Det är några timmar kvar tills konsthallen i Södertälje ska slå upp sina portar och bjuda på vernissage av årets elevutställning. Rolando Pérez och Annika Olsson Pérez är i full gång med förberedelserna, spikar och mäter, klistrar och hänger upp.

Medan vi går runt och beundrar arbetena i en förhandstitt, lägger de sista handen vid en av installationerna. Den tronar i mitten av hallen och består av stolar, alla målade i svart och vitt, var och en på sitt individuella sätt. Mönstren fortsätter utanför själva stolarna vilket gör installationen så mycket mer än summan av ett antal stolar. De har helt enkelt förvandlats från vackra sittmöbler till att ingå i något som händer, till skuggor och utropstecken, pauser och mening.

Teckningens lov

Bakom stolutrymmet fångar ena långväggen vårt intresse. Så enkelt, tänker vi, så genialt. På högst vanliga papperstallrikar har elever från skolorna i Ronna, Rosenborg och Pershagen målat mönster i svart/vitt.

Likadant här, tillsammans blir alla motiven mycket större än var och en av bilderna, en blinkning mot 60-talets op art *).

– Det är en hyllning till teckningen, nickar Rolando Pérez medan han lägger sista handen vid en lång svart drake under en av stolarna.

Utställningen består i huvudsak av verk av Rolando Pérez och Annika Olsson Pérez elever på kulturskolan, de yngsta i mellanstadiet och de äldsta i gymnasiet. Det är en spännande samling, en smaklig kompott som får oss att häpna över vad konsten kan locka fram hos dessa unga konstnärer. I perspektiv, färg och form. Porträtt och mobiler, skulpturer och installationer.

Fram till den 8 juni kan man beundra samlingen, därtill själv dra ett och annat streck med pensel och blyerts i de workshops som hålls.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Hon satt längst fram i bussen, på dörrsidan. Hon log mot mig, när jag kom in och flyttade sina kassar så att jag fick plats. När jag satt mig och vände mig mot henne för att tacka, såg jag att hon inte bara log. Det strålade om henne.

– Jag har klarat SFI, sa hon. Nu har jag handlat och ska åka hem.

– Grattis, sa jag. Då har du kämpat bra. Jag vet att svenska är svårt, om man har ett språk som är långtifrån.

– Jag kunde inte ens skriva mitt namn med svenska bokstäver, när jag kom hit, sa hon.

– Kunde du inte skriva på arabiska heller?

– Jo, men jag har bara gått fem år i skolan i mitt hemland.

Hon öppnade en påse i en av kassarna och höll fram mot mig:

– Varsågod!

Det var små chokladrån och jag tog tacksamt emot, medan jag smugglade ner mitt tuggummi någonstans i väskan.

– Ta en till! Varsågod, sa hon och hennes ögon lyste ännu mer.

Då mindes jag från min tid som konversationslärare på Komvux och på olika studieförbund, att eleverna, speciellt de från Mellanöstern – alltid bjuder på något gott, när det hänt dem eller deras familj positiva saker.

Om dottern hade tagit körkort, eller sonen tagit studenten, om en bror hade gift sig eller familjen fått en egen bostad, då kommer de och bjuder på kakor, choklad eller frukt och karameller.

– Nu ska du väl hem och fira, ha fest, säger jag.

– Men först ska jag till en kurs i Hovsjö säger hon, och berättar att där får hon lära sig om det svenska samhället och om att handla och laga mat på svenska.

– Ska du fortsätta läsa svenska, undrar jag.

– Ja, men inte förrän till hösten. Det finns ingen plats nu, säger hon och jag hör en liten besvikelse mellan orden.

Kvinnan går av bussen före mig och jag säger grattis än en gång. Egentligen dansar hon snarast av bussen med sina kassar ser jag när jag följer henne med blicken.

Själv sitter jag och ler av hennes glädje och vårt korta möte. Jag sneglar lite på mina medpassagerare, men kan inte avgöra om de också smittats.

Bussen kör vidare och jag är kvar i mötet en lång stund. Det är knappt jag ser att magnoliaträden på Saltsjötorget precis har slagit ut.

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Foto: Galleri Nils Åberg.

Nu är Södertäljekonstnären Johan Patricny i farten. Ja, har det riktigt snärjigt. I alla fall när Kulturdelen får tag på honom strax före vernissagen på utställningen Målat efter naturen på Galleri Nils Åberg i Göteborg. Nästa dag bilar han ner till Grez-sur-Loing i norra Frankrike. Han har fått stipendium och ska bo och måla där hela maj månad.

Kulturdelen skrev om Johan Patricny för drygt ett år sedan då han hade två målningar med på Liljevalchs vårsalong. Göteborgsgalleriet var där och såg dem och tog sedan kontakt med Johan för en utställning 4 – 26 maj 2013.

Målat efter naturen har han kallat den här utställningen med 22 målningar, genrebilder, landskap och porträtt i nyklassicistisk stil.

Det är så han målar, Johan Patricny, klassiskt efter naturen och med levande modell. Han har varit elev till den norske konstnären Odd Nerdrum och även studerat på Oslos konstakademi.

– Det är första gången jag ställer ut i Göteborg, så det är spännande, säger Johan på telefon från Göteborg en halvtimme före vernissagen.

Foto: Galleri Nils Åberg.

– Är du nervös? undrar jag.

– För vernissagen? Nej, jag tycker det är roligt med vernissager, att få träffa folk och diskutera med dem.

– Var du nervös för hängningen då? försöker jag.

– Nej, inte det heller. Däremot är jag nervös om jag ska prata inför folk, hålla föredrag och så.

Målat efter naturen har han jobbat speciellt inför, men några äldre målningar finns också med , bland annat en av dem som var med på Liljevalchs. Den är målad mitt bland klassiska verk på Nationalmuseum. Johan Patricny fick stå där och måla med modell i miljön och fick förstås många åskådare.

Har han någon egen favorit i utställningen?

– Ja, det skulle i så fall vara den från Nationalmuseum. Och så förstås den jag har gjort senast. Den senaste är oftast favoriten och just den här är också med på inbjudan till utställningen.

När jag träffade Johan för ett år sedan talade han lyriskt om Anders Zorn, ”som öppnade mina ögon för vad som är möjligt att åstadkomma med lite färg och jag förstod att konstnären kan besitta en fantastisk förmåga att göra naturens skönhet synlig för betraktaren.”

Han berättade också att han ville börja måla landskap, trädgårdar, blommor och solens ljusspel däri. Har han gjort det?

– Jag har börjat lite med trädgårdsmotiv och några av de målningarna finns med i den här utställningen. Det spåret ska jag fortsätta på och jag vill också måla människor i naturen.

Johan Patricny i sin trädgård på Värdsholmen.

Något han lär få stora möjligheter till den närmaste tiden. Han har fått ett stipendium som innebär att han får disponera både bostad och ateljé i Grez-sur-Loing i norra Frankrike under maj månad. Redan dagen efter vernissagen bilar han ner dit.

– Jag har aldrig målat på den franska landsbygden tidigare. Bara i Paris, så det ska bli mycket spännande.

För ett år sedan talade han just om att han gärna ville resa utomlands och måla. Det finns också ett större intresse utomlands för hans nyklassicistiska stil till skillnad från det motstånd han upplever i Sverige.

Ännu har han inte någon ytterligare utställning på gång och när jag frågar om han inte ska ställa ut i Södertälje, backar han.

– Det är så mycket jobb med en utställning och då vill jag hellre ställa ut där det finns mycket folk. Stockholm ligger ju så nära också, så Södertäljebor kan åka in och se utställningar där. Många Stockholmare tror däremot att det är mycket långt till Södertälje.

Text: Margareta Lithén

Foto och film från Nationalmuseum: Göran G. Johansson

Film från Galleri Nils Åberg:

Cleopatra sover med sovmask i sitt tjusiga sovrum. Där gick det åt mycket guldspray. Ormen bredvid sängen bidar sin tid.

Eftersom Barbie har så mycket kläder, behövs det en tvättmaskin i dockskåpet, tänkte George och Michel Fenon och gjorde en i kartong och tejp till lillasyster Merjam. Sedan har det blivit sängar, toalettbord, TV-apparater … ja allt som behövs i ett dockskåpshem.

Man måste kunna öppna ugnsluckan på en spis. Michel visar och bjuder på pizza.

George och Michel går i åttan nu och det är ett par år sedan de började bygga möbler och andra inredningsdetaljer till sin systers dockskåp. Allt finns inte kvar hemma, för en del har blivit presenter till släkt och vänner, men inne i Merjams rum står dockskåpet, som de först snickrade i träslöjden och sedan har inrett.

De har inte bara gjort ett exemplar av en spis, soffa eller tvättmaskin.

– Vi utvecklar sakerna efter hand och kommer på hur vi kan göra dem bättre, berättar George.

Inspirationen hämtar de från olika håll. När familjen hälsar på hos släkt eller vänner som har något nytt i inredningen, gör pojkarna en miniatyrvariant, när de kommer hem.

– En gång hälsade vi på vänner som hade skaffat en köksö och de gjorde en så fort vi kommit hem, berättar pappa Aboud.

Annat har de sett på TV eller i filmer, Barbiefilmer och andra.

Ett välutrustat toalettbord har naturligtvis en plattång.

Barbiefilmerna och inte minst skådespelerskan Annika Rynger, som är Barbies svenska röst, har varit den stora inspirationen. George bekänner att han faktiskt inte gillade Barbie först.

– Då trodde jag som alla andra, att Barbie var en riktig diva, berättar han, men efter att jag sett filmerna var det en helt annorlunda sak. Annika Rynger, som dubbade Barbie, visade mig att Barbie är generös, tacksam och snäll! Annika förmedlade det med sin underbara röst. Så hon är själva grunden till våra kreativa ideér. Utan Annika skulle jag aldrig känna Barbie som jag gör idag

Han låter nästan förälskad eller åtminstone oerhört tacksam.

Denna inspiration har också gjort honom och Michel friare i sin kreativitet, menar han. De är inte bundna till Barbies rosa utan är mer realistiska och vardagsnära i sina färgval.

Barbie och Ken har Nikki på besök vid sitt köksbord. Här finns allt man behöver. Syskonen George, Merjam och Michel har radat upp sig i vardagsrumssoffan.

Och det mesta handlar om återbruk. En gammal musmatta kan bli en plasma-TV, små pärlor kan bli knoppar till skåp, en trådstump kan bli elsladd osv.

– Jag har sagt att de får köpa material, som de behöver, men de vill hellre använda sådant som ändå ska slängas, säger pappa Aboud.

När Kulturdelen hälsade på hos familjen, hade vi trott att vi skulle få se ett riktigt stökigt pojkrum med mycket pappersskräp på golvet, men nej. Rummet var så välstädat att man inte kunde tro att det också är en verkstad för miniatyrmöbler. Rena skrivbord och lådor med material prydligt i hyllorna ovanför.

– De kan sitta här och hålla på i timmar, berättar mamma Rima.

Limpistol, saxar, tång och tejp av olika slag behövs – en del i stora mängder. Övrigt material är mest återanvänt: alla slags kartonger, tygbitar från gamla kläder, papper, tråd,en trasig musmatta....nästan allt går att använda.

Hur många saker de gjort vet de inte själva, men de har haft en utställning på Nova i Luna Kulturhus och där sålde de en del.

– Vi ställde ut två vardagsrum och ett sovrum och sålde ett av varje, berättar George. Och så sålde vi sex tavlor.

Målat och ritat har de gjort sedan de gick på dagis, berättar Rima. De har gått ett år på Kulturskolan också, men sedan utvecklats själva.

Snart ska pojkarna välja till gymnasiet, men som de flesta andra vet de inte riktigt vad de vill bli. Det de tänker på nu är varken design, konst eller snickeri.

– Kanske tandläkare, säger Michel.

– Barnläkare kanske, säger George.

En tid efter det att striderna i Syrien hade börjat, märkte George att hans pappa ofta var orolig och ledsen – speciellt när han talat med sina släktingar och vänner i telefon. Då målade George den här tavlan av Jesus insvept i den syriska flaggan i hopp om att Jesus ska hjälpa det syriska folket.

Det är barnläkare och övrig personal på Karolinskas neonatalavdelning de har att tacka för att de lever. Åttondeklassarna som nu skapar miniatyrrum, kom till världen redan i 24:e veckan och vägde bara drygt 600gram respektive 800 gram, när de föddes.

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Ritat och målat har pojkarna gjort sedan de gick på dagis. I sin utställning på Nova i Luna kulturhus hade de också med målningar och sålde sex stycken.

Utnyttja den unika miljön vid Södertälje hamn och gör den till en utomhus-konsthall. Det är innebörden av det medborgarförslag som undertecknad i höstas lämnade in till kommunen.

I förslaget ingår att göra något konstnärligt intressant av de över hundra pelare som likt en betongskog reser sig i området mellan Södertälje hamn och Scania, där som nya järnvägsbron har dragits.

Förslaget omfattar en utredning av möjligheten och då tillsammans med dels lokala konstnärer, dels tillsammans med övriga ägare till broar och järnvägsspår, vilka det nu än kan vara, och dels tillsammans med någon från kommunen som vet något om internationell finansiering. För tanken är att en kommande pelarsal skulle kunna attrahera både internationellt verksamma konstnärer och besökare från när och fjärran. Alltså en stor satsning, i klass med Guggenheim-museet i Bilbao.

Förslaget låg på kultur- och fritidsnämndens bord vid deras sammanträde den 5 december i fjol och de konstaterade att det i sin helhet nog skulle bli svårt att genomföra, men att det ändå är så pass intressant att det bör utredas. Denna utredning ska kulturhuschef Anders Lerner ansvara för.

Hallå, Anders Lerner, hur går det?

– Vi har inte hunnit göra så mycket åt frågan än, men vi ska ta tag i den under våren, i mars, april hoppas jag vi ska kunna börja. Jag räknar med att vi ska kunna vara klara till i juni, nån gång. Just nu finns det inga som helst pengar till en pelarsal som förslaget ligger.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Vid kommunal nybyggnation tillämpar Södertälje den så kallade 1 %-regeln, det vill säga en procent av den totala investeringskostnaden ska gå till konstnärlig utsmyckning. Just nu pågår en utredning på kultur- och fritidskontoret om möjligheten att omfördela en del av denna ersättning. Från den konstnär som utför arbetet till konsthallen.

– Det finns alltid en diskussion kring den här regeln, säger kultur- och fritidschef Staffan Jonsson, vad som ska räknas som konstnärlig utsmyckning, hur det ska tolkas. Ofta ges då intrycket att det ska finnas en vilja att dra ner på ambitionsnivån.

Har det förts någon diskussion om 1 %-regeln på sistone?

– Nej, säger Staffan Jonsson, det har inte varit aktuellt på sista tiden.

Men det stämmer inte.

Högst aktuell

Vid kultur- och fritidsnämndens sammanträde den 21 februari presenterades en tjänsteskrivelse, daterad den 15 februari, författade av både kultur- och fritidschef Staffan Jonsson och av kulturhuschef Anders Lerner och undertecknad av Staffan Jonsson. I den står och vi citerar:

… för närvarande förekommer inte – lika lite som det gjort under de senaste åren – några inköp av kommunal konst i allmänhet. De inköp och förvärv som har genomförts har varit knutna till nybyggnationer, där den s.k. 1 %-regeln för konstnärlig utsmyckning varit tillämplig. I detta arbete ingår framtagande av förslag till utsmyckning, kontakter med konstnärer och projektgrupper och uppföljning av genomförandet. Dessa projekt är oftast byggnationer drivna av Telge Fastigheter eller av andra aktörer, utanför den kommunala förvaltningsorganisationen. Det finns relevanta och bärkraftiga argument för att ersättning bör utgå för det arbete som konsthallens medarbetare utför i dessa byggprojekt, samt för att kostnaden för denna ersättning bör inrymmas i den del av budgeten som är avsatt för konstnärlig utsmyckning. Diskussioner i frågan har förts med parterna i tidigare utsmyckningsprojekt, och den här förfäktade ståndpunkten har då vunnit förståelse. Ersättningen föreslås gå till konsthallens finansiering av utställningsverksamheten – ersättningen bedöms dock endast täcka en mindre del av denna finansiering …

Mindre till konstnärerna

Med andra ord ser Staffan Jonsson och Anders Lerner det som en möjlighet att en del av den ersättning som vanligtvis går till kontrakterad konstnär nu ska flyttas över till konsthallens verksamhet.

Detta ska ses mot bakgrunden att Södertälje konsthall behöver pengar. Budgeten för både konstvård och utställningsverksamhet har minskat genom åren. Och för att, utöver sin basverksamhet, kunna hantera administration och skötsel av kommunala konstsamlingar måste man nu se över olika sätt att få in pengar.

– Ja, förklarar Anders Lerner, det finns ju en linje för många andra kommunala verksamheter för hur de ska ersättas vid olika insatser. I nuläget förvaltar, vårdar och sköter vi den kommunala konsten utan att få något för den insatsen. Det arbete som görs i konstinsköpsdelegationen vid nybyggnation är ju en del av projekteringen och då är det kanske rimligt att den ena procent som är avsatt för konst också ska täcka ersättning för det arbetet.

Gammal regel

1 %-regeln infördes redan 1937 på initiativ av dåvarande socialdemokratiska ecklesiastikministern Arthur Engberg*).

Den är en icke bindande rekommendation, som Södertälje som en av cirka hälften av Sveriges kommuner länge har valt att följa.

Denna rekommendation härstammar alltså från 1937 då ett riksdagsbeslut la grunden till Statens konstråd och de ekonomiska principer det skulle arbeta efter. Konstnärer hade redan tidigare under 30-talet klagat över bristen på arbete. De skrev nu till det nybildade konstrådet, där två ledamöter företrädde konstnärskåren, och påpekade att eftersom så lite satsades på offentlig konst så skulle landets konstnärliga och kulturella värden komma att urholkas.

Denna kulturideologiska diskussion och den politiska motiveringen som ledde fram till beslutet om 1 %-regeln i Sverige byggde på den tidens bildningsideal. Och det här var inget kulturpolitiskt nytänkande, 1 %-regeln fanns redan, i både USA och Tyskland. Så här står det bland annat i propositionen:

”… med hänsyn till konstens stora folkuppfostrande betydelse är bristen på konstnärlig utsmyckning i synnerhet beklaglig i fråga om byggnader, som i större utsträckning besökas av ungdom eller en mera talrik allmänhet, såsom exempelvis skolor och sjukhus.”

Till kultur- och fritidsnämndens möte den 23 maj ska kultur- och fritidsförvaltningen presentera ett förslag till principer och nivåer för ersättning för tjänster inom konsthallens arbetsområde, med målet att de ska införas vid halvårsskiftet 2013. Om de också kommer att omfatta förslag till omfördelning av 1 %-regeln återstår att se.

*) 
Proposition 1937:57 som i sin tur byggde på ett förslag från 1936 års konstsakkunniga (SOU 1936:50)

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Bilder från den konstnärliga utsmyckningen av den nybyggda Hovsjöskolan.

En av Kulturdelens tidigare medarbetare, Amanda Huircan-Martinez har avlidit. Hon blev bara 23 år gammal. Hon kom till Kulturdelen som en frisk fläkt, en mycket levande och färgstark människa och hennes närvaro på redaktionen blev både inspirerande och utvecklande för oss alla. Skriver vi och noterar samtidigt att det är något som är så fel när man ska behöva ens tänka på att skriva i dåtid om en människa som för bara några dagar sedan var mitt i livet, med arbetsliv, med engagemang av olika slag och med en liten och växande egen familj. Vi riktar nu alla våra tankar till Amandas tvååriga dotter Ronja och till hennes sambo Johannes Olsson och alla Amandas släktingar och vänner.

Tänk att Läroverket/Täljegymnasiet mm fyller 100 år! Det var där jag gick de första darrande stegen på min journalistiska bana. Elsa hette hon, skoltidningen och hon lärde mig den hemska sanningen om begreppet deadline – även om jag då inte visste att det heter så.

Året var 1962 och jag var en av tre redaktionsmedlemmar, men vi hade dessutom ett knippe duktiga tecknare och folk med sinne för layout. Till de sistnämnda hörde definitivt inte jag.

Ändå satt jag ensamt övergiven med de sista sidorna inför lämningen till tryckeriet. Skrivmaskin hade jag. Skriva kunde jag. Sätta rubriker tordes jag. Men jag kunde inte (och kan fortfarande inte) teckna och måla.

Värst var det med mittuppslaget. Där skulle fem dikter ligga, insända från våra läsare. Fem dikter på ett helt mittuppslag! De måste illustreras! Men hur? Redaktionslokalen – en liten skrubb vid stora trappan till huvudingången – ekade tom. Klockan var för mycket. Jag kunde inte rita. Jag hade inga bilder att ta av. Inte heller kunde jag lämna ifrån mig ett halvtomt mittuppslag.

Då trädde uppfinningarnas moder in genom dörren. Själva Nöden fick mig att klistra upp dikterna på passande avstånd från varandra, sedan skruva locket av ett bläckhorn, skrynkla ihop ett skrivpapper, doppa det i hornet och sedan röra det bläckbesudlade pappret dikt mot mellanrummen mellan poesistyckena. Lite si och lite så. Tjockare här, tunnare streck där.

Till och med jag tyckte att det dög och någon annan fanns ju inte att fråga heller. Idag när jag tittar på det skulle jag vilja vara psykologiskt kunnig. Där finns nog en del att utläsa. Panik om inte annat.

Annars hade vi väldigt roligt, när vi jobbade med Elsa och en del av våra skämt tycker jag håller än idag. Och våra tecknare var verkligen skickliga.

Inte kunde jag ana då att jag hade ett långt yrkesverksamt liv som journalist framför mig. På den tiden ville jag bli språkforskare eller sångerska, men trodde inte att det var något man kunde bli. Inte kunde man väl ha något så roligt som yrke?

Och inte kunde jag i min vildaste dagdröm föreställa mig att jag 51 år senare skulle medarbeta i en tidning som inte fanns på riktigt, på papper, utan bara på ”nätet”. Eller att jag skulle skriva på tangenter på en tunn metallplatta och se resultatet på en ”TV-skärm”!

Och hur skulle jag kunnat ana att jag skulle använda ”elektronisk post”, där varken kuvert eller brevbärare var inblandade, för att skicka iväg texten om mina första journalistiska upplevelser inför 100-årsfirandet av Samskolan/Högre allmänna läroverket i Södertälje/ Rosenborgsgymnasiet/Colin Le Clairegymnasiet, Liljevalchs internationella gymnasium.

Text och tuschteckning: Margareta Lithén

Jag använde kommunens app och felanmälde trappan upp till flickskolan. Tyckte dom kunde skotta den eftersom många använder den. Arbetsplatser, föreningslokaler och allmän parkering ligger där uppe. Märker att jag borde vart lite tydligare i min vilja. Istället för bättre framkomlighet blev det en kätting i perfekt snubbelhöjd som avspärrning.
Jag är ledsen, kollegor och vänner samt Södertäljebor, som varje dag använder trappan. Kedjan är mitt fel, men verkligen inte min ide.

Text och bild: Hans Qviström

Ursprungligen ett inlägg på Facebook. Många har kommenterat, bland annat Kultur- och fritidsnämndens ordförande Anna Bohman: ”Men ge inte upp. Kommer inte jag göra. Vi kulturälskare får bara kämpa lite hårdare  Ska säga till tekniska.”

Vi väntar med spänning!

Min alldeles privata konstgallerirunda  började för några veckor sen på Sven Harrys i Vasaparken, vårsalongen på Liljevalchs, Corbusier på Moderna Muséet och nu går bilen genom ett vintrigt Djurgården, förbi osannolika hus – krusbärsgröna, kolsvarta, knallgula med torn och tinnar och fiskfjällstak – genom hagar med åldriga ekar, förbi ännu åldrigare mattar och hussar i lodenrock och mink.
Det är inget snack. Här är noblessens reservat. Man får vara glad att man får köra där, ännu gladare om man hittar en skylt som hjälper en att hitta rätt. Och jag skulle dra mej för att stanna min Polo, veva ner rutan och fråga om vägen. Jag har inte träffat så mycket real, real överklass i mitt liv och det räcker med att bo i Pershagen.
Till slut är jag ändå där – Thielska Galleriet – skandalomsusat och mediebevakat – nu med en utställning av Edvard Munch som förväntas dra in flis. Av alla kåkar jag åkt förbi är detta kronan på verket –  en jättelik gräddbakelse med pistagegrön garnityr, i en park som vätter mot vattnet och där finlandsfärjan stryker tätt intill som en jättelik polkagris. Det är svårt att hitta in. En rullstolsbunden besökare rullas runt huset flera gånger, entrén är tydligen flyttad, trapporna är höga och vad jag vet så kom han aldrig upp.
Inne på muséet är stämningen hektisk. Vakter överallt. Alla ytterkläder måste av. Dit får man gå men inte dit.  Intendenten kommer plötsligt ut genom en dörr med håret på ända och smiter lika snabbt in genom en annan där det står ”Privat”.
Likt en grupp charterturister som tappat sin buss, vandrar vi runt i ett hus som tills för bara nåt år sen också var ett privat hem för Ulf Linde och hans fru. Dom bodde här för tretusen i månaden och vägrade flytta. Sen dess har intendenterna avlöst varann och sist ut var han som just smet in bakom den privata dörren.
Allting känns privat. När man kommer uppför trappan och fram till salen där kanonmålningarna hänger blir man genomsökt och måste öppna sin väska. Målningarna skymtar därinne. Dom är tjugo gånger tio meter stora. På en av väggarna ser jag hur en gigantisk Nietzsche spejar ut över världen.  Min handväska är 3×2 decimeter.
Någon måste gjort sej en hotbild av hur en liten munchfreak  försöker stoppa ner Nietzsche i sin väska eller ficka och ett ögonblick tänker jag i protest inte gå in i rummet. Då ser jag Plura komma ut därifrån och den spirande revoltlusten dämpas en aning.  Jag låter mej visiteras och går in. Där hänger dom allihop – kvinnorna på bron, Strindberg, Mor och dotter och alla självporträtten. Men irritationen över att ha blivit visiterad förtar upplevelsen. Jag går runt, runt och försöker se på Munch – på alla hans märkliga madonnor och hydror och sjuka flickor och det är förstås hisnande att se  kända motiv i verkligheten, det är som att möta Thommy Berggren i systemkön  dan efter att man har sett honom  på TV.
I entréplan har Thommys fru, Monika Ahlberg, gjort sitt yttersta för att göra konstbesöket trivsamt.
Goda mackor, nybakade semlor, körsbärsblom, krokus, kvinnligt, vackert, gott.
Jag sitter ner och äter den kanske godaste leverpastejmacka jag nånsin ätit i hela mitt liv och tänker att en macka kan också vara ett konstverk.
På väg ut möter jag en bil från SVT. Ytterligare en skandal är på gång. Styrelseordförande Wachtmeister är avskedad, intendenten hänger löst och Lars Ohly tänker anmäla kulturministern för KU, allt i Rapport på kvällen.
Kör förbi Skansen. Tänker att den ultimata lösningen vore kanske ändå att Thielska fick förbli privat. Man kunde låta en f.d vd för  TeliaSonera bo där mot att man avgiftsfritt får komma och titta på honom. Som på en elefant eller en isbjörn eller nåt.