Egen grafftivägg

En egen graffitivägg i trädgården. Det har Sabine Recht i Järna. Inifrån sitt hus kan hon se det ena konstverket bytas ut mot det andra, i en ständig ström.

– Det är helt fantastiskt, konstaterar hon.

Sabine Recht, som själv är konstnär, har alltid varit fascinerad av väggmålningar. Från förr i tiden och från andra platser, runt om i hela världen.

– Väggmålningar är ett första steg till att ta kultur i sina egna händer, säger hon. I vilken tid de än målas och vem som än gör det så är det konst. Och sådan ska respekteras.

Började i liten skala

Det var för ett tiotal år sedan hon kom på idén med en graffitivägg i sin egen trädgård. Ena sonen var väldigt konstnärlig, och för att han skulle få en chans att utvecklas i graffiti, på laglig väg, så byggde hon en blygsam vägg i nedre delen av sin trädgård.

(Graffitin i sig är inte olaglig, däremot att måla på andras egendom, viket gör det nästan omöjligt för en graffitikonstnär att utöva sin konst lagligt.)

– Men för fyra, fem år sedan bestämde jag mig för att flytta upp väggen mer synligt längre upp i trädgården och då gjorde vi den också mycket längre. Det är mina söner och svärsöner som har byggt den, jag har mest varit med och betalat. Den är av trä och väldigt stadig och välbyggd. En av svärsönerna är förresten en av Sveriges första graffitimålare.

Ständig förnyelse

Sabine Recht kan nu se konstverken växa fram, de som främst sönerna och svärsönerna turas om att måla. En och annan utanför familjen har också fått vara med.

– Jag njuter av det jag ser. Särskilt att kunna följa hela förloppet, hur de skissar upp först innan de sprayar och sen hur målningarna växer fram. Det som är väldigt spännande är att de inte finns så länge. Ibland några månader i sträck, men väggen innebär ett ständigt och pågående utbyte av konstnärliga idéer. Det är väldigt angenämt att få följa.

– Jag tycker det vore bra om vi kunde betrakta konst i största allmänhet mer på det sättet, som en ständig dialog. Och då menar jag inte att vi inte ska ha konstmuseer och annan beständig konst, sådan måste finnas den med.

– Precis som graffitin. Som definitivt är en allvarlig konstart som man på alla sätt måste både erkänna och respektera, fortsätter Sabine Recht, och som måste få bättre villkor för att kunna utövas. Konstnärerna brukar spraya fantastiska motiv med stort innehåll.

– Om jag hade varit vd för SL skulle jag anlita graffitikonstnärer till att smycka pendeltågen eller varför inte tjänstebilarna. De skulle bara veta hur mycket fin sådan här konst det finns.

Täppgatan 6

Att man inte får måla på någon annans egendom tycker Sabine Recht är helt rätt.

– Jag vill inte att någon sprayar på mitt hus. Konst betyder inte att man får vara fräck. Man frågar först naturligtvis. Samma med min vägg, den som vill använda den får fråga.

Väggen är helt synlig från gatan, Täppgatan 6 i Järna. Och det händer att förbipasserande, mest ungdomar, stannar till och tittar. Grannarna var lite bekymrade i början, berättar Sabine Recht, att hennes vägg skulle öka klottret i Järna, men det finns inget som tyder på det, konstaterar hon.

– Det här har absolut inget med klotter att göra. Sådant finns och har funnits i alla tider. Vi har ristat hjärtan med pil igenom på stammar och satt våra bomärken på olika sätt, men att göra avtryck på det viset, att behöva visa att man finns, det har en helt annan drivkraft och har inget med konst att göra.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Tänk så fiffig vår hjärna är. Man hör något, läser en rad, ser något man känner igen och genast drar hjärnan ut en massa lådor och fack där  egna upplevelser av ungefär samma art ligger lagrade. För ifall ifall man skulle behöva dem.

Så var det i morse. Raderna ”Rekorderligt fruntimmer” hamnade framför mina ögon och vips for en av hjärnans lådor ut:

Jag satt på pendeln, knökafullt, fem-tiden från Stockholm. Tyst och allvarligt, det här var innan alla pratade oavbrutet i mobil eller lyssnade på musik i ljudläckande hörlurar så man måste ha öronproppar.

Jag hade lyckats få en plats närmast fönstret och bredvid mig slog sig en tillika medelålders man ner. Han hade en druckens beteende, men utan den lukt som brukar höra till. Något hade han emellertid intagit och i takt med att tåget rullade närmare mot Södertälje blev han alltmer medelsam och pratsjuk.

Jag hade väl i och för sig inte haft något emot om han hade valt någon annan samtalspartner men så länge han inte var direkt otrevlig såg jag ingen anledning att inte svara honom, särskilt som vårt säte var fullt så att säga och varken han eller jag kom någonstans eftersom folk till och med stod i gångarna.

Han tog upp sin mobil och ringde ett samtal, som hela tågvagnen kunde höra. Det var till Ines och han bönade och bad att få komma hem. Riktigt sorgligt var det. Sen vände han sig till mig och undrade, liksom mest för sig själv, om det där med Ines egentligen var en så bra idé, hon hade ju burit sig illa åt mot honom flera gånger, skrikit och härjat och till och med slängt ut honom. Fast de älskade varandra, det var då ett som var säkert.

– Nej, sa han, jag kanske skulle ta och leva själv i stället och slå runt, hitta någon ny. Är du gift, förresten?

Folk omkring oss började bli riktigt intresserade, jag såg leenden överallt och det låg förväntan i luften, hur skulle det här sluta.

Vi hade då hunnit till Södertälje hamn och han förstod att jag inte var intresserad av att inta Ines plats i hans liv. Han såg lika glad ut för det och fortsatte att berätta om Ines, om hennes förtjänster och om hur hon hade hjälpt honom.

– Vad tycker du jag ska göra? undrade han, ska jag satsa på Ines eller inte och jag svarade att den frågan var lite väl stor för mig att besvara där och då och att något sen och nån annanstans fanns inte heller så det fick han nog komma fram till själv.

Ines bodde någonstans i närheten av Södertälje och han var på väg dit, i hopp om att hon skulle släppa in honom.

– Jo, säg vad jag ska göra, propsade han medan tåget rullade in på centralen.

– Okej, sa jag, jag tycker du ska hålla dig till Ines, det låter som om du vill det.

Han tystande, vände huvudet helt åt mitt håll, tittade intensivt på mig och hans ögon tårades. Så grep han med båda händerna om mitt huvud och medan jag försökte avvärja katastrofen och vrida på det placerade han en snusig, blöt och innerlig puss på min kind.

– Du är då ett rekorderligt fruntimmer du, utbrast han och i den stunden tyckte jag att det var den bästa komplimang jag dittills någonsin hade fått.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Bilden föreställer Bosse Brännström i Täljerevyns omklädningsrum. Har väl inget direkt med texten att göra, men visst är han söt?

Café Blå i torsdags 26 april. Några gäster med sina kaffekoppar och bakverk, en del förstrött bläddrande i någon tidning, någon annan med blicken drömmande i fjärran, några inbegripna i ett stilla samtal.

På disken invid kassaapparaten två stora tårtor, i väntan på de som har deltagit i Kulturdelens skrivartävling. Det vankade uppläsning av vinnartexterna, det vankade prisutdelning och det vankade tårta.

Kaféet fylldes snart, fler vuxna blev det inte. Alla som skickade in bidrag till tävlingen visade sig vara Södertäljebor i förskingringen, intressant nog. Är man en nättidning så är man, den kan läsas världen över och i princip skulle vi kunna ha fått in bidrag från Ecuador, där vi faktiskt har läsare. Men, den som nu var längst bort var också vinnaren i vuxenklassen, Niklas Magnusson och han bor i Norge.

Anders Johnsson läste upp det vinnande vuxenbidraget.

Vuxentexten först

Stämningen var på topp när Anders Johnsson, bibliotekarie med tidigare tjänst i Södertälje, läste upp Niklas Magnussons ”Erövringen”.

Den är ju skriven för vuxna läsare, vilket föranledde oss att ställa frågan till den mestadels unga publiken: Vem är det som berättar? Och jo, några hade snappat vem textens ”jag” är.

Niklas Magnusson. Foto privat

— Oj så svår den var, suckade en av de yngre åhörarna, medan han proppade munnen full av gräddtårta i pausen mellan de båda texterna.

— En bok, fortsatte han. En bok kan väl inte prata. Och när den sa att det var hans tvillingbror som låg vid sidan om honom på bordet, då tänkte jag att han menade att han hadehämtat honom på loppis.

Förhoppningsvis gick han därifrån med en ny insikt, att i böckernas värld är allting möjligt, tillåtet och på sitt sätt sant.

Lyssnande ungdomar

Margareta Lithén läste upp Amandas vinnande ungdomsbidrag.

Ungdomsklassen bestod i sin helhet av ungdomar från Wasaskolans mellanstadium. Vinnaren, Amanda Kass-Elias var på plats tillsammans med föräldrar och syskon,skolkamrater och lärare. Och efter tårtan var det dags för hennes novell Den döda skolan och andarna. Margareta Lithén, journalist och proffsuppläsare, framförde texten och publiken satt blixtstilla och lyssnade uppmärksamt. Efteråt blandades applåderna med busvisslingar och glada tillrop. Efteråt också en fanfar, framförd av fotograf Olof Näslund, också han från Kulturdelen, på ett för ändamålet extra fint instrument.

— Den här, sa publiken om Amanda Kass-Elias text, den var riktigt spännande.

Juryns motiveringar

Det var ju också därför berättelsen vann. För att den är spännande, lite mystisk och för att man inte förrän på slutet vet vad som ska hända. Dessutom är den välskriven. Så löd juryns motivering.

Motiveringen i vuxenklassen låter så här: Novellen Erövringen vinner Kulturdelens skrivartävling, vuxenklassen, främst för sitt udda perspektiv, som ger själva läsningen ytterligare en dimension. Juryn har också fäst sig vid de många fina formuleringarna.

Priserna

Amanda Kass-Elias

Hur kom du på idén till just den här berättelsen, frågade vi Amanda.

— Jag ville skriva något spännande jag tycker att spöken och sådant är så vanligt så jag ville ta något annat. Bara för att den är spännande ville jag att den skulle sluta bra.

Amanda Kass-Elias fick en kasse full med böcker från biblioteket som pris, Niklas Magnusson har en att hämta och i hans kommer också några böcker från bokförlaget Tusculum att ligga. Dessutom fick de båda vinnarna ett presentkort var på ateljéfotografering hos Telgefoto.

Och så äran förstås.

Nu är det hög tid att släppa fram vinnartexterna, var så goda!

Läs Erövringen av Niklas Magnusson

Läs Den döda skolan och andarna av Amanda Kass-Elias

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

men långt ifrån varandras like

De är båda sant hängivna konstnärer. Båda är från Södertälje. De deltog båda i Liljevalchs vårsalong – i samma rum. Båda går emot sin samtid, fast åt varsitt håll. De svarar miltals från varandra, när jag ber dem definiera konst. Johan Patricny är 35 år, Ruben Wätte 26. De har aldrig träffats.

På Liljevalchs vårsalong 2012 hängde de båda Södertäljekonstnärernas verk i ett hörn med bara ett enda utsocknes verk emellan dem. Det var riktigt spännande att stå där och smygtitta på publikens reaktioner. Speciellt som kommentarerna i båda fallen var genuint intresserade och övervägande positiva – beundrande om Patricnys nyklassicistiska målningar, roade åt Wättes politiska satirvästar.

– Västarna är faktiskt en fyra-fem år gamla. Jag gjorde dem i ettan på Konstfack, men innehållet är ju fortfarande aktuellt, säger Ruben Wätte, när Kulturdelen hälsar på i ateljén, höll jag på att skriva, men Ruben säger lokal om det källarrum i Ytterjärna, som han har tillsammans med tre kompisar, en grafiker, en målare och en som är duktig på video och webb. De har hållit ihop sedan de var 14 och eftersom de alla växte upp i Norrtuna, som då kallades Yllekulla, kallar de sin lokal: Yllekulla.

– Många som studerar och jobbar med konst får ju ett utvidgat medvetande och blir sedan politiskt medvetna, men jag kommer från det politiska hållet.

På min undran om den politiska konsten är på väg tillbaka svarar han:

– Jag tror aldrig att politiken har försvunnit från konsten, bara från gallerierna. Det är som graffitin. Den började som ett politiskt uttryck, men har blivit projekt.

Varför får man ett vidgat medvetande av att jobba med konst?

– Vi arbetar ju med att abstrahera det konkreta och konkretisera det abstrakta. Studierna på Konstfack är extremt teoretiska. Det hade jag inte väntat mig, men för mig är det den största behållningen.

Yllekulla kallar Ruben Wätte och hans kompisar sin lokal i Ytterjärna, där de jobbar med sina respektive discipliner.

Ruben Wätte har jobbat mycket med graffiti och olika installationer.

– Både installationer och graffiti är ett sätt att aktivera platsen där man gör dem. När man iscensätter ett projekt i staden, då gör man dels det man vill, dels visar man på att en annan stad är möjlig. Man kan fungera som en katalysator för att folk ska ta staden i besittning.

Han går nu 4:e året på Konstfack, men är också ute och undervisar på olika gymnasiers bildlinjer. Projekt är Rubens favoritplattform. Han ser det som ännu en disciplin vid sidan av att måla, teckna, filma. Han ser också undervisning som en integrerad del i sin konst.

– Det handlar om att experimentera, att riskera ett misslyckande och ta sig igenom det för att komma vidare, men man måste alltid veta vilka rötter ens projekt har.

Hur började allt? Jo, Rubens mamma är konstnär och hon var mycket tillåtande och uppmuntrande. Ibland fick han följa med till hennes ateljé, när han var liten och hon gav honom stöd när han började med graffiti.

Ruben Wättes defininion av konst: Konst är det som görs i en kontext av konst.

Hur vågade han satsa på konsten som yrke?

– Min insikt om mig själv är att jag inte är så lydig att jag skulle passa in på ett vanligt jobb. Jag avskyr all ofrihet – också mellanmänsklig. Jag har all respekt för dem som klarar av ett vanligt jobb, klarar av att ha en chef, men jag klarar inte det. Därför se jag konsten som en utväg.

På Konstfack har han frihet, frihet under ansvar.

– Vi har briljanta handledare och jag har märkligt nog aldrig behövt lägga band på mig.

Men han berättar också om det annorlunda perspektivet, när man studerar konst. Att man måste ifrågasätta det man gör – utifrån. Att det inte går att bara följa magkänslan. Att studierna blir ett utforskande, en övning i att översätta det konkreta till något abstrakt och det abstrakta till något konkret .

Nu är han 26 år. Vad gör han när han är 36?

– Samma sak, fast i större skala, inom ett vidare fält. Också i större format, men pengar är förstås en begränsning. Jag är säkert kvar i Sverige, men mer på resande fot. Idag har jag småbarn, 5 ½ och snart 2.

Space control heter ett av hans verk. Då tog han en foderstation och ett jakttorn i besittning ute i skogen och sköt upp en ”raket” där och filmade. Nu i vår har filmen vunnit Videogud-festivalen i Gävle.

Ett annat av hans konstverk är boken Visit Norrtuna, som han skrev om bostadsområdet i Järna, där han växte upp. Ja, han kallar också boken konst (läs DN:s recension här).

Nu hålller han på med ett projekt som heter Terra Pericolosa (en farlig värld) och handlar om hur vi ser på själva verkligheten och hur vi ser på världskartan. Det kommer att bli en atlas, som kommer ut i höst.

Hur definierar han konst?

– Konst är det som görs i en kontext av konst, svarar han snabbt och självklart.

Kulturdelens föregående artikel om Ruben Wätte. Läs bland annat om ekologisk graffiti.

Johan Patricnys ateljé ligger i norrläge för ljusets skull. En flygel står i ett hörn och finns ibland med på hans målningar. Höga stora fönster vetter ut mot Maren, men är delvis täckta av en rullgardin som rullas upp nerifrån alltefter årstid och klockslag. Här finns ett modellpodium, stafflier, penslar och färger. En CD-spelare står bredvid penselbordet och intill ligger en mängd ljudböcker och musik, alltifrån Bach till Led Zeppelin. Bredvid står två gitarrer, en el- och en akustisk.

På ett av stafflierna står en skiss till ett mansporträtt, naturlig storlek i kol på papper

– Jag börjar med att skissa huvudet, sedan händerna och så linjerna däremellan. När kolskissen är färdig, lägger jag över ett transparent papper och ritar i kollinjerna med en kulspetspenna, så att kol fastnar på baksidan av papperet, sedan för jag över det på duken, där jag ska måla porträttet i olja. Det är Kröyers metod, berättar Johan och nämner för första gången en av sina förebilder.

(Oj, vad kul! Samma teknik, som jag och alla brodöser i långliga tider använt, när vi vill sy efter ett redan färdigt broderi, tänker jag.)

Johan målar realistiskt, men inte fotorealistiskt och han målar alltid med levande modell. Använder aldrig foto. Varför är det så viktigt?

– Tolkningen blir en helt annan med en annan sorts estetik. Vi har ju två ögon; en kamera har bara ett och arbetar dessutom med kort slutartid. Dessutom är det en större utmaning, det är roligare och ger mig större frihet att tolka.

Han berättar att ett porträtt tar totalt 10 sittningar att måla; 2 sittningar bara för huvudet och 1 sittning per hand. Modellen arbetar 3 timmar per sittning i 15 – 20 minuterspass med paus emellan.

– Det får bara inte bli för utsträckt i tiden så att människorna ändrar sitt utseende för mycket, till exempel genom att sola sig.

Inte för att han har något emot solen. Hans stora utmaning just nu är att måla folk utomhus i solsken. Han talar lyriskt om Zorns verk med människor i solsken genom lövverk.

Under stunden i hans ateljé blir det mer samtal än intervju. Fotograf Göran har arbetat som porträttfotograf i många år, så Johan och han har mycket gemensamt. De talar om ljus, arbete med modell, ideal…och rätt vad det är reser sig Johan och tar fram en av alla konstböcker han har i ateljén för att visa exempel på det han talar om.

–Dina modeller är ofta rosiga om kinderna.

– Det sas ofta om Roslin: ”Nu har han haft för mycket zinnober igen!” Och ja, jag dras till det som är lite gammeldags och till skillnad från en fotograf, har jag ju stor frihet.

Johan Patricnys unga kvinna, målad på Nationalmuseum efter levande modell. Visst har målningen ett släktskap med Roslintavlorna i bakgrunden?

Han är mycket kunnig och medveten i sitt arbete som konstnär. Ändå säger han att han arbetar som bäst, när han inte tänker, när det är som om penseln bara målade av sig själv.

Johan är uppväxt i Södertälje och gick på Täljegymnasiet, men hade egentligen redan på högstadiet bestämt sig för att satsa på konsten. Han sökte flera konstskolor efter studenten, men kom inte in.

Ung kvinna av idag betraktar en nationalmuseimålning av Drottning Kristina, medan vakterna småpratar med varandra. Målat i nyklssicistisk stil efter levande modeller.

En dag råkade han se en artikel i DN om den norske, kontroversielle konstnären Odd Nerdrum. Där fanns bilder av hans tavlor, som föll Johan i smaken och dessutom stod det att Nerdrum tog emot elever.

Han ringde och skrev brev till Nerdrum, men fick inget svar. Då tog den 19-årige Johan helt sonika nattåget till Oslo, med några av sina egna målningar i bagaget.

Väl framme gick han till Oslo Konstakademi och rektorn där, som kände Nerdrum, pekade ut var han bodde och tyckte att Johan skulle gå dit.

Tyvärr var Odd Nerdrum inte hemma, men en av hans elever bjöd in Johan och visade honom runt. Det slutade med att Johan lämnade kvar ett par målningar och snart fick han besked att han var välkommen som elev. En tid var han dessutom ensam elev hos Nerdrum.

– Det var lärorikt, men han var ju ingen pedagog. Vi förde helt enkelt samtal om konst och jag hjälpte till med att grunda dukar och att vara modell.

– Gesällen tar lätt efter läromästaren och jag hade en sådan period, men man får inte låta sig påverkas för mycket. Man måste ju hitta sitt eget handlag, så det var bra att jag var där så kort tid.

Men han stannade i Oslo och gick på konstakademin där. De hade en linje för klassiskt måleri.

Johan Patricnys definition av konst: Konst är ett hantverk som övergår hantverket och får en andlig dimension.

Vad var det som drog honom till det här sättet att måla?

– En oemotståndlig njutning i återgivandet av ljuset och formerna. Renoirs svar på frågan känner jag igen mig i: ”Hade det inte funnits kvinnobröst så hade jag inte blivit målare”.

– Annars var det när jag såg Zorns akvareller första gången i verkligheten, som jag bestämde mig för att ägna mig åt denna sorts måleri. Då öppnades mina ögon för vad som var möjligt att åstadkomma med lite färg och jag förstod att konstnären kan besitta en fantastisk förmåga att göra naturens skönhet synlig för betraktaren.

– Du har aldrig känt någon dragning till abstrakt konst?

– Egentligen är all bildkonst abstrakt: en komposition av färgfläckar som ger en illusion av verklighet.

Vad gör Johan Patricny om 10 år?

– Förhoppningsvis samma som nu, men jag målar kanske större grupper av människor och i större format.

Och bor kvar i Södertälje?

– Jag vet inte. Södertälje är inte en stad att bilda familj i.

Men han kommer inte att flytta utomlands. Däremot kanske resa ut och måla någon gång, när ekonomin tillåter.

– Det finns ett stort intresse utomlands för det mer klassiska sättet att måla. Amerikanerna har gått i bräschen. Här i Sverige finns det tyvärr ett stort motstånd mot det.

När jag ber honom ge sin definition av konst, säger han först att han aldrig varit intresserad av konstbegreppet, utan enbart av måleri och skulptur. Sedan funderar han en stund och säger:

– Konst är ett hantverk som övergår hantverket och får en andlig dimension.

Se många fler verk av Johan Patricny på hans hemsida.

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Vinnare i ungdomsklassen

För att avslöja vem som vann i ungdomsklassen åkte vi ut till Wasaskolan där den unga författaren går. Vem hon eller han är hade vi inte en aning om, vi hade bara en signatur och vi berättade inte ens för Mikael Mikalides, läraren som inspirerat sina elever att delta i tävlingen, vilken text vi hade fastnat för.

Alla från skolan som hade skickat in bidrag fanns i klassrummet vi kom till, tillsammans med sina övriga klasskamrater. Vi talade om att alla som skickade in till tävlingen kommer att bli bjudna på tårta vid prisutdelningen nästa vecka och att vi hoppas att så många som möjligt av dem kommer, och tar med sig vuxna hemifrån, syskon och kompisar.

Vinnaren i ungdomsklassen heter Amanda Kass-Elias och går i klass Wis 5 i Vasaskolan.

Berättarglädje

Vi berättade också att vi i juryn var ganska imponerade över alla de inskickade texterna, att vi tyckte att de var bra allihop, men att en av dem stack ut lite extra. För att den är så spännande och lite mystisk, för att man inte vet förrän på slutet vad som kommer att hända och för att den är väldigt väl skriven. Dessutom har den en inre logik, sa vi senare till vinnaren och det betyder att allt som står där behövs för att man ska förstå händelseförloppet.

Nu så, sa vi, nu ska vi berätta vad vinnartexten handlar om och vem som har skrivit den: Den döda skolan och andarna av någon som kallar sig för Sofia.

Ett jubel brister ut, en av tjejerna längst bak i klassen sträcker sina armar mot taket, det är ju jag säger hon i en blandning av överraskning och glädje. Hennes kompisar kramar om henne.

Amanda

Amanda Kass-Elias

När värsta uppmärksamheten har lagt sig berättar Sofia, som heter Amanda Kass-Elias och går i klass Wis 5, att hon tycker väldigt mycket om att skriva, mest berättelser, men att det var hon som skulle vinna hade hon aldrig trott. Just den här berättelsen har hon skrivit på både i skolan och hemma.

– Jag kommer att fortsätta att skriva, avslöjar hon, jag har ju rätt mycket fantasi och då blir det säkert så.

Grattis, Amanda!

Hennes text kommer att publiceras här efter prisutdelningen och uppläsningen i Café Blå torsdag den 26 april klockan 18.

Vinnare i vuxenklassen

Priset i vuxenklassen knep Niklas Magnusson med novellen Erövringen. Om den säger vi inte ett smack än så länge. Till den klassen kom också flera spännande bidrag, intressant nog var samtliga skrivna av Södertäljebor i förskingringen.

Vinnartexten kommer också att publiceras här i tidningen efter prisutdelningen där den ska läsas upp. Men inte av författaren själv, han bor nämligen numera i Tanem i Norge och kan inte närvara. Han är född och uppvuxen i Södertälje, och bodde i stan tills han var tjugotvå, på sommaren badar han fortfarande gärna i Malmsjön och känner gräset mellan tårna i mammas trädgård, berättar han. Och så skriver han så här om sig själv:

Presentation

Niklas Magnusson. Foto privat

”Jag är född 1968. Bor sedan tio år utanför Trondheim. Är far, och forskare till vardags, och någon gång på gränsen till författare på helgerna. Vet en del om magnetfält och elektriska strömmar och har uppfunnit en maskin som sparar en himla massa energi. Det är bra för framtiden.

Gav 2010 ut en bok på LL-förlaget, en lätt pocket, en liten lättläst bok för de som vill läsa berättelser med enkelt språk för vuxna. Tror att det också är bra för framtiden. Novellen Erövringen handlar om en sådan bok, vad händer när vi lär oss språket, vad händer när vi kliver över tröskeln? LL-förlaget gör ett underbart arbete när de tar fram de här böckerna.

Har mina rötter i Södertälje, lärde mig mycket i området runt Soldalaskolan, den bildar också miljön till en kapitelbok som jag har skrivit, ursprungligen till mina egna barn, men kanske kommer den i tryck under 2013. Kommer tillbaka till stan titt som tätt, oftast på sommaren, visst är det vackert i Trøndelag, underbar skidterräng, men sommaren är faktiskt inte mycket att hurra för.

Är svag för en och annan novelltävling, kunde inte låta bli Kulturdelens med Södertäljeanknytning, skrev annars mina första noveller för att hålla igång det svenska språket. Norska började flyta ihop med modersmålet, ord svenskar inte vet vad de betyder slank in där de inte skulle. Om det har hjälpt? Tja, det har i alla fall varit himla kul.”

Prisutdelning sker alltså vid en ceremoni i Café Blå torsdag den 26 april klockan 18. Då kommer de vinnande bidragen att läsas upp av Margareta Lithén, journalist och författare respektive Anders Johnsson, bibliotekarie. Välkomna då!

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Miss Cookie och Kulturdelen utbrister i årstidsanpassad hälsningsfras.

Kära läsare,

Glad påsk och allt det där i Vintersverige. Så var det sagt. Som Astrid Lindgren och hennes syster, som under sina sena år började varje telefonsamtal med varandra med orden ”Döden, döden”. Så var det avklarat och de slapp ödsla tid på krämpor och sina respektive förestående slut.

Alltså:

Jag har just tagit mig igenom en text på nätet där alla bokstäver inuti orden var ordentligt hopblandade. Utom första och sista. Hela meddelandet hade stora likheter med en del av de mejl man får, och för all del sänder, lite si och så med stavningskontrollen är det i detta förhållandevis nya kommunikationsmedel, nånstans mittemellan skrift och tal.

Texten jag syftar på var inte publicerad med medvetna slarvfel, heller inte skriven för att illustrera dyslektikerns dilemma. Nej, den var på fullaste allvar. Det var, om jag minns rätt, några forskare som hade kommit på att det faktiskt kvittar hur vi hanterar innandömet av ett ord, bara vi har första och sista bokstaven rätt (bskvakoetn rtät). Ögat läser nämligen inte varje bokstav utan orden som helhet och på något sätt skakar det rätt på oordningen på det dallrande innandömet även om den är helt borti tok.

Det här är ju intressant. För mig på två sätt. Först det första för att jag fick lära mig något, och jag som har tragglat med rättstavning i hela mitt liv! (Tänk om nån kunde säga nåt liknande om multiplikationstabellen också? Att det räcker med ettans och nians tabell, resten fixar hjärnan till.)

För det andra väckte hela inlägget angenäma minnen som nu också fick en större tyngd.

Systrar.

Det fanns nämligen för rätt många år sen två mycket unga forskare som insåg just bokstävernas ringa betydelse inuti ett ord. De var sisådär tretton, fjorton år, eller hur gammal är man när man håller på med hemliga sospoproråkok? Det var jag och min ringa äldre syster. Vi konstruerade ett språk där varje ord reducerades till sin begynnelse- och sin slutbokstav och mellan dem en eller max ett par bokstäver i början har jag för mig. Exakt hur vi reducerade har fallit i glömska, men de flesta bokstäverna rök.

Jag minns att det var ganska knepigt till en början, men desto roligare som utmaning och efter ett tag blev vi ena hejare på vårt ännu odöpta språk. Omgivningen förstod ingenting, vilket inte torde bero på att alla där var tondöva eller mindre begåvade, det krävdes helt enkelt tid att knäcka koden. Vårt språk var med andra ord tämligen avancerat och där låg vi ett snäpp före den forskning som nu illustreras med ett exempel på nätet. Det exemplet är nämligen väldigt lätt, även om det är skrivet på engelska. Men principen är den samma.

Vi var helt klart inne på något som det skulle ta forskningen några årtionden till att få upp ögonen för. Det är kanske så att akademierna skulle tjäna på att slå sig i slang med barn och ungdomar, besöka dagis och ungdomsgårdar, det kanske är där de tidiga frågorna och svaren kan hämtas, åtminstone för en flexibel betraktare? Där som man leker utan någon som helst respekt för upprepningsbara försök eller vetenskapliga metoder. Det är kanske där gränserna mot ny kunskap sprängs?

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Jag heter Angelina! Idag när jag gick till skolan fick jag besked av min lärare, att vi

skulle byta skola, eftersom vår skola skulle bli till ett dagis. Och den skolan vi ska

flytta till har funnits i 100 år och den stängdes för 90 år sedan och nu ska den öppnas

igen. I morgon ska vi flytta.

Jag sov en skön natt igår och nu ska jag gå till skolan innan jag kommer för sent.

När jag var framme var alla glada för att vi har flyttat till en ny skola, men det kändes

konstigt för att den har varit stängd i 90 år. Men jag får vänja mig.

När jag märkte att jag var själv i korridoren, var det ett skåp som öppnades. Jag gick

till skåpet och kollade: där fanns bara ett papper som var fullt av damm. Jag vände

på det och där stod något med jättejättesmå bokstäver. Jag kunde inte se.

Jag sprang till fröken, men jag sa inget om pappret till henne. Jag frågade bara om ett

förstoringsglas. Då sträckte hon ut handen och gav mig det.

– Vad ska du göra med det?

– Mmmm…..jag har en sak i skåpet och jag kan inte se.

– Okej, sa fröken konstigt.

– Tack.

Jag sprang till skåpet och tog pappret. Det var ingen i korridoren som tur var.

När jag tog tag i pappret var det som guldsand över det. Jag tog förstoringsglaset och

läste. Det stod:

Jag har levt i denna skola i hela mitt liv. Jag är en ande. Du har 2 år på dig.

Jag darrade av rädsla och fortsatte läsa:

Vem du än är, som läst detta papper, du har tur. Snälla du lev inte livet som jag.

Meddela alla!

Jag föll i golvet.

Då stängdes skåpet och jag flög upp. När jag sprang iväg till klassrummet kollade alla

på mig.

– Vad har hänt med dig?

– Varför gråter du?

– ämmmm…..emmm

Jag kunde inte säga ett enda ord.. Jag sprang hem och gick upp till mitt rum. Jag sa

inget till mamma utan gick till mitt rum och öppnade fönstret och tog frisk luft.

Plötsligt efter några minuter flyger det ett papper till mitt fönster och det stod:

Du kommer att ångra ditt liv. Ge besked!

Det är ditt val. Du har 2 år på dig. Och det stod med stora bokstäver.

Jag började gråta och då flög pappret iväg. Men plötsligt gick jag till mitt databord

och skrev ett papper: Men vad för besked? Och det skickade jag från fönstret. Då fick

jag ett papper där det stod:

Vad tror du det menas med Den döda skolan?

Jag gick ut på en promenad och såg folk i min klass. De stirrade och en av dem heter

Fanny, jag såg på hennes skåpnyckel. Det var exakt samma skåpnummer som pappret

var i.

– Fanny, kan vi byta skåp?

– Varför?

– Jag vill helst ha på den där sidan.

– Okej, för jag vill också ha på den sidan som du har.

– Men kan vi byta då?

– Absolut.

Nu hade vi bytt skåp. Jag gick till skolan. Den var öppen. Jag sprang till skåpet. Allt

var tomt och guldsanden blev silver. Jag fattade ingenting och gick tillbaka hem.

Mamma var hemma och lagade mat. Jag åt mat och gick upp till mitt rum och hörde

på hög musik. Men jag började tröttna och ville veta vart anden tagit vägen, men sen

fick jag pappret igen.

– Åh, jag orkar inte mer. Säg vad jag ska ge besked om!

Då stod det: Alla i skolan kommer att dö om två år.

– Neej, nu måste jag snacka med mamma. Mammaaaa……..

– Ja, vad är det gumman?

– Sen jag började den här skolan har jag fått papper av en ande, som har levt i skolan

i nästan hela dess liv. Den säger att alla i skolan kommer att dö om två år.

– Hahahaha!

– Men varför skrattar du, mamma?

– Du har nog drömt, och så fortsatte mamma skratta.

OOOOOOOH, mamma tror mig inte. Jag undrar om jag skulle fråga pappa….eller

pappa skulle bara skratta mer. Jag ville inte säga till fröken. Hon skulle nog tro jag

var sjuk. Jag ville fråga någon kompis, men de skulle nog skratta också. Jag fick klara

mig själv.

Nu var det en ny dag. Så skönt. Jag sprang till skolan på morgonen och gick till

klassrummet med en ny väska. Vi hade en timme lektion. Jag gick hem direkt, för jag

ville inte gå till skåpet. Jag öppnade min väska och det var ett papper där. Men…. jag

fick ingen läxa idag. Då skrev anden: Kom igen! Jag rev sönder pappret och kastade

det i soporna. Men det blev fixat igen av sig självt.

Nu blev jag ännu räddare. Jag ville se anden, men jag visste inte hur jag skulle göra.

Och tiden bara gick och dagarna flög iväg och jag var rädd att det hade gått 2 år och

att det skulle bli som det stod i pappret.

Jag var helt blek i ansiktet.

– Vad ska jag göra? Ingen tror mig och tänk om jag dör! Jag måste ha en plan.

Jag gick hem snabbt och på vägen flög pappret ur väskan. Jag förstod inte varför, så

jag började springa ännu snabbare hem. Till sist var jag framme hemma och gick upp

till mitt rum och öppnade datorn. Jag gick in på Google och sökte på min skolas

namn.

Då kom det upp en gamling bredvid skolan. Det stod en hel text under gamlingen och

jag läste den. Det stod att skolan varit stängd i 90 år på grund av alla barn som dog,

förutom en person.

Jag fick en chock och läste vidare. Det stod att andar började flyga uppe i taket och

skrika till det enda levande barnet att dö. Nu är detta barn dött, eftersom detta var för

hundra år sedan och nu kan det pågå igen, som många gömda andar säger i skolan.

Jag slutade läsa direkt. Jag var så rädd, men nu visste jag att anden ville mitt bästa.

Jag tog ett papper och skrev till anden: Anden, snälla, kan du hjälpa mig så att inte

alla i skolan dör? Snälla anden, har du en plan? Du vet ju om allt som ska hända,

SNÄLLA HJÄLP! Jag sköt ut det från fönstret och väntade på svar.

Då fick jag ett papper tillbaka av anden och det stod: Låt inte det som hände för

hundra år sedan hända igen! Du är den enda som kan stoppa det genom att du har

tillgång till det heliga vattnet. Det finns inne i ditt skåp i en gömd lucka, som du

måste hitta. Det vattnet måste du sprida runt hela skolan och alla klassrum för att få

bort både onda och vi goda andar från skolan.

Jag blev överlycklig, när jag fick veta att jag kunde rädda alla mina vänner och alla i

skolan. Jag sprang direkt till skåpet och hittade luckan. Jag tog det heliga vattnet och

spred det runt skolan och alla klassrum, men lät ingen se mig.

Jag gick direkt hem och låste in mig i mitt rum. Och jag kände att jag hade gjort allt

jag blivit tillsagd att göra. Ville bara sova för att vakna på morgonen till en ny dag

och ny skola. Och utan alla onda andar.

Jag öppnade mitt skåp och där fanns ett brev från den goda anden. I brevet stod det:

Tack för att du har räddat alla elever i skolan. Det är sista gången jag skriver till dig.

FARVÄL………………..

Mörka och djupa koncentrerar sig ögonen för att smälta samman bokstäverna till

ord. Jag följer pupillernas rörelser, de rättar sig efter raderna, från ena kanten till

den andra, en gång, två gånger, tills de stannar upp, letar, hittar en förklaring och

fortsätter.

Miriam strävar med första sidan, nyfiket iakttar jag ansträngningen, en ovan

läsare som ler när hon avslutar stycket, samtidigt kastar hon en hastig blick ut i

rummet.

Längre bort pratar kollegor lågmält medan de äter sin medhavda lunch, när en

eftersläntrare öppnar dörren strömmar sorlet från matsalskön in och påminner om

lärarrummets säregna lugn. En initierad skara diskuterar nästa veckas övernattningsturer

för åttorna, erfarenheter byts i kollegial välvilja.

Miriam sitter ensam vid sitt bord. Hon lägger mig ifrån sig, äter salladen och

dricker juicen. Blicken räcker bara till stolryggen på andra sidan bordet. Då och då

sneglar hon åt mitt håll, jag önskar att hon ska ta upp mig, jag vill berätta, öppna

min värld för henne, men hon ger mig inte mer tid under städerskans korta

matpaus.

De kommande dagarna ligger jag i väskan. Svagt hör jag persiska i olika

tonlägen och sinnesstämningar, bara när diskussionen blir hetsig och männen

högröstade uppfattar jag ord. Miriams helg fylls av familj och vänner, prat och

skratt, jag hör henne när hon leker med småsyskonen, och när hon hjälper dem med

kläder och

mat.

Jag ligger i väskan ända till söndagskvällen då Miriam placerar mig i knät,

tänder sänglampan och stavar sig fram. Hennes ögon längtar efter att sluta sig, men

innanför hornhinnan och linserna håller nyfikenheten dem öppna. En liten stund når

jag in, ord för ord, mening för mening. I Miriams inre målar vi upp en värld tillsammans,

jag ser den inte, men hennes ansikte avslöjar en glimt av den när hon ler

mot mig.

Kommer de bara i arbete löser det sig, jag har hört mantrat många gånger:

Integration, anpassning, harmonisering, var sker det i verkligheten? Miriam håller

mig i handen medan lärarna diskuterar vid borden närmast fönstren. Jag är hennes

sällskap under lunchpauserna, någon gång kikar hon blygt över mig bort mot de

andra, men de möter inte hennes blick, de vet inte vad hon heter, inte var hon bor,

inte att fyra systrar väntar på henne när hon kommer hem. Miriam torkar golv och

skurar toaletter, hon har ingen del i standardiserade prov eller kanothajkar. Fem

sidor läser hon, fem sidor, sedan tuggar hon i sig smörgåsarna. Bara träslöjdläraren

lutar sig bakåt, han gungar lätt på stolen, lägger händerna bakom huvudet, han har

för länge sedan tappat tråden i samtalet; han är den enda som noterar att den nya

städerskan läser en bok under måltiden.

Otåligt väntar jag på min tur: Ta upp mig! Ta upp mig! På nytt ligger jag i väskan

fram till kvällen, rullgardinen är redan nere när Miriam bläddrar fram till

bokmärket. Hon sitter i Royas säng, den äldsta systern är fortfarande vaken, hon

ligger hopkrupen med huvudet mot Miriams ben, lyssnar när Miriam läser, först på

svenska, knaggligt, sedan på persiska. Då är det som om hon sjunger, jag njuter av

melodin när hon översätter mig, på det främmande språket fullbordas meningarna,

de kittlar mig när de flyter fram genom rummet.

Roya somnar, syskonen vilar för natten, vi har tid, men Miriam lämnar mig på

sängen. Jag hör hennes rörelser i köket, följer henne in i vardagsrummet, TV:n

lockar mer än det jag kan erbjuda. Kom tillbaka! Min bön når inte fram, jag ligger

utvikt, halvvägs under täcket, ensam.

När Miriam äntligen lägger sig föser hon ner mig på golvet. Jag studsar mot

nattduksbordet, ryggen dunkar i, sidorna slås ihop, jag landar på heltäckningsmattan.

Ger hon upp? Jag har inte hunnit visa henne vart det bär.

Krister är sist till lunchen. Träslöjdläraren. Han sätter sig vid ett av borden vid

fönstren, vänder sig bort från det pågående samtalet, ser ut på skolgården och

någon gång åt vårt håll. Jag har ändå fått följa med till skolan, Miriam och jag delar

som vanligt bordet i hörnet, lampan i taket ger tillräckligt med ljus. Vi har nått

mittuppslaget, härifrån ökar spänningen, jag känner mig säker på att behålla min

läsare till slutet. Miriam har avverkat dagens tre första sidor när Krister går fram till

vårt bord.

– Vad läser du? frågar han.

Miriam öppnar munnen, men håller bara upp mig. Orden fastnar, hon vet vad

jag heter, men det hjälper inte att uttala det på hennes eget språk.

– En lätt pocket, prövar hon istället.

Det är inte titeln, men det står på framsidan och är enklare att uttala. En lättläst

bok, jag passar dem som strävar med språket, nyanlända som Miriam eller dem

som behöver träna, de är många, sidorna börjar bli slitna.

– Hm, säger Krister. Är den bra?

Miriam nickar:

– Min första bok.

Hon ler.

– På svenska, alltså.

Krister trummar med fingrarna mot bordet.

– Jag läser inte så mycket. Det är svårt.

Han ställer sin tallrik i diskmaskinen och försvinner ut i skolkorridorernas

larm.

I lägenheten på sjätte våningen ljuder röster från flera generationer. Jag hör Miriam

bland dem, och Roya och de andra syskonen, men mest hör jag de äldre, de som

sätter gränserna. Ingen har bett Miriam om det, men hon låter mig ligga kvar i

väskan. Persiska strömmar ovanför mig, språket svävar utan vingar, jag hör kärleken

i det, ändå blockerar det dörren till rummet som ingen i lägenheten letat efter,

dörren som bara Miriam nått fram till.

Mina ord portioneras ut i små doser, mening för mening, stycke för stycke,

sakta för de Miriam fram till sista kapitlet. Vi är nästan i mål, matpausen räcker för

att avslöja de återstående hemligheterna. Miriam styr mot sitt vanliga bord, hon

håller mig i handen, men Krister har tagit plats vid väggen.

– Är det okej om jag sitter här?

Miriam nickar långsamt. Hon ser sig om, ingen annan är på väg mot hennes

bord. Försiktigt slår hon sig ner på andra sidan, lägger mig framför sig, sneglar på

mannen mitt emot, osäker på om hon vågar läsa.

Träslöjdläraren plockar upp en bok ur väskan, lägger den vid sidan av mig. Jag

känner genast igen den, det är min tvillingbror.

– Jag köpte den på nätet, säger Krister. På internet.

Miriam ser ner i bordet, på mig, hon letar efter ord.

– Biblioteket. Jag lånade biblioteket.

Hon betonar varje stavelse. De svenska orden ligger fortfarande snett i

munnen, de har inte hunnit bli hemmastadda, några tror att de är på besök.

– Jag gillar den, säger Krister. Den är träffsäker.

Hans ord värmer mig.

– Bra slut, säger Miriam. Exploderar nästan.

– Jag har bara börjat, förklarar Krister. Det tar lite tid. Jag är ordblind, jag

blandar ihop bokstäverna.

– Jag blandar orden, säger Miriam.

Hon skrattar, ser upp från bordsskivan och möter försiktigt hans blick. Den är

nyfiken, inte alls kall som dem hon mött på gågatan och bussen.

– Jag läser färdigt idag, men inte berättar.

– Vi kan prata sen, säger Krister. Jag ska läsa ut den innan sommarlovet.

Hans ord tränger sakta in i Miriam. Prata senare, på lunchen, hon ska prata svenska

med mannen med de snälla ögonen.

Den kvällen ligger jag på bordet i köket. Några gånger tar Miriam upp mig, hon

bläddrar, läser utvalda stycken på nytt, nickar. Hon har låst upp dörren. Kanske vet

hon det inte än, men dörren leder bara en väg, när hon nästa dag byter mig mot en

annan bok stiger hon in för alltid.

Spinnrocken, Frälsningsarméns tidigare hus med sin ståtliga siluett, snart ett minne blott.

Spinnrocken, Frälsningsarméns tidigare hus invid Tom Tits parkering, ska rivas. Kanske. För att ge plats åt ett parkeringshus. Just nu håller man på kommunen på med en förstudie av in- och utfarterna för ett sådant. Men än är det inte helt klart hur stort parkeringshuset blir eller var någonstans på tomten det ska placeras, vilket i sig innebär att Spinnrocken kan komma att vara kvar. Om det får plats. Om det inte stör in- och utfarterna för bilarna.

Spinnrocken har blivit något av ett ungdomens hus med fokus på rockmusik. Ett ställe med replokaler och flera olika kurser för dem som inte ingår i ett band men som vill spela.

Fredrik Lundström rockcoach.

– Varje vecka repar ett tjugotal band här, säger Fredrik Lundström, som ansvarar för verksamheten. Han är Sveriges troligen ende rockcoach, anställd av ABF.

– En del av dem är riktigt bra och framgångsrika, Rappakalja, Grieved och From Zero To Hero är några exempel. Dessutom har vi konstant ett tiotal ungdomar i kö, och de flesta av dem tussar vi ihop till nya band. Räknar man dessutom in de andra föreningarna, som är kulturutövare, rör det sig om ett drygt hundratal personer som utnyttjar Spinnrocken varje vecka.

– Att vi med största sannolikhet inte kan vara kvar i Spinnrocken är väldigt ledsamt, säger Peter Friström, styrelseordförande i ABF Södertälje/Nykvarn.

– Vi håller på att titta på några alternativa lokaler, men det är ingen av dem som det förs diskussioner om. Inget är bestämt på något håll alls än. Ett nytt Spinnrocken blir svårt att hitta, verksamheten är ju sådan att den måste ligga avskild för att inte grannarna ska störas.

Rappakalja, ett av banden som repar på Spinnrocken.

Brist på p-platser

– Vi är medvetna om att huset har ett visst kulturhistoriskt värde, säger planarkitekt Christina Rask på stadsbyggnadskontoret.

Att det är aktuellt att bygga ett parkeringshus på tomten beror, enligt Christina Rask, på främst två saker. Denena är ett övergripande mål att minska biltrafiken i innersta stadskärnan, och det kan parkeringsplatser i utkanten medverka till. Det andra är att många tidigare p-platser i centrum har byggts bort och det råder alltså akut brist på parkeringsplatser i stan.

När programmet ”Södertälje stadskärna 2009 – 2029” var klart fanns planer på att ändra detaljplanen för Spinnrocken så att den också skulle kunna tillåta handel mot Storgatan i ett tänkt parkeringshus och då med affärer i bottenplanet och kanske bostäder högre upp.

– Men det blev aldrig någon ändring, behovet av p-platser bedömdes vara för akut för att invänta den processen, säger Christina Rask.

Det nya parkeringshuset beräknas stå klart under nästa år.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund