa gång blir det någon annanstans.

Vi hade nog förväntat oss att ledamöterna skulle ha lite mer intresse av vad allmänheten har att säga, där fanns företrädare för olika förvaltningar och andra engagerade. Ända tills vi förstod att besluten redan är tagna, det var för sent med andra ord. I sanningens namn ska sägas att det fanns en punkt på dagordningen som hette ”frågestund”, men den låg som en inledande frågestund, innan de tunga frågorna kom upp. När de väl gjorde det var det inte tillåtet att yttra sig, inte delta i eller initiera någon debatt, vilket också klart deklarerades av nämndens ständige sekreterare.

Bumeranginbjudan

Nej, debatterna hör inte hemma i nämndmötena, förstod vi, åtminstone inte de möten som är offentliga. För besluten är tagna innan, på möten där allmänheten inte har tillträde, där alltså insyn saknas. Lite som att ”uppgörelser i bastun”.

En skriftlig protest avgavs i ett av ärendena, utan någon som helst debatt, och en önskan om en ändring av en ordalydelse. På den nivån var det. Och ska så säkert vara. Med den form som kommunen har valt. Men vi frågar oss: Är det öppenhet? Varför ska nämndmötena vara offentliga när de i praktiken bara är formella?

Slöseri

Jodå, vi vet, det finns andra vägar att påverka, prata med den politiker man känner förtroende för eller studera beslutsunderlaget och skriva insändare. Hela underlaget ligger där på kommunens hemsida och är tillgängligt för alla och den som inte vill ratta på hemsidan kan ringa kommunens växel och be om handlingar. Det går utmärkt att läsa på, det går att bilda sig en uppfattning och ta till orda vid kulturnämndens frågestund före det egentliga mötet, innan frågorna kommit upp på dagordningen. Sen är det kört. I någon debatt när nu ändå hela beslutsgardet är närvarande får man inte delta. Och ledamöterna i sin tur går miste om tankar och idéer som kanske kunde bringa nytt ljus i de frågor de ska besluta om.

Är inte det synd?

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Oktoberteaterns ledare Ninne Olsson.

Bengt Ohlsson, kulturskribent i DN,  gjorde ett uppmärksammat angrepp på kulturvänstern för en vecka sen. Det gällde ombyggnaden av Slussen och ett upprop som en rad kulturkändisar med Benny Andersson i spetsen tagit initiativ till.  Bengt Ohlsson fick en hel förstasida plus två hela uppslag i landets mäktigaste tidning för att ge utlopp för sin irritation och ilska i en fråga som berör kanske en mikroskopisk del av Sveriges befolkning. Varför får frågan om Slussens ombyggnad såna dimensioner i media i en tid av uppsagda Saabanställda och Caremaoffer? Först teve-eken och nu Slussen,  där alla redaktörerna antagligen cyklar runt varje dag! Jag vet inte om Bengt Ohlsson cyklar runt i sin stad eller i vilka områden han rastar sin hund men ibland har det hänt att han gått på teater.

För flera år sen. Han skrev då en upprörd artikel och frågade varför det inte fanns några invandrare på teaterscenerna. Eftersom Oktoberteatern just hade en megasuccé med West Side Story som uppmärksammades  för sin multietniska unga amatörensemble, en föreställning som fick bland andra DN:s recensent att jubla – klippte jag ut recensionen och skickade  honom plus en resebeskrivning – pendeltåg Stockholm C –Södertälje C 40 min. Jag fick aldrig nåt svar.

Ytterligare några år senare kom han faktiskt till teatern. Brita Leijon var  demokratiminister och ville göra ett besök i Södertälje. Bengt O hängde på för att skriva ett reportage om henne.

Vi visade ett avsnitt ur föreställningen Bouncers! och en grupp syrianska kvinnor bjöd på hembakta kakor medan representanter för kommunen berättade vad som var på gång i Södertälje. Benke stod i ett hörn av foajén och bet i en baklava och vi växlade några ord. Sen försvann han i en taxi med Brita och säkerhetsvakter och någon vecka senare kom en artikel.

Där skrev han att han hade varit i Södertälje. Han hade sett bitar ur en föreställning som var ”överraskande bra” och hört syrianska kvinnor och politiker och en konstnärlig ledare tala om sin kommun med värme och engagemang.

Han uttryckte stor häpnad.

Dels för att han själv tagit sej till Södertälje.

Dels för att det fanns en teater där som gjorde nåt bra.

Men framför allt för att ha träffat människor därute som glödde, brann och var stolta över nånting. Det var som om han hade varit på zoo.

Det sorgliga i vår tid är att den styrs av människor – både inom media och politiken – som gjort begränsningen till en dygd. Inom politiken är det täbyperspektivet som gäller och det är medelklassväljaren i storstadsregionen som är föremål för alla väljarbarometrars intresse.

På kultursidorna och i SVT är fokus på Stockholms kulturliv och -politik medan man lämnar det övriga landet därhän. Världen har aldrig varit så stor som nu och samtidigt så liten.

På kulturvänsterns tid var uppdraget att spränga just dom gränser som reserverade kulturen för en liten klick välbetalda.

Därför åkte man ut på arbetsplatser, på gator och torg, på fängelser, på skolor och daghem, sjukhus för att hitta en ny publik. Kommuner och regioner byggde nya bibliotek, avsatte medel för teatrar och musikhus och turnéerna gick från Arjeplog till Ystad. Man ville hitta nya vägar,  former och ett nytt språk. Det bästa av detta resulterade i en helt ny syn på barnteater som fick internationellt genomslag.

Kulturvänstern var en brokig samling som skingrades lika fort. Många hamnade på dom kulturinstitutioner som man så hett kritiserade men vitaliserade samtidigt hela kulturlivet.  Idag finns den inte kvar annat än som ett gammalt hjärnspöke hos vissa debattörer.

Men i en tid när underhållningsindustrin käkar upp det mesta av våra barns och ungdomars lust och fantasi är det ändå viktigt att konstnärer står upp för en kultur som vill ge djupare och större  dimensioner i tillvaron.

Det är inget att raljera över eller håna som Bengt Ohlsson gör när han proklamerar att han hellre föredrar att ”gilla läget”.

Hade Strindberg levt hade han tagit honom i örat.

Text: Ninne Olsson. Följ gärna hennes egen blogg också!

Foto: Olof Näslund

Finanskrisen. Globaliseringen. Arbetslösheten. Det skulle kunna vara några ledord för att beskriva vår samtid. Också större delaktighet. Större frihet. Större möjligheter för fler. Allt det här speglas i kulturen, vars förutsättningar och utveckling i hög grad påverkas av datoriseringen, och den öppna kommunikation som det digitala nätet medför.

– Samtiden syns alltid i litteraturen, menar Sara Granath litteraturvetare på Södertörns högskola i Flemingsberg, utanför Stockholm, även om den är lättare att upptäcka på håll.

– Om tio, tjugo år kan vi bättre definiera vad som var typiskt för 2010-talet, säger Sara Granath, kanske rent av att det var då vi faktiskt fortfarande läste och till med i böcker. Fotograf: Claudia Lindén

– I sin Edelcrantz förbindelser berättar till exempel Malte Person om hur viktigt kontakter och rätt kontaktnät är om man vill klättra i karriären. Helt klart en spegling av tiden. Christian Lundbergs självbiografi Yarden handlar om hur han skaffat sig skulder och, trots att han är en av den unga generationens främsta svenska poeter, tvingas ta anställning som timanställd i Malmö hamn. Hur de som redan befinner sig där, längst ner på arbetslivets botten, där marginalerna är noll, först och skoningslösast drabbas av samhällets försämrade ekonomi.

Många skriver

– Flera strömningar är tydliga. Många som skriver böcker idag är icke-författare, många av dem gör det bra dessutom. Självbiografier är inne. Sådana har funnits i alla tider, men man väntar inte längre till ålderns höst och berättar om sitt liv. Som Tage Erlander. Lars Noréns dagbok skildrar en alldeles nyligen passerad tid, och samtidigt gör han stor litteratur av den. Samma sak med Ove Knausgårds Min kamp.

– Många blandar självupplevt med påhittade historier. Man påstår att man varit med om det man skriver om. Som om vi längtar efter äkthet. Däremot lyser 70-talets rapportböcker, som Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink med sin frånvaro. Många förnekar ju faktiskt att vi har ett klassamhälle.

– I stället ser vi nu en flod av så kallad bekännelselitteratur, där särskilt kvinnor skriver om sig själva på ett väldigt personligt plan. Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, är en av dem. Det är någon sorts gränslöshet som kan sägas spegla den skenbara öppenheten i samhället, vi har inga hemligheter längre.

– En företeelse som Poetry slam, som nu har några år på nacken, tyder på vårt behov av muntlighet och direktkontakt i en alltmer digitaliserad värld.

Från Södertälje kommuns skrivarläger 2010.

Icke-teman

– Litteraturen speglar också nuet genom det den inte visar, fortsätter Sara Granath.

– Det drabbade tidigare homosexuella. De fanns visserligen med, men då som något underligt. I filmer måste de dö eftersom det inte fanns någon lösning på deras situation. Därefter kom en rad komma ut-historier och nu är temat normaliserat, nu förekommer homosexuella i litteraturen som vilka andra personer som helst.

Idag är Sveriges inställning till Hitlertyskland ett icke-tema. De flesta svenskar tror att vi var på det godas sida och därför väcker varje ny bok i ämnet stort rabalder. Likaså invandrare, som omskrivs som en homogen grupp, när de naturligtvis i stället är turkar, iranier, somalier eller vad det kan vara.

Teatern

– Dilemmat att få syn på samtiden medan den pågår är ännu tydligare på teatern, säger Sara Granath som också är teaterkritiker. Undantaget stå upp-komiken, som direkt kan spegla dagsaktuella fenomen, det som enbart revyerna gjorde förr. Och så Lars Norén, som får oss att se samtiden genom de familjedramer han skildrar.

– Så sent som på 1970-talet var teatern inflytelserik, speglade samhället och tog direkt del i utvecklingen. Men i konkurrens med andra medier, har teatern tappat sin position i medielandskapet och skakar inte om som tidigare. Nu visas mycket ren underhållning. Eller gamla pjäser i modern tappning, med nån sorts vilja att sudda ut skillnader över tid och att försöka visa att allt är sig likt. Vilket det förstås inte är.

Repetition med en av STA:s ungdomsgrupper.

Delaktighet

Martin Nyström, musik- och scenkonstrecensent på Dagens Nyheter, menar också att de stora dragen och trenderna i kulturen bättre speglar samtiden än enskilda texter, eller för den del också teman.

– Fast tecknen på motsatsen bara blir värre och värre, utgör kulturlivet en motståndsrörelse mot dagens narcissistiska självfixering, menar han. Den rörelsen tog sin början efter andra världskriget och utmanar själva konstbegreppet, vill tipparhierarkierna över ända och söker framför allt delaktighet.

– Konsten letar sig nu ur sina institutioner, ramar, sina former för att möta publiken. Under dans- och teaterfestivalen i Göteborg för några år sedan visades Gob Squad’s Kitchen You’ve never had it so good, där ett par av skådespelarna kommer i konflikt med varandra. Nä, nu är jag inte med längre, säger en av dem och sätter sig i salongen, där resten av ensemblen då försöker hitta en ersättare. När föreställningen är slut, har publik och ensemble bytt plats och publiken har, med anvisningar, kunnat fortsätta spelet på scen.

River gränserna

– Konsten kliver över det traditionella diket mellan den passive åskådaren och den store konstnären. Vi kommer aldrig att få någon mer Ingemar Bergman, ingen ny Strawinsky eller Beethoven, utan allt intressant som leder framåt går i delaktighetens riktning. Både i opera, dans, övrig scenkonst och musik.

Föreställningen "Köpmannens kontrakt" på Dramaten. Foto: Roger Stenberg

Köpmannens kontrakt som Dramaten satte upp i september, kan vara ett exempel. Pjäsen baserar sig på nobelpristagaren Elfriede Jelineks texter om finanskrisen, där tillväxt och tron på pengar överskuggar allt. En kaotisk pjäs, där publiken blir både åskådare och medaktörer, medlöpare och iakttagare i jakten på det arbetande kapitalet, som ingen hittar.

Beethovens 5:a

– Kompisitören Anders Hultqvist, fortsätter Martin Nyström, han gjorde härförleden en nyuppsättning av Beethovens 5:a i Göteborg. Han hade skrivit om den, möblerat om så den omisskänliga pampiga början hamnat i skymundan långt bak i stycket. Mycket hade han helt sonika strukit. En regissör har alltid kunnat sätta upp ett teaterstycke efter eget huvud, men inom musiken har partituret hittills betraktats som Gud. Får man göra så, är den fråga Anders Hultqvist ställde, och samtidigt svarade på.

– Publiken var väldigt koncentrerad, berättar Martin Nyström, ingen har gjort nåt sånt tidigare. Poängen är ju att överlåta åt publiken att tänka själv, att fortsätta själv, att det oavslutade inte är farligt.

– John Cage måste nämnas, särskilt hans musikstycke 433 från 90-talet, som varit banbrytande. Han låter pianisten sitta framför sitt piano i dryga halvtimmen utan att spela en enda ton. I stället får tystnaden åhöraren att höra andra ljud, de som ständigt omger oss.

I Oslos hamn tronar operahuset byggd i vit marmor.

Oslos opera

– Den här attityden, där konstnären söker dialog med publiken, är en viktigare spegling av samtiden än att musiken låter på något visst sätt, upprepar han.

60- och 70-talet med sina undervisande musiktexter är exempel på precis motsatsen. Artisten ställde sig ovanför åhörarna och undervisade. Den enda som har överlevt den eran är Bob Dylan, som har kämpat hela sitt liv mot positionen på den piedestal som andra velat placera honom på.

– Just delaktighet utnyttjade Snöhetta, arkitektbyrån som ritade det nya operahuset i Oslo. De ville få varenda by i landet att känna att huset också var deras. De kom på en enkel devis: Det du inte kan gå på kommer du aldrig att kalla för ditt eget. Taket kan man faktiskt gå på, ska man gå på. Det är byggt i vit marmor, när man kliver ombord så tror man att man är på en jättelik piazza, eller ett fjäll. Du behöver aldrig ha intresserat dig för opera eller balett, men du kan ha picknick med familjen när som helst på operataket, en öppen plats, inga stängsel, inga vakter. Återigen öppenhet, delaktighet, mötet, dialogen.

Filmen

Samma sak med filmen, säger Martin Nyström. Den som med sina storfilmer på biograferna har tappat inflytande. Idag gör miljoner tioåringar egna filmer och lägger ut dem på nätet. På nya sätt. Där avståndet från det traditionella är den gemensamma nämnaren. Regissören Ruben Östlund gjorde samma sak i sin De ofrivilliga som kom 2008, en film som såg ut att vara dokumentär men inte var det. Han ställde kameran fast på ett ställe och lät någonting passera, som han då naturligtvis hade arrangerat. Åskådaren hamnade plötsligt på samma gata. Det handlar ånyo om delaktighet. Att utmana konstnärligheten, det dramaturgiska filtret och riva hierarkierna.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund ( där inte annat anges).

Texten har också i något omarbetad form publicerats i tidningen Verdandisten nov 2011.